400 000 kubikmeter förorenade träfibrer – ny sanering testas

På havsbotten utanför Essvik i Sundsvalls kommun finns omkring 400 000 kubikmeter förorenade träfibrer från tidigare massatillverkning. Sedimenten innehåller tungmetaller och andra miljögifter som har samlats under flera decennier. Nu pågår försök med en teknik som ska göra det möjligt att avlägsna materialet med begränsad spridning av föroreningar.

Den förorenade fiberbanken ligger ungefär två meter under vattenytan och är omkring tio meter tjock. Den täcker ett område motsvarande åtta fullstora fotbollsplaner. Undersökningar har bland annat visat förekomst av PCB i bottensedimenten.

Statens geotekniska institut meddelade den 21 oktober 2026 att ett pilotprojekt genomförs tillsammans med Sundsvalls kommun och det belgiska företaget Hydrex. Arbetet inriktas på att utveckla en metod för att ta upp förorenade fiberbankar utan samma omfattande spridning av miljögifter som kan uppstå vid traditionell muddring.

Sundsvalls kommun är huvudman för projektet, som ska fortsätta till 2028. Naturvårdsverket har beviljat Statens geotekniska institut sju miljoner kronor för institutets arbete. Projektet har totalt tilldelats drygt 22 miljoner kronor från Naturvårdsverket, enligt uppgifter som Sveriges Radio P4 Västernorrland redovisade den 16 oktober.

Försöket omfattar upptagning av 1 500 kubikmeter förorenat fibermaterial. Under den 13–16 oktober genomfördes ett nytt pilotförsök med tekniken CDS, Contained Dredging System. Metoden bygger på att bottensediment sugs upp i en sluten kammare fylld med luft. Konstruktionen ska begränsa grumling och förhindra att föroreningar sprids i vattnet.

Sundsvalls kommuns projektledare Sven-Åke Westman och forskaren Henrik Bengtsson vid Statens geotekniska institut arbetar med försöket. Enligt Henrik Bengtsson ska undersökningarna även visa om tekniken kan uppfylla ekonomiska och miljömässiga krav vid saneringar i Sverige och andra länder.

Redan i september 2025 bedömde Statens geotekniska institut resultaten från ett tidigare fältförsök som lovande. Henrik Bengtsson pekade samtidigt på behovet av lösningar för att hantera de stora mängder förorenat material som förs upp på land. Prover och mätdata från det pågående projektet ska analyseras för att undersöka metodens effektivitet och påverkan på miljön.

Föroreningarna utanför Essvik har sitt ursprung i en omfattande industriell verksamhet. Enligt Länsstyrelsen Västernorrland grundades massa- och pappersindustrin på platsen år 1900. Anläggningen var den första sulfitmassafabriken i Sundsvallsområdet, och tillverkningen av sulfitmassa upphörde 1967.

Under omkring 60 års massaproduktion användes granved som behandlades med svaveldioxid och lösningar av sulfit eller bisulfit. Genom kokningen avlägsnades lignin, det ämne som binder samman vedens fibrer.

Den industriella verksamheten skapade arbetstillfällen och ekonomiskt välstånd, men medförde också omfattande utsläpp och föroreningar som finns kvar långt efter att tillverkningen avslutats.

Ett av de ämnen som förekommer i förorenade miljöer från äldre massaindustri är kisaska. Den bildades som restprodukt och kan innehålla mycket höga halter arsenik, bly, koppar och kadmium. Askan användes tidigare för att fylla ut markområden och spreds även på järnvägsvallar för att bekämpa ogräs.

Flera kemikalier hade särskilda användningsområden inom industrin. Kvicksilver användes för att förhindra tillväxt av mikroorganismer i vattenledningar och ingick dessutom i framställningen av klorgas som användes vid blekning av pappersmassa.

I syrefattiga fibersediment kan bakterier omvandla kvicksilver till metylkvicksilver, en mycket giftig förening. Även dioxiner, som kan bildas som en bieffekt vid blekning med klorgas, tillhör de särskilt farliga miljöföroreningarna.

För att skydda trä och växter användes olika bekämpningsmedel. DDT förekom vid behandling av trädplantor, medan HCH och HCB användes mot skadeinsekter och svampangrepp. Klorfenoler användes för att motverka svamp på virke. Arsenik, koppar och krom förekom också i behandlingar som skulle skydda trä mot röta.

PCB, eller polyklorerade bifenyler, användes bland annat som isoleringsvätska i större elektrisk utrustning. Ämnesgruppen förekom även i hydraulolja och fogmassa.

De olika miljögifterna kan medföra allvarliga hälsorisker. Beroende på ämne och exponering kan de bland annat orsaka cancer, påverka immunförsvaret och fortplantningsförmågan samt skada levern. Vissa ämnen kan också störa kroppens hormonsystem och påverka hjärnans utveckling hos barn.

Förorenade fiberbankar kan dessutom bilda metangas. Gasen uppstår när mikroorganismer bryter ned träfibrerna och är en kraftig växthusgas.

Sveriges geologiska undersökning beskriver också hur nedbrytningen förbrukar syre i bottensedimenten. Det kan skapa syrefria förhållanden och förändra livsmiljön för organismer som lever på eller i havsbottnen.

Ytterligare en risk är att vågor och vattenströmmar eroderar de förorenade sedimenten. Enligt Sveriges geologiska undersökning kan sådana processer medföra att miljögifter sprids från fiberbankarna till omgivande vattenområden.

Problemen är inte begränsade till Essvik. Den långa historien av massa- och pappersproduktion längs Norrlandskusten har lämnat efter sig förorenade sediment på flera platser. Västernorrland är ett av de områden där industrins historiska utsläpp har skapat omfattande miljöproblem.

Sundsvalls kommun har identifierat förorenade fiberbankar i Skönviken, Ortviken, Essvik och Klampenborg samt i sjöarna Marmen och Stödesjön. Länsstyrelsen Västernorrland bedömer att föroreningarna i Skönviken och Ortviken kan innebära synnerligen stor risk för människors hälsa och miljön.

Även marken vid den tidigare industrin i Essvik är förorenad. Enligt Länsstyrelsen Västernorrland behöver ansvarsfrågan för föroreningarna på industriområdet utredas innan åtgärder kan genomföras där.

Det pågående muddringsprojektet i Essvik är en del av arbetet med att undersöka hur förorenade fibersediment kan hanteras. Statens geotekniska institut ska använda resultaten från provtagningar och mätningar för att bedöma om den nya tekniken kan användas vid framtida saneringsinsatser.