Rom låg inte i centrum för vägnätet

En ny analys av Romarrikets vägar visar att Rom inte var den mest centrala platsen för landtransporter genom imperiet. Forskargruppen analyserade 299 171 kilometer vägar och använde flera nätverksmått för att undersöka vilka leder och städer som oftast låg längs de effektivaste färdvägarna. Tom Brughmans, docent och medförfattare till studien, uppgav att den mest centrala landvägen genom imperiet inte gick genom Rom.

Den aktuella studien publicerades i veckan i Nature Communications och bygger på databasen Itiner-e. Universitat Autònoma de Barcelona uppgav att materialet omfattar Romarriket vid ungefär dess största utbredning omkring år 150 e.Kr. och bygger på arkeologiska och historiska källor, topografiska kartor samt satellitdata. Databasen utökar det kartlagda romerska vägnätet från 188 555 till 299 171 kilometer. Forskarna bedömde samtidigt att endast 2,737 procent av vägarnas exakta geografiska lägen är säkert kända.

Enligt Tom Brughmans gick den mest centrala landförbindelsen längs Nordafrikas kust och fortsatte österut genom områden i dagens Turkiet, bland annat via Antiochia och Ankara. Därefter passerade den Konstantinopel, som 1930 fick namnet Istanbul, och fortsatte norr om Rom via Milano. Forskarna konstaterade att Roms politiska och ekonomiska betydelse i stället gjorde staden mer central för sjötransporter över Medelhavet än för vägnätet på land.

Studien visar samtidigt att provinshuvudstäder ofta hade en framträdande roll i de regionala näten. Forskargruppen fann att 35 analyserade provinshuvudstäder hade minst ett centralitetsmått bland den högsta tiondelen inom respektive provins. Av 45 huvudstäder låg 14 bland de två högsta tiondelarna för samtliga tre analyserade mått. Queen Mary University of London uppgav att resultaten kvarstod även när forskarna tog hänsyn till luckor och ojämnheter i det arkeologiska underlaget.

Vägnätens struktur skilde sig mellan olika delar av imperiet. I vissa provinser följde de viktigaste landvägarna stora naturliga transportstråk längs exempelvis Nilen, Rhône, Donau och Rhen. Andra provinser hade nätverk som i högre grad var koncentrerade kring en särskild stad, medan ytterligare områden hade flera utspridda huvudleder.

Forskarna jämförde också romerska och moderna vägar utifrån bland annat lutning, höjd, orientering och rakhet. Nature Portfolio uppgav att de romerska vägarna framför allt var raka där terrängen tillät det, men att de generellt var mindre raka än dagens större vägar. Adam Pažout vid Universitat Autònoma de Barcelona uppgav att romerska ingenjörer använde terrasseringar, bergsskärningar, stödmurar och broar i svår terräng, samtidigt som berg, dalar, floder och befintliga bosättningar påverkade sträckningarna.

Forskargruppen fann inget undersökt område där dagens väginfrastruktur helt kunde förklaras av de romerska vägarnas dragning. Däremot fanns ett statistiskt samband mellan tätheten av romerska vägar och dagens större vägar. Tom Brughmans uppgav också att romarna ofta använde och byggde vidare på äldre vägsträckningar. Forskargruppen inkluderade därför även vägar som byggdes före den romerska erövringen men som fortsatte att användas under romersk tid.

År 20 f.Kr. lät kejsar Augustus placera en gyllene milstolpe på Forum Romanum i Rom som symbol för imperiets huvudvägar. Den har förknippats med föreställningen bakom uttrycket alla vägar bär till Rom. Tom Brughmans beskrev ordspråket som mycket seglivat trots att analysen enligt honom visar att det inte stämmer som beskrivning av hela det romerska vägsystemet.

Itiner-e-projektet uppger att databasen är öppet tillgänglig. Enskilda vägsegment har permanenta identifierare som kan citeras separat, och projektet innehåller även ett verktyg för att beräkna historiska resvägar och uppskattade restider.