Jan Teorell varnar för förtroendekris vid extra val

Ett misslyckande i de pågående regeringsförhandlingarna kan få långvariga följder för väljarnas förtroende för det politiska systemet. Det varnar Jan Teorell, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Han bedömer däremot att en utdragen regeringsbildning inte behöver orsaka någon omedelbar ekonomisk eller säkerhetspolitisk kris.

Sverige leds fortfarande av en övergångsregering efter riksdagsvalet den 13 september. Ulf Kristersson begärde sitt entledigande den 17 september 2026 men fortsätter som statsminister tillsammans med statsråd från Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Regeringskansliet klargjorde samma dag att ministrarna behåller sina befattningar tills en ny regering tillträder och att beredningen av regeringsärenden fortsätter under tiden.

Regeringsbildningen befinner sig i ett nytt skede sedan riksdagen den 15 oktober avvisade talmannen Andreas Norléns förslag att utse Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson till statsminister. Omröstningen slutade med 99 röster för förslaget och 248 emot, medan två ledamöter var frånvarande.

Magdalena Andersson hade den 13 oktober meddelat att hon avslutade sina försök att hitta en regeringslösning. Andreas Norlén informerade då om att hon inte längre såg någon möjlighet att komma vidare genom fortsatta sonderingar. Talmannen valde därefter att föreslå en socialdemokratisk enpartiregering.

Den 19 oktober fick Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist i uppdrag av Andreas Norlén att undersöka möjligheterna att bilda en regering som riksdagen kan acceptera. Hon ska presentera resultatet av sina samtal senast den 26 oktober.

Mandatfördelningen efter valet visar hur jämnt det parlamentariska läget är. Valmyndigheten fastställde slutresultatet den 19 september. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet samlade tillsammans 176 mandat. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna fick sammanlagt 173 mandat.

Totalt deltog 6 834 413 personer i riksdagsvalet 2026. Valmyndighetens siffror visar ett valdeltagande på 84,9 procent.

Trots det låsta parlamentariska läget har övergångsregeringen i huvudsak samma formella befogenheter som en ordinarie regering. Regeringskansliet framhåller att den kan fatta regeringsbeslut, men inte besluta om extra val. I praktiken begränsas handlingsutrymmet av det parlamentariska stödet och av etablerad praxis att undvika politiskt känsliga avgöranden.

Jan Teorell framhåller att en övergångsregering formellt kan fatta långtgående beslut, men att den måste förhålla sig till riksdagens majoritet. Om Ulf Kristerssons tidigare regeringsunderlag skulle fortsätta driva sin politik från Tidöavtalet skulle förslagen, enligt Teorell, sakna tillräckligt stöd för att antas.

Ett särskilt problem kan uppstå om partierna inte lyckas enas om någon statsminister. Riksdagens regler tillåter talmannen att lägga fram högst fyra statsministerförslag. Efter att Magdalena Andersson röstats ned den 15 oktober återstår tre möjliga försök innan ett extra val blir obligatoriskt.

Regeringsformen anger i 6 kap. 4 § att riksdagen ska pröva ett förslag till statsminister inom fyra dagar. För att förslaget ska förkastas krävs att mer än hälften av samtliga riksdagsledamöter röstar emot.

Om samtliga fyra försök misslyckas ska ett extra val hållas inom tre månader. Riksdagen klargör att Andreas Norlén i så fall bestämmer valdagen efter samråd med Valmyndigheten. Ett sådant val påverkar inte tidpunkten för nästa ordinarie riksdagsval.

Jan Teorell pekar på erfarenheterna från regeringsbildningen efter valet 2018. Den politiska osäkerheten pågick då under 134 dagar, men forskningen visade inte någon motsvarande ökning av den ekonomiska osäkerheten. Däremot kunde forskarna registrera ett minskat förtroende för det politiska systemet bland väljarna.

Förtroendet återhämtade sig när partierna till slut lyckades bilda regering. Jan Teorell bedömer att situationen kan bli annorlunda om de nuvarande förhandlingarna slutar med ett extra val. Han varnar för att förtroendeförlusten då kan bli mer bestående.

Regeringsbildningen 2018 har granskats närmare i boken 134 dagar. Statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet redovisade att undersökningen byggde på intervjuer med centrala politiska företrädare, historiska jämförelser och statistiska analyser av regeringsbildningar i 16 andra länder. Forskarna pekade ut motsättningar mellan partierna, snarare än hinder i grundlagen, som den huvudsakliga förklaringen till den utdragna processen.

En vetenskaplig studie från Lunds universitet visade också att den tidigare svenska rekordnoteringen för en regeringsbildning var 40 dagar efter valet 1920. En statistisk modell hade beräknat att förhandlingarna efter valet 2018 skulle pågå i 48 dagar. Den faktiska tiden blev nästan tre gånger så lång.

Jan Teorell har även undersökt hur partiernas vallöften påverkar möjligheterna att förhandla fram regeringar. Institutet för Framtidsstudier presenterade 2022 forskning som omfattade omkring 400 regeringsbildningsprocesser i 17 västeuropeiska parlamentariska demokratier mellan 1945 och 2018. Underlaget innehöll dessutom 37 intervjuer med ledande svenska politiker om förhandlingarna 2018–2019.

När det gäller ekonomiska följder pekar Jan Teorell även på Belgien, där regeringskrisen 2010–2011 pågick i mer än 500 dagar utan några tydliga ekonomiska skadeeffekter.

Teorell framhåller att Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och landets internationellt integrerade ekonomi gör att många andra faktorer påverkar den ekonomiska utvecklingen. Han betonar också den svenska statsförvaltningens förmåga att fortsätta fatta nödvändiga beslut under en politiskt osäker period.

En närliggande fråga gäller statsbudgeten för 2027. Regeringskansliet har fastställt den 12 november 2026 som sista dag för att överlämna budgetpropositionen till riksdagen. Under valår gäller dessutom särskilda regler som medger en tidsfrist på tre veckor efter en statsministeromröstning eller ett regeringsskifte.

Om förhandlingarna fortsätter utan att en ny budget kan beslutas får Sverige använda en så kallad prolongeringsbudget, där föregående års budget i huvudsak fortsätter att gälla.

Jan Teorell anser att en sådan lösning har nackdelar på kort sikt. Han påpekar samtidigt att en ny regering kan lägga fram en ändringsbudget efter sitt tillträde.

Även brådskande politiska ärenden kan behandlas genom riksdagens utskottsinitiativ. Den ordningen gör det möjligt för ett utskott att lämna förslag direkt till riksdagen utan att invänta ett regeringsförslag.

Det säkerhetspolitiska läget bedömer Jan Teorell inte heller som ett omedelbart hinder för Sveriges beslutsförmåga. Han hänvisar till den etablerade svenska traditionen att regeringen förankrar utrikes- och säkerhetspolitiska frågor hos oppositionen.

Som historiskt exempel lyfter han fram ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982. Sverige styrdes då av en övergångsregering, men den säkerhetspolitiska situationen kunde enligt Teorell hanteras utan större problem.

Jan Teorells samlade bedömning är att en övergångsregering i sig inte behöver medföra några omfattande kortsiktiga skador. Den större risken ligger i om de politiska partierna misslyckas med att nå en regeringsuppgörelse och väljarna därmed förlorar förtroendet för det parlamentariska systemet.