Veterinärer varnar för sena upptäckter av tumörer hos husdjur

Många hundar och katter undersöks för sent när de utvecklar knölar eller förändringar i huden. Veterinärer framhåller att även till synes ofarliga knölar kan vara tecken på tumörsjukdomar. En fördröjd diagnos kan medföra mer omfattande behandling, längre återhämtning och högre kostnader för djurägaren.

Henrik Rönnberg, professor vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och forskare inom tumörsjukdomar hos sällskapsdjur, uppger att hudtumörer ofta utvecklas utan att djurets allmäntillstånd påverkas förrän sjukdomen har nått ett senare stadium. Att hunden eller katten verkar må bra är därför ingen garanti för att en knöl är ofarlig.

Henrik Rönnberg möter enligt egen uppgift regelbundet hundar vars ägare länge har betraktat en förändring som en ofarlig fettknöl. När sjukdomen slutligen undersöks kan tumören redan ha vuxit kraftigt eller spridit sig till andra delar av kroppen. Större tumörer kan kräva mer omfattande kirurgi, vilket kan försvåra återhämtningen och öka behandlingskostnaderna.

Hudtumörer är den vanligaste tumörformen hos hundar och kan vara både godartade och elakartade. Mer än hälften av alla hundar över tio år får en cancerdiagnos. Tumörerna kan visa sig genom knölar, förtjockningar eller andra förändringar i huden.

En särskild form är mastcellstumörer, som Cornell University College of Veterinary Medicine beskriver som den vanligaste elakartade hudtumören hos hundar. Dessa tumörer kan frigöra ämnena histamin och heparin. Det kan bland annat medföra att en knöl ändrar storlek, blir missfärgad eller orsakar klåda.

Sveriges lantbruksuniversitet redovisade 2025 en svensk studie som omfattade fler än 600 000 försäkrade hundar. Under perioden 2011–2016 identifierades närmare 1 000 fall av mastcellstumörer. Dogo argentino, boxer och bullmastiff tillhörde de raser som hade högst risk att drabbas.

Studien visade även att majoriteten av de drabbade hundarna fick sin diagnos vid åtta års ålder och att tikar drabbades oftare än hanhundar. Hundar med mastcellstumörer hade dessutom oftare sjukdomar i huden, mag-tarmkanalen och urinvägarna än hundar som saknade diagnosen.

Alla knölar är dock inte cancer. Majbritt Larsen, veterinär och onkologispecialist under utbildning vid Evidensia, beskriver bland annat cystor, bölder, vårtor och inflammatoriska förändringar som möjliga förklaringar till knölar hos sällskapsdjur.

AniCura beskriver histiocytom som en hudförändring som framför allt förekommer hos hundar yngre än tre år. En sådan förändring kan växa till flera centimeters storlek på bara några veckor, men går ofta tillbaka utan behandling inom några månader.

Andra tumörformer kan ha ett mindre tydligt förlopp. Cornell University College of Veterinary Medicine uppger att mjukdelssarkom hos hundar kan växa i varierande hastighet. Vissa uppträder som långsamt växande och smärtfria knölar, medan andra orsakar smärta eller rörelsesvårigheter genom tryck på omkringliggande vävnad.

För tikar är juvertumörer den vanligaste tumörformen. Studier visar att ungefär var fjärde till var tredje tik utvecklar en juvertumör under sin livstid. Omkring hälften av tumörerna är elakartade. Sjukdomen förekommer särskilt hos äldre och okastrerade tikar, men vissa hundraser är också mer drabbade än andra.

Merck Veterinary Manual beskriver ett internationellt system för att klassificera juvertumörer hos hundar. Tumörer under tre centimeter utan påvisad spridning räknas till stadium I. Förändringar mellan tre och fem centimeter tillhör stadium II, medan större tumörer klassificeras som stadium III. Om cancern har spridit sig till lymfkörtlar eller avlägsna organ bedöms sjukdomen som mer avancerad, oavsett tumörens ursprungliga storlek.

Enligt Merck Veterinary Manual kan tidig kastration minska risken för juvertumörer hos tikar. Samtidigt behöver tidpunkten för ingreppet bedömas utifrån flera hälsorisker. Veterinärhandboken beskriver samband mellan tidig kastration och ökad risk för vissa andra cancersjukdomar, vilket gör att rekommendationerna kan skilja sig mellan hundraser.

Hos katter är juvertumörer mindre vanliga än hos hundar, men en större andel är elakartade. Risken är särskilt förhöjd hos äldre, okastrerade honkatter som har behandlats med p-piller. I denna grupp är omkring 80–90 procent av juvertumörerna elakartade.

VCA Animal Hospitals uppger att okastrerade honkatter har ungefär sju gånger högre risk att utveckla juvertumörer än kastrerade honkatter. Kastration före sex månaders ålder är enligt veterinärorganisationen förknippad med omkring 91 procents lägre risk jämfört med katter som inte kastrerats.

Juvertumörer hos katter diagnostiseras enligt VCA Animal Hospitals främst vid ungefär 10–12 års ålder. Organisationen anger också att siameser och perserkatter förefaller vara mer benägna att utveckla sjukdomen och att dessa raser ofta är yngre när diagnosen ställs.

Även andra hudtumörer hos katter kan vara allvarliga. Majbritt Larsen vid Evidensia uppger att uppemot 70 procent av hudtumörerna hos katter är elakartade.

Hanna Lindén, veterinär vid Arken Zoo, rekommenderar att djurägare regelbundet känner igenom sina husdjur. En fullständig kontroll av en hund behöver enligt henne inte ta mer än fem minuter.

Undersökningen kan börja vid huvudet och fortsätta längs kroppen mot bakdelen. Djurägaren bör känna efter knölar och hudförändringar samt kontrollera öronen. Genom återkommande undersökningar blir det lättare att känna igen vad som är normalt för det enskilda djuret och upptäcka avvikelser.

Evidensia rekommenderar att även områden mellan tårna, trampdynorna, munhålan och området kring ändtarmsöppningen kontrolleras. Om en förändring upptäcks bör djurägaren dokumentera när den först noterades, var den sitter samt dess storlek och form.

Hanna Lindén uppger att många hundar accepterar undersökningen och ibland uppfattar den som en stund av närhet med ägaren. Katter kan vara mindre samarbetsvilliga, vilket enligt veterinären gör att knölar hos dem ibland upptäcks först efter längre tid.

En undersökning från försäkringsbolaget Agria visade att 47 procent av hundägarna kontrollerade sina djur minst en gång i månaden. Bland kattägarna var motsvarande andel 31 procent.

En mycket liten knöl på några millimeter kan enligt Hanna Lindén ibland följas under en period. För andra knölar rekommenderar hon kontakt med veterinär. Hon framhåller att det kan vara svårt även för veterinärer att avgöra vad en förändring är enbart genom att se och känna på den.

En vanlig undersökningsmetod är att ta ett nålprov för att analysera celler från förändringen. Hanna Lindén beskriver provtagningen som vanligtvis skonsam för djuret. Samtidigt kan vissa knölar vara för små för att provtas, medan andra inte avger tillräckligt med celler för att en säker diagnos ska kunna ställas.

Cornell University College of Veterinary Medicine uppger att denna begränsning bland annat förekommer vid mjukdelssarkom, eftersom sådana tumörer ibland avger få celler vid provtagning.

Vid misstanke om en elakartad hudtumör kan veterinären enligt AniCura använda resultatet från ett cellprov för att planera en operation. Undersökningen kan påverka bedömningen av hur mycket vävnad runt tumören som behöver avlägsnas för att minska risken för kvarvarande tumörceller.

Henrