24 av 30 barn dog på ebolacenter i Kongo

Barn tillhör de hårdast drabbade under det pågående ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa. Vid ett behandlingscenter i staden Butembo avled 24 av 30 barn som vårdades mellan juni och september 2026. Läkare utan gränser efterlyser ett starkare skydd för barn och större möjligheter att inkludera dem i forskning om den aktuella virusvarianten bundibugyoviruset.

Barn under fem år står för 24 procent av de bekräftade smittfallen i provinsen Norra Kivu, enligt Läkare utan gränser. I grannprovinsen Ituri är motsvarande andel 13 procent. Bland spädbarn under ett år uppgår andelen till 13 procent i Norra Kivu och 6 procent i Ituri.

Den 28 oktober redovisade Läkare utan gränser ytterligare uppgifter om barnen som vårdats vid Kitatumbas behandlingscenter i Butembo. Medelåldern bland de omkring 30 barn som tagits emot under sommaren var endast 17 månader. Även nyfödda fanns bland patienterna.

Sjuksköterskan Anneli Eriksson arbetar för Läkare utan gränser vid ett transfercentrum i Butembo, där personer med misstänkta ebolasymtom tas emot. Hon beskriver små barns begränsade förmåga att hantera sjukdomens snabba förlopp som en särskild riskfaktor.

Enligt Anneli Eriksson kan ett litet barns tillstånd försämras mycket snabbt eftersom immunförsvaret ännu inte är fullt utvecklat. Diarré, som förekommer vid ebola, kan orsaka kraftig uttorkning på kort tid. När allvarliga symtom väl har uppstått kan de vara svåra att behandla.

Anneli Eriksson arbetar nu med ebolapatienter för femte gången. Hon framhåller att förutsättningarna skiljer sig från tidigare utbrott eftersom det ännu saknas godkända vaccin och specifika behandlingar mot bundibugyoviruset.

Barn som kommer till behandlingscentret med misstänkt ebola måste hållas åtskilda från sina familjer för att minska risken för smittspridning. För de yngsta patienterna kan separationen vara särskilt svår eftersom de inte alltid förstår varför de befinner sig ensamma bland sjukvårdare i omfattande skyddsutrustning.

Vårdmiljön har samtidigt förändrats sedan ebolautbrottet i Liberia för tolv år sedan. Anneli Eriksson beskriver hur behandlingsrum numera kan ha genomskinliga avskiljningar mot områden med lägre smittrisk. Därigenom kan föräldrar vistas nära sina barn utan att behöva befinna sig i samma vårdutrymme.

Enligt Anneli Eriksson kan möjligheten att se en förälder på omkring en meters avstånd vara betydelsefull för ett barn som vårdas isolerat. Barnen får också hjälp av särskilda vårdare som arbetar med fullständig skyddsutrustning.

Ebolautbrottet har även fått omfattande följder för barn vars föräldrar eller andra omsorgspersoner drabbats av sjukdomen. FN:s barnfond Unicef meddelade den 6 oktober att minst 1 903 barn i östra Kongo-Kinshasa hade förlorat kontakten med eller mist en eller båda föräldrarna eller andra personer som ansvarade för deras omsorg.

Fram till den 28 september hade Unicef identifierat 1 581 sådana barn i Ituri och ytterligare 322 i Norra Kivu.

Unicefs chef för katastrofinsatser, Lucia Elmi, beskrev efter ett besök i Bunia hur barns situation kan försämras när en förälder blir sjuk, behöver sjukhusvård eller avlider. Enligt Lucia Elmi kan rädsla för smittan och social stigmatisering även göra det svårare för släktingar och grannar att ta ansvar för barn som behöver hjälp.

Det är fortfarande inte klarlagt varför barn drabbas i så hög utsträckning av den aktuella ebolavarianten. Läkare utan gränser har samtidigt uppmärksammat att många smittade barn tidigare har sökt vård för andra sjukdomar.

Organisationens projektkoordinator i Butembo, Stéphanie Hoffmann, uppger att flera barn som senare kommit till ebolacenter dessförinnan behandlats vid olika vårdinrättningar. Hon beskriver brist på medicinsk utrustning, specialistkunskap och fungerande smittskyddsrutiner som hinder för att tidigt upptäcka misstänkta fall och ge säker vård.

Läkare utan gränser arbetar därför med att stödja lokala vårdinrättningar i frågor som rör hygien och rutiner för att förhindra smittspridning, trots begränsade resurser.

Även behandlingen av barn innebär särskilda svårigheter. Läkare utan gränsers epidemiolog och biträdande operationschef Guyguy Manangama uppger att det saknas tillräcklig vägledning om lämpliga läkemedelsdoser för barn. Tillgången till barnanpassade former av de läkemedel som fortfarande prövas mot sjukdomen är också begränsad.

Forskning om vaccin mot bundibugyoviruset pågår. Vaccinforskningsorganisationen CEPI meddelade att den första deltagaren i den kliniska studien Tumaini vaccinerades i Bunia den 23 oktober 2026.

Studien genomförs i fas 2/3 och ska undersöka olika vaccinkandidaters säkerhet, förmåga att framkalla immunsvar och skydd mot infektion med bundibugyoviruset.

Forskningsorganisationen Epicentres forskningschef Valérie Briand uppger att barn från ett års ålder omfattas av den del av Tumaini-studien där vaccinkandidaten Ervebo undersöks. Diskussioner förs också om möjligheten att låta ännu yngre barn delta i undersökningar av vissa andra vaccinkandidater.

Utbrottet har samtidigt fortsatt att spridas i Kongo-Kinshasa. Enligt landets hälsodepartement i Kinshasa har antalet bekräftade smittfall passerat 10 000 och omkring hälften av de smittade har avlidit. Utbrottet beskrivs som både det dödligaste och det snabbast växande i landets historia.

Europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC redovisade den 30 oktober att 2 391 bekräftade fall och 1 341 dödsfall hade registrerats i Norra Kivu fram till den 28 oktober. Smittan hade då konstaterats i 17 av provinsens 34 hälsozoner.

I samma rapport uppgav ECDC att 1 052 patienter vårdades isolerade i Kongo-Kinshasa. Sammanlagt 2 766 personer med bekräftad infektion hade tillfrisknat, medan 87,2 procent av de identifierade kontakterna till smittade personer stod under uppföljning.

Världshälsoorganisationen WHO redovisade den 23 oktober att 307 av de 482 dödsfall som rapporterats sedan föregående lägesrapport hade inträffat utanför vårdinrättningar. Resterande 175 dödsfall hade skett vid behandlingscenter.

WHO kopplade den höga andelen dödsfall ute i samhällena till svårigheterna att identifiera infektioner tidigt och ge patienter vård innan sjukdomen blivit allvarlig.

Afrikanska smittskyddsmyndigheten Africa CDC meddelade den 17 september att dess vetenskapliga rådgivargrupp rekommenderade att utbrottet fortsatt skulle betraktas som ett kontinentalt hälsonödläge. Gruppen hänvisade bland annat till fortsatt smittspridning i Norra Kivu och behovet av bättre sjukvård, effektivare smittspårning och färre dödsfall utanför behandlingscentren.

Redan den 5 augusti beslutade Kongo-Kinshasas regering om förstärkta åtgärder mot smittspridningen, enligt Africa CDC. Beslutet omfattade utbildning, utrustning och stöd till lokala hälsoarbetare för att de skulle kunna upptäcka misstänkta fall, följa upp smittkontakter och hjälpa sjuka personer att få vård.

Regeringens åtgärder omfattade även möjligheten att åter öppna skolor på ett säkert sätt efter lokala riskbedömningar.

USA:s smittskyddsmyndighet CDC uppgav den 30 oktober att det aktuella utbrottet är det sjuttonde registrerade ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa. Enligt myndigheten passerade antalet bekräftade fall 1 000 inom 40 dagar från att insatsen aktiverades. Vid utbrottet 2018 tog motsvarande utveckling omkring 235 dagar.

Smittfall har även bekräftats i Kenya, Uganda och Nigeria.

Ebola orsakas av ett RNA-virus som kan ge allvarlig blödarfeber. Det finns sex varianter av ebolaviruset, varav fyra kan orsaka sjukdom hos människor. Det nuvarande utbrottet orsakas av varianten bundibugyo, för vilka godkända vacciner och specifika behandlingar fortfarande saknas.

Viruset överförs mellan människor genom kontakt med kroppsvätskor. Även sexuell smittspridning förekommer. Sjukdomen kan utvecklas snabbt och inleds ofta med influensaliknande besvär, bland annat hög feber, huvudvärk, halsont och muskelvärk. Mag- och tarmsymtom är vanliga, och i senare skeden kan blödningar uppstå både i huden och i kroppens inre organ.

Dödligheten vid ebolautbrott i drabbade afrikanska länder anges ofta till mellan 50 och 90 procent. Tillgång till adekvat intensivvård kan dock innebära betydligt lägre dödlighet.

Anneli Eriksson beskriver arbetet med ebolasjuka barn som riskfyllt och betonar vikten av att sjukvårdspersonal hela tiden är medveten om smittorisken. Hon framhåller samtidigt att många patienter överlever, särskilt när de kommer under vård tidigt.

Ett av de tillfällen hon särskilt minns är när en liten pojke nyligen tillfrisknade och åter kunde omfamna sina föräldrar. Enligt Anneli Eriksson är sådana möten en viktig del av arbetet trots den höga dödligheten bland patienterna.