Misslyckad avrättning av Christa Pike granskas efter allvarliga brister

Ett misslyckat försök att avrätta den dödsdömda Christa Pike i Nashville i Tennessee den 30 september har lett till en omfattande rättslig granskning. Den 50-åriga kvinnan överlevde trots upprepade injektioner med det dödliga läkemedlet pentobarbital. Nya uppgifter från hennes advokat visar att avrättningspersonalen hade stora svårigheter att få intravenös tillgång och fortsatte proceduren trots återkommande komplikationer.

Tennessees guvernör Bill Lee meddelade den 1 oktober att samtliga återstående avrättningar under 2026 stoppas. Guvernören beslutade samtidigt om en omfattande oberoende utredning för att klargöra vad som hade gått fel. Tennessees kriminalvårdschef Frank Strada meddelade senare att han skulle lämna sin tjänst under oktober. Han framhöll att personalen enligt hans bedömning hade följt gällande rutiner, men ansåg att hans avgång var bäst för delstaten under den fortsatta granskningen.

Händelseförloppet beskrivs i en redogörelse med 108 punkter som Pikes advokat Randy Spivey har lämnat till domstolen. Spivey befann sig i avrättningskammaren och dokumenterade personalens arbete, kvinnans reaktioner och de åtgärder som vidtogs när komplikationerna uppstod.

Enligt Randy Spiveys anteckningar började dagen klockan 06.00, då han anlände till fängelset för att vara tillsammans med sin klient. Under de följande nio till tio timmarna vistades de på avdelningen. Pike drack Powerade, Mountain Dew och Pepsi och åt en lunch med potatisklyftor, snittar och en kaka som fängelsechefen Nelsen hade kommit med.

Klockan 18.27 fördes Pike fastspänd på en bår till avrättningskammaren. Sju minuter senare började personalen undersöka hennes högra arm med en apparat som verkade vara avsedd för att lokalisera blodkärl. En av de fyra medlemmarna i injektionsteamet hade enligt Spivey svårt att hitta en lämplig ven.

Vid 18.40 meddelade en annan teammedlem att en intravenös infart hade placerats i högerarmen ovanför armvecket. Pike frågade om försöket hade lyckats och fick ett bekräftande svar. Hon uttryckte därefter sin tillgivenhet till personen som hade utfört ingreppet.

Arbetet fortsatte med ytterligare nålstick i armarna. Vid 19.07 uppmärksammade en teammedlem att ett blodkärl i vänsterarmen möjligen hade brustit. Två personer undersökte insticksstället, samtidigt som personal vid flera tillfällen signalerade mot ett fönster.

Totalt användes omkring tio nålar under de ungefär 50 minuter som personalen försökte ordna fungerande intravenösa infarter. Enligt Spiveys dokumentation uttryckte teammedlemmarna återkommande oro för skadade blodkärl.

Klockan 19.23 hade personalen fortfarande svårt att spola igenom infarten med koksaltlösning. En teammedlem meddelade att den sista sprutan med koksaltlösning användes. Trots problemen gavs klartecken klockan 19.24 för att inleda tillförseln av pentobarbital.

Under proceduren reagerade Pike vid flera tillfällen med smärtgrimaser och beskrev en kraftig brännande känsla i armen. Jonathan Groner, professor emeritus i klinisk kirurgi vid Ohio State University och specialist på avrättningsmetoder, har granskat uppgifterna och riktat allvarlig kritik mot personalens arbete.

Jonathan Groner framhåller att läkemedelsinformationen för pentobarbital anger att tillförseln omedelbart ska avbrytas om en patient klagar över smärta. Han anser att behandlingen av Pike präglades av anmärkningsvärd inkompetens och att det som inträffade gick långt utöver själva verkställandet av ett dödsstraff.

Även Joel Zivot, professor i anestesiologi och kirurgi i Atlanta i Georgia, har reagerat på beskrivningen av förfarandet. Han uppmärksammar särskilt att en medlem av injektionsteamet ungefär en halvtimme efter starten efterfrågade en kateter med storleken 24 gauge och därefter förde nålen fram och tillbaka upprepade gånger.

Joel Zivot förklarar att en kateter med den dimensionen är mycket tunn och vanligtvis används för spädbarn och små barn. Han bedömer att det är omöjligt att administrera innehållet i en spruta på 50 milliliter genom en så smal kateter utan att riskera att blodkärlet brister.

Enligt Joel Zivot borde proceduren ha avbrutits när svårigheterna blev tydliga. Han anser också att avrättningsförfarandet saknade den utbildning, säkerhetskontroll och ansvarsskyldighet som kännetecknar medicinsk verksamhet.

Efter att läkemedlet börjat administreras försämrades Pikes tillstånd. Klockan 19.54 lyfte hon huvudet, spände kroppen och försökte resa sig mot remmarna som höll henne fastspänd. Hon stönade och gav ifrån sig snarkande ljud innan hon föll tillbaka på båren.

