Sveriges brottsuppklaring granskas i ny nordisk jämförelse

Sverige hade 8,8 lagföringar per 1 000 invånare under 2025, jämfört med 11,7 i Danmark och 4,1 i Norge. Finland redovisade 10,0 lagföringar per 1 000 invånare under 2024, det senaste året med tillgängliga uppgifter i jämförelsen. Statistiken visar samtidigt att skillnader i ländernas sätt att registrera och utreda brott gör det svårt att jämföra uppklaringsprocenten direkt.

Vid ett medieseminarium presenterade rikspolischef Petra Lundh och Johan Olsson, chef för polisens nationella operativa avdelning (Noa), en genomgång av hur de nordiska ländernas statistik skiljer sig åt. Jämförelsen omfattade både uppklarade brott och antalet lagföringar i förhållande till befolkningen.

Sverige är det enda av de fyra länderna där antalet lagföringar per invånare har ökat sedan 2019. Då låg den svenska nivån på omkring 7 lagföringar per 1 000 invånare. I den nordiska jämförelsen har strafförelägganden inte räknats med.

Johan Olsson framhöll vid seminariet att jämförelser mellan ländernas rättsväsenden måste utgå från likvärdiga statistiska mått. Enligt Johan Olsson varierar både tidpunkten för när en händelse registreras som brott och kriterierna för när ett brott betraktas som uppklarat. Han betonade samtidigt att skillnaderna i statistik inte förändrar den svenska polisens ansvar att utveckla utredningsverksamheten.

Brottsförebyggande rådet (Brå) redovisade att 189 908 brott personuppklarades i Sverige under 2025. Det var 1 501 fler än föregående år. Personuppklaringsprocenten uppgick till 13 procent, medan lagföringsprocenten bland utredda brott var 28 procent.

Skillnaderna mellan olika brottskategorier var betydande. Enligt Brottsförebyggande rådet personuppklarades 43 procent av trafikbrotten och 37 procent av narkotikabrotten under 2025. För brott mot person var motsvarande andel 9 procent och för stöld- och tillgreppsbrott 6 procent. Bedrägeribrott hade en personuppklaringsprocent på 3 procent, medan skadegörelsebrott låg på 2 procent.

Vilka brottstyper som tas med i statistiken påverkar därmed resultaten. I den nordiska jämförelsen framgår också skillnader när trafikbrott undantas från beräkningarna. Därutöver varierar ländernas definitioner av vilka händelser som ska registreras som brott och vid vilken tidpunkt ett ärende kan redovisas som uppklarat.

Brottsförebyggande rådet presenterade den 23 april 2026 uppgifter om att 201 904 brottsmisstankar avslutades med lagföringsbeslut under 2025. Jämfört med 2016 hade antalet brottsmisstankar som ledde till sådana beslut minskat med 8 procent. Under samma period hade det totala antalet handlagda brottsmisstankar ökat med 15 procent.

En tidigare internationell undersökning från Brottsförebyggande rådet visar också betydelsen av gemensamma statistiska definitioner. I en rapport publicerad den 30 september 2020 jämförde myndigheten uppklaringen av anmälda våldtäkter i Sverige, Norge, Danmark, Tyskland samt England och Wales.

När statistiken bearbetades utifrån mer likartade principer minskade skillnaderna mellan länderna påtagligt. Den genomsnittliga uppklaringsnivån under perioden 2013–2017 varierade efter justering mellan 7 och 13 procent.

Även de nationella uppgifterna från Danmark visar hur olika mått används för att beskriva rättsväsendets arbete. Danmarks Statistik redovisade den 19 februari 2026 att dansk polis registrerade 448 740 brottsanmälningar under 2025. Av dessa resulterade 155 398 i registrerade misstankar mot personer. Materialet omfattar brott mot strafflagen och annan särskild strafflagstiftning.

I en annan redovisning, publicerad den 8 april 2026, angav Danmarks Statistik att antalet straffrättsliga avgöranden enligt strafflagen motsvarade 2 337 per 100 000 invånare under 2025. År 1980 var motsvarande nivå 2 695. I denna statistik ingår både huvudbrott och ytterligare brott som behandlats inom samma ärenden.

Norges statistiska centralbyrå, Statistisk sentralbyrå (SSB), redovisade den 2 juli 2026 totalt 266 871 lagakraftvunna straffrättsliga reaktioner under 2025. Antalet var 2,4 procent lägre än under 2024. Av reaktionerna utgjordes 212 544 av förenklade bötesförelägganden, som myndigheten redovisar separat i statistiken.

De norska domstolarna registrerade dessutom 7 198 ovillkorliga fängelsedomar under 2025. Enligt Statistisk sentralbyrå var det 188 färre än året innan och den lägsta nivån sedan den jämförbara statistikserien började 1997.

I Finland meddelade domstolarna i första instans 49 868 fällande brottmålsavgöranden under 2024. Statistikcentralen publicerade uppgifterna den 3 juni 2026 och redovisade en minskning med 4 procent jämfört med 2023. Egendomsbrott stod för 31 procent av avgörandena och trafikbrott för 29 procent.

Statistikcentralen korrigerade materialet den 19 augusti 2026. Delar av uppgifterna för 2024 hade hämtats från domstolarnas nya informationssystem AIPA. Myndighetens granskning visade att systembytet bedömdes ha liten påverkan på jämförbarheten mellan olika år.

De svenska uppgifterna om lagföringar omfattar beslut inom flera delar av rättsväsendet. Polisens utredningsarbete ligger till grund för åklagarnas bedömningar och domstolarnas avgöranden, vilket gör att antalet lagföringar per invånare inte enbart beskriver polisens resultat.

Domstolsverket redovisade i Sveriges Domstolars årsredovisning för 2025 att domstolarna tog emot sammanlagt 529 590 mål under året. Det motsvarade en ökning med 4 procent jämfört med 2024. Antalet avgjorda mål steg samtidigt med 3 procent till 520 993.

Dessa siffror omfattar samtliga målkategorier och inte enbart brottmål. Domstolsverket har också förklarat att myndighetens egen statistik bland annat beskriver inkomna och avgjorda mål samt handläggningstider. Uppgifter om antalet personer som dömts för enskilda brott och vilka påföljder som beslutats redovisas i andra myndigheters rättsstatistik.

I Sverige ställs inget krav på att den som gör en polisanmälan själv ska kunna bevisa att ett brott har inträffat. Informationen i anmälan används i stället när det bedöms om en förundersökning ska inledas.

Under utredningen ska polisen undersöka händelseförloppet, identifiera eventuella misstänkta och samla in bevisning. Åklagaren tar därefter ställning till om underlaget är tillräckligt för åtal. Om åtal väcks är det domstolen som prövar skuldfrågan.

I genomgången framhölls vikten av att polisen tidigt säkrar bevis och undersöker möjliga kopplingar mellan olika brottsanmälningar. En anmälan om stöld kan exempelvis innehålla begränsad information men ändå få betydelse för en utredning om den kan förknippas med andra stölder.

Polisen behöver även undersöka i vilka skeden ärenden med möjliga utredningsåtgärder avslutas och vilka omständigheter som ligger bakom besluten. En tydlig ledning av utredningsarbetet lyftes också fram som en viktig del av verksamheten.

Rikspolischef Petra Lundh betonade vid seminariet att polisen måste kunna redovisa såväl resultaten som begränsningarna i det egna arbetet. Enligt Petra Lundh ska kunskapen användas för att utveckla utredningsverksamheten, med målsättningen att fler brott ska kunna utredas, fler gärningspersoner lagföras och fler brottsutsatta få möjlighet till upprättelse.