Ukrainas kyrkogårdar räcker inte till för krigets döda

Bristen på begravningsplatser har blivit ett växande problem i Ukraina. I huvudstaden Kyiv finns 27 kyrkogårdar som tillsammans omfattar mer än 500 hektar mark. Enligt Kyiv City State Administration är de flesta redan fullbelagda och myndigheterna arbetar med att ordna nya begravningsområden.

På flera håll har kyrkogårdar slutat ta emot nya begravningar. Även i Kyiv är tillgången på lediga gravplatser begränsad. På skogskyrkogården Lisove, i stadens utkant, finns fortfarande utrymme för nya gravar. Det är en av de största öppna begravningsplatserna i huvudstaden.

Oleksandr Skoryk, veteran och biträdande chef för det kommunala begravningsföretaget Spetskombinat, har beskrivit omfattningen av verksamheten på Lisove. Där finns en omkring 800 meter lång gravallé för stupade ukrainska försvarare. Kistorna placeras i åtta parallella rader.

För Natalia Motorna är kyrkogården platsen där hon kan besöka sin make Illia, som dödades under krigets första månader. Han hade tidigare tjänstgjort militärt och anmälde sig frivilligt när Rysslands fullskaliga invasion inleddes. Den 30 maj 2022 blev hans sista dag i livet. Tre dagar senare fick Natalia och parets två barn beskedet om hans död.

Det dröjde åtta månader innan hans identitet kunde fastställas. Först efter ytterligare ett och ett halvt år fick familjen tillbaka kroppen och kunde genomföra begravningen.

Natalia brukar rengöra fotografiet av sin make, som sitter på träkorset vid graven. Hon berättar att de hade varit tillsammans sedan 20-årsåldern och beskriver förlusten som mycket svår. Parets dotter stod särskilt nära sin pappa. På fotografier i Natalias telefon syns flickan sittande på hans axlar.

Hon säger att barnen har haft det svårt efter dödsfallet och att familjen har varit viktig för att hon själv skulle orka fortsätta.

På Lisove pågår begravningsarbetet kontinuerligt. Nya gravar grävs och ukrainska flaggor syns bland gravplatserna. Många av besökarna är kvinnor som har förlorat sina makar eller söner i kriget.

Enligt Natalia har förlusten av människoliv blivit en del av den ukrainska vardagen. Hon beskriver situationen på kyrkogården som skrämmande och menar att många av dem som begravts där hade mycket kvar att leva för.

Även på andra håll i Kyiv har platsbristen fått konkreta följder. Ihor Sereda, som driver en begravningsbyrå i stadens utkant, uppgav i en intervju med Radio Free Europe/Radio Liberty den 11 maj 2025 att fem av de sex kyrkogårdar som hans verksamhet ansvarade för hade stängts för nya begravningar eftersom det saknades utrymme.

Kostnaderna för begravningar kan också vara betydande. En anhörig som intervjuades av Radio Free Europe/Radio Liberty i maj 2025 uppgav att en begravning på Baykove-kyrkogården i Kyiv kunde kosta omkring 1 450 dollar, inklusive gravplats och begravningstjänster.

Samtidigt arbetar Ukraina med att utveckla systemet för begravningar av stupade militärer. Den 30 april 2026 antog parlamentet Verchovna Rada en lag som möjliggör regionala avdelningar av landets nationella militära minneskyrkogård. Lagstiftningen ska ge militära begravningsplatser gemensamma regler och standarder i olika delar av landet.

Frågan om identifiering av döda är ytterligare en omfattande del av arbetet. Den 29 mars 2026 meddelade Ukrainas presidentkansli att 242 personer hade begravts på den nationella militära minneskyrkogården. Av dessa var 172 fortfarande oidentifierade. Vid en ceremoni dagen före hade ytterligare fem personer begravts utan att deras identiteter kunnat fastställas.

Ruslan Abbasov, biträdande chef för det statliga rättsmedicinska forskningscentret vid Ukrainas inrikesministerium, uppgav till Associated Press att fler än 40 000 DNA-prover från oidentifierade kroppar hade registrerats sedan den fullskaliga invasionen började. Myndigheterna hade samtidigt samlat in omkring 170 000 DNA-prover från anhöriga för att kunna genomföra jämförelser.

Enligt Ukrainas samordningshögkvarter för behandling av krigsfångar hade landet sedan invasionens början fått tillbaka 25 306 kroppar genom repatriering. Alla kvarlevor är inte nödvändigtvis identifierade. DNA-analyser används för att fastställa vilka personer kropparna tillhör.

För Natalia har möjligheten att besöka makens grav stor betydelse. Hon planterar blommor och tänder ljus vid gravplatsen. Där kan hon också prata med honom om sådant som hon inte vill ta upp inför barnen.

Hon motsätter sig kriget men vill inte att Ukraina ska tvingas acceptera eftergifter. Natalia anser att de människor som har dött i försvaret av landet inte får ha offrat sina liv förgäves. Strama åt avsnittet om Natalia. Förtydliga tidslinjen kring Illia.