Vid 20.05 observerade Randy Spivey att kvinnan drog flämtande andetag och gav ifrån sig allt kraftigare kvävningsliknande ljud. Hennes mage rörde sig rytmiskt samtidigt som hon verkade ha svårt att få luft.

Tio minuter senare fortsatte andningsproblemen. Draperierna i avrättningskammaren var fortfarande fördragna och belysningen i det officiella vittnesrummet var släckt. Spivey meddelade då fängelsechefens sekreterare Lindy Garner att Tennessee Department of Correction inte hade rätt att ge ytterligare en tredje dos pentobarbital enligt avrättningsprotokollet.

Spivey krävde att avrättningen skulle avbrytas och begärde tillgång till en telefon. Enligt hans redogörelse kände Lindy Garner inte till vad som pågick inne i avrättningskammaren.

Offentliggjorda larmsamtal från Metro Nashville Emergency Communications Center visar att ytterligare problem uppstod när sjukvård skulle tillkallas. Vid det första samtalet klockan 20.40 kunde fängelsepersonalen inte uppge den verifieringskod som larmcentralen behövde för att kontrollera att ambulansbegäran var äkta. Detta skapade förvirring och fördröjningar i räddningsinsatsen.

Klockan 20.50 fick Randy Spivey besked om att en ambulans var på väg. Men enligt de offentliggjorda samtalsinspelningarna informerades en larmoperatör klockan 21.03 om att ambulanslarmet från fängelset var falskt och att sjukvård inte behövdes. Pike var då fortfarande i behov av akut medicinsk hjälp.

Advokaten Kelly Gleason vid Tennessee Office of the Post-Conviction Defender kontaktade själv larmnumret 911 klockan 21.08 och begärde omedelbar livräddande vård. Två minuter senare informerades Randy Spivey om att sjukvårdspersonal genomförde återupplivande åtgärder och att Pike fick syrgas.

Tennessees kriminalvårdsmyndighet meddelade den 30 september att personalen hade följt det fastställda avrättningsprotokollet, som hade godkänts av delstatens justitieministerämbete. Myndigheten framhöll samtidigt att protokollet inte tillät ytterligare åtgärder inom själva avrättningsförfarandet.

Den rättsliga prövningen av Pikes avrättning hade pågått fram till verkställighetsdagen. Den 29 september avslog USA:s högsta domstol hennes begäran om att stoppa avrättningen och att ta upp hennes överklagande. Ärendet hade målnummer 26-5696 och hon företräddes inför domstolen av advokaten Luke Parker Ihnen.

Den 30 september beslutade den federala appellationsdomstolen för sjätte domkretsen om ett tillfälligt stopp. Beslutet upphävdes samma dag av USA:s högsta domstol. Domarna Sonia Sotomayor, Elena Kagan och Ketanji Brown Jackson motsatte sig att stoppet hävdes.

Efter avrättningsförsöket inledde Pikes juridiska ombud nya rättsliga åtgärder. Den 2 oktober lämnade advokaterna en brådskande begäran till Davidson County Chancery Court om att säkra bevismaterial. Ärendet registrerades som Christa Gail Pike mot Jonathan Skrmetti med flera, målnummer 26-0027-III.

Domaren I’Ashea Myles beslutade den 7 oktober att kriminalvårdsmyndigheten måste bevara material från avrättningsförsöket. Beslutet omfattar bland annat läkemedel, sprutor, intravenös utrustning, journalanteckningar, fotografier, inspelningar och elektronisk kommunikation.

I’Ashea Myles beslutade också att Pikes advokater skulle ges möjlighet att besöka henne. Kriminalvården ålades att besvara advokaternas besöksförfrågningar inom två timmar.

Pike vårdades på sjukhus i tio dagar efter den misslyckade avrättningen. Den 8 oktober meddelade hennes försvarare att hon hade drabbats av lunginflammation och en blodpropp. Hon hade också haft svårigheter att svälja och att röra armarna.

Advokaterna uppgav samtidigt att hennes rörelseförmåga hade förbättrats och att hon kunde gå med viss hjälp. Hon återfick även förmågan att tala. Det är fortfarande oklart vilka bestående medicinska skador hon kan ha fått.

Den 10 oktober meddelade advokaterna Stephen Ferrell, Luke Ihnen, Randy Spivey och Kelly Gleason att Pike hade förts tillbaka till Debra K. Johnson Rehabilitation Center i Nashville, där hon hade varit placerad före avrättningsförsöket.

Hennes juridiska ombud har också begärt att dödsstraffet ska omvandlas till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning. Advokaterna hänvisar till det misslyckade avrättningsförsöket och det lidande som Pike utsattes för under förfarandet.

Christa Pike dömdes till döden för mordet på sin skolkamrat Colleen Slemmer i Knoxville i Tennessee 1995. Pike var 18 år när mordet begicks.

Granskningen av händelserna fortsätter samtidigt som guvernör Bill Lees stopp för resterande avrättningar under 2026 gäller.