Ny metod kan ge 80 fler organdonatorer årligen

Ett förändrat arbetssätt inom svensk donationsvård kan enligt Pia Löwhagen Hendén, donationsansvarig läkare vid Regionalt Donationscentrum Väst, göra det möjligt att identifiera omkring 80 ytterligare organdonatorer per år. Det skulle motsvara en ökning med cirka 20–30 procent när arbetssättet används på samtliga akutsjukhus i landet.

Metoden kallas ICOD, Intensive Care to Facilitate Organ Donation, och innebär att en döende patient som vårdas utanför intensivvården kan flyttas till en intensivvårdsavdelning för att möjligheten till organdonation ska kunna utredas. Sedan 2022 är det tillåtet att inleda organbevarande behandling utanför intensivvården, exempelvis när en patient befinner sig på en stroke- eller akutmottagning och läkarna har bedömt att livet inte går att rädda.

Sveriges riksdag har fastställt att organbevarande behandling får inledas först efter att en legitimerad läkare, i samråd med ytterligare en legitimerad läkare, har beslutat att livsuppehållande behandling inte ska påbörjas eller fortsätta. Behandlingen får normalt pågå i högst 72 timmar från beslutet. Den kan fortsätta ytterligare en kort tid om särskilda skäl finns. Behandlingen får inte orsaka mer än ringa smärta eller ringa skada och får inte hindra vård som ges för patientens egen skull.

Pia Löwhagen Hendén framhåller att vårdens fokus alltid ska vara att rädda patientens liv. Först när läkare har fattat beslut om att personen inte kan räddas ska intensivvården kontaktas för en bedömning av om organdonation kan vara möjlig. Hon pekar samtidigt ut bristen på intensivvårdsplatser och behovet av utbildning i donationsfrågor bland personal utanför intensivvården som utmaningar för ICOD.

Spanien använder arbetssättet i stor omfattning och drygt 40 procent av landets donatorer identifieras utanför intensivvården. I Sverige pågår ett införande av ICOD på landets akutsjukhus. Sahlgrenska universitetssjukhuset har i den nationella donationspärmen för DBD infört en särskild ICOD-bilaga för identifiering och handläggning av möjliga organdonatorer utanför intensivvården. Sjukhuset beskriver donationspärmen som en handlingsplan för donationsprocessen och använder separata flödesscheman för DBD och DCD inom intensivvård samt operation och anestesi.

Anna Forsberg, sjuksköterska och professor i vårdvetenskap vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus, bedömer tillsammans med Pia Löwhagen Hendén att ICOD kan öka antalet donatorer betydligt. Pia Löwhagen Hendén uppger att möjliga donatorer som redan vårdas och avlider på intensivvården normalt identifieras, medan patienter på andra avdelningar kan vara svårare att upptäcka. Om varje sjukhus identifierar ytterligare en möjlig donator som kan tas till intensivvården skulle det enligt henne motsvara omkring 80 fler donatorer per år.

Socialstyrelsen redovisade den 7 september 2026 att 1 893 424 personer var registrerade i Donationsregistret. Omkring 80 procent av de registrerade har angett att de är positiva till att donera organ efter sin död. Region Skåne uppger att alla kan registrera sin inställning oavsett ålder, sjukdomar eller levnadsvanor.

Pia Löwhagen Hendén bedömer att bekvämlighet är en förklaring till att många inte har registrerat sin inställning. Hon beskriver registreringen via 1177 och bank-id som enkel. Anna Forsberg pekar även på psykologiska hinder och att människor ofta undviker att tala om döden. Hon har också mött personer som varit oroliga för hur kroppen behandlas vid donation men ändrat uppfattning efter information om att ingreppet utförs med stor respekt.

Sverige tillämpar förmodat samtycke. En person som inte har registrerat ett nej och inte heller uttryckligen har meddelat sina närstående att han eller hon motsätter sig donation kan därför bli organdonator efter sin död. Om den avlidne saknas i Donationsregistret behöver vården utreda personens inställning genom kontakt med de närstående.

Regeringen angav inför lagändringarna 2022 att närståendes tidigare möjlighet att förbjuda donation skulle tas bort. Deras roll är i stället att förmedla vad de känner till om den avlidnes inställning. Lagändringarna gjorde det även möjligt att lämna sekretessbelagda uppgifter om en möjlig donator mellan berörda vårdgivare när flera vårdenheter deltar i donationsutredningen.

Pia Löwhagen Hendén beskriver samtalen med närstående i en akut kris som en process som inte får påskyndas. Tiden kan enligt henne variera från någon minut till flera dagar, bland annat eftersom anhöriga kan vara förtvivlade eller ännu inte ha förstått att personen har avlidit eller kommer att dö. Sjukvården har samtidigt sett fler fall där närstående tolkar den avlidnes inställning som negativ. Andelen sådana fall har trefaldigats sedan 2020, vilket Pia Löwhagen Hendén bedömer som oroande.

Donationsvården har förändrats under de senaste åren. Tidigare krävdes att en patient förklarades hjärndöd medan hjärtat fortfarande slog för att organ skulle kunna tas till vara. Metoden kallas DBD, Donation after Brain Death. Sedan 2018 genomförs även DCD, Donation after Circulatory Death, där donation sker efter att cirkulationen har upphört.

Organisationen MOD redovisade att 58 personer donerade organ efter sin död under första kvartalet 2026. Av dessa var 36 DBD-donatorer och 22 DCD-donatorer. Fram till den 10 augusti 2026 hade totalt 144 personer blivit organdonatorer.

Antalet avlidna organdonatorer minskade under 2025 men låg enligt Anna Forsberg fortfarande på en hög nivå jämfört med de senaste tio åren. Socialstyrelsen fastställde att Sverige hade 218 faktiska avlidna organdonatorer under 2025, vilket var 15 färre än året före. Samtidigt ökade antalet genomförda organtransplantationer från 822 till 834 enligt Socialstyrelsens lägesrapport.

Totalt transplanterades 835 organ under 2025. Av dessa kom 115 från levande donatorer och 720 från avlidna. Socialstyrelsen redovisade 482 transplanterade njurar, 197 levrar, 59 hjärtan, 70 lungor, 26 bukspottkörtlar och en tarm.

Pia Löwhagen Hendén uppger att förbättrade behandlingsmetoder och förebyggande hälsoarbete också påverkar tillgången på möjliga donatorer. Stora hjärnblödningar, traumatiska skallskador och hjärtstopp, som är vanliga orsaker till att en person blir aktuell för organdonation, minskar när vården och det förebyggande arbetet utvecklas.

Socialstyrelsen uppgav att omkring 780 personer väntade på en organtransplantation i Sverige den 1 januari 2026. MOD redovisade med statistik från Scandiatransplant att omkring 800 personer stod på väntelistan i början av april, varav 659 väntade på en njure. Under 2025 avled 26 personer på den svenska väntelistan. Ytterligare 57 personer togs permanent bort från listan utan transplantation, där en vanlig orsak är att patienten har blivit för sjuk för att genomgå ingreppet.

Scandiatransplant driver en gemensam väntelista och ett system för utbyte och fördelning av organ mellan transplantationssjukhus i Sverige, Danmark, Finland, Island, Norge och Estland. En enda organdonator kan donera organ som räddar livet på upp till åtta personer.