Ny metod kan hitta 80 fler organdonatorer årligen

Ett arbetssätt som nu införs på svenska akutsjukhus kan enligt Pia Löwhagen Hendén, donationsansvarig läkare vid Regionalt Donationscentrum Väst, göra det möjligt att identifiera omkring 80 ytterligare organdonatorer per år. Bedömningen bygger på att varje sjukhus skulle kunna upptäcka en möjlig donator bland patienter som vårdas utanför intensivvården. Om arbetssättet används fullt ut i landet skulle antalet donatorer enligt Pia Löwhagen Hendén kunna öka med omkring 20–30 procent.

Metoden kallas ICOD, Intensive Care to Facilitate Organ Donation, och innebär att en döende patient kan flyttas från exempelvis en stroke- eller akutmottagning till intensivvården när läkarna har konstaterat att livet inte går att rädda. Där kan möjligheten till organdonation utredas. Sedan 2022 är det tillåtet att inleda organbevarande behandling utanför intensivvården. Sahlgrenska Universitetssjukhusets nationella donationspärm för donation efter hjärndöd innehåller särskild vägledning för ICOD och för identifiering av möjliga donatorer utanför intensivvården.

Socialstyrelsens nationella handlingsplan för organ- och vävnadsdonation 2026–2030 innehåller ett nationellt ICOD-program inom arbetet med att uppmärksamma varje möjlig organdonator. Regeringen uppgav att Socialstyrelsen slutredovisade den femåriga handlingsplanen den 23 oktober 2025. Planens mål är att fler organ och vävnader ska kunna tas till vara för transplantation.

Internationellt finns erfarenheter av arbetssättet från Spanien. En spansk multicenterstudie omfattande 68 sjukhus visade att ICOD svarade för 24 procent av 491 faktiska donatorer. I en senare prospektiv multicenterstudie gick 151 av 194 patienter som omfattades av ICOD vidare till organdonation, motsvarande 77,8 procent. Spanien är också det land som kommit längst med att identifiera möjliga donatorer utanför intensivvården, där drygt 40 procent av donatorerna hittas på det sättet.

Pia Löwhagen Hendén framhåller samtidigt att tillgången till intensivvårdsplatser och behovet av utbildning för personal utanför intensivvården är utmaningar. Hon betonar att den livräddande vården alltid har företräde och att donationsfrågan blir aktuell först när läkarna har bedömt att patientens liv inte kan räddas.

Svensk donationsvård har förändrats under senare år. Tidigare kunde organ tas till vara när en patient hade förklarats hjärndöd medan hjärtat fortfarande slog, så kallad DBD, Donation after Brain Death. Sedan 2018 används även DCD, Donation after Circulatory Death, där donation kan genomföras efter att hjärtat har stannat.

Socialstyrelsen uppgav den 7 september 2026 att 1 893 424 personer var registrerade i Donationsregistret. Omkring 80 procent av de registrerade har angett att de är positiva till donation efter sin död. Antalet nyanmälningar minskade från omkring 58 500 under 2024 till 52 000 under 2025. Enligt 1177 kan personer från 15 års ålder själva registrera sin inställning till organ- och vävnadsdonation. Registrering kan göras oavsett ålder eller sjukdom.

Pia Löwhagen Hendén bedömer att många som inte registrerar sin inställning avstår av bekvämlighet eller osäkerhet kring hur registreringen går till. Anna Forsberg, sjuksköterska och professor i vårdvetenskap vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus, pekar även på psykologiska hinder och en ovilja att tala om döden. Hon har också mött personer som varit tveksamma eftersom de trott att kroppen behandlas ovarsamt vid donation, men som ändrat inställning efter information om hur ingreppet genomförs.

En person behöver inte vara registrerad som positiv donator för att organ ska kunna doneras efter döden. Sverige tillämpar förmodat samtycke. Om en person inte har registrerat ett nej eller uttryckligen meddelat närstående att donation motsätts utgår sjukvården och lagstiftningen från att personen är positiv. Om den avlidne saknas i Donationsregistret försöker vården därför utreda personens inställning tillsammans med de närstående.

Pia Löwhagen Hendén beskriver samtalen med närstående som en känslig process som kan ta allt från någon minut till flera dagar. Anhöriga kan befinna sig i akut kris, och vården kan behöva invänta att de har förstått att personen har avlidit eller kommer att avlida innan donationsfrågan tas upp. Sjukvården har samtidigt sett en ökning av fall där närstående tolkar den avlidnes inställning som negativ. Andelen har tredubblats sedan 2020, vilket Pia Löwhagen Hendén beskriver som oroande.

Antalet organdonatorer minskade något under 2025 men ligger enligt Anna Forsberg fortfarande på en hög nivå jämfört med de senaste tio åren. Fram till den 10 augusti 2026 hade 144 personer blivit organdonatorer. Socialstyrelsen uppgav samtidigt att omkring 780 personer väntade på en organtransplantation i Sverige den 1 januari 2026.

Under 2025 transplanterades totalt 835 organ. Av dessa kom 720 från avlidna donatorer och 115 från levande donatorer. Socialstyrelsens statistik visar att transplantationerna omfattade 482 njurar, 197 levrar, 70 lungor, 59 hjärtan, 26 bukspottkörtlar och en tarm. En organdonator kan rädda livet på upp till åtta personer.

Pia Löwhagen Hendén pekar även på att förbättrad sjukvård påverkar tillgången på möjliga donatorer. Stora hjärnblödningar, traumatiska skallskador och hjärtstopp är vanliga orsaker till att en person kan bli aktuell för organdonation, och hon uppger att dessa tillstånd minskar när behandling och förebyggande hälsoarbete utvecklas.

För organutbyte över nationsgränserna administrerar Scandiatransplant en gemensam väntelista och organutbytesverksamhet för Sverige, Danmark, Finland, Island, Norge och Estland. Samarbetet omfattar elva medlemssjukhus som utför transplantationer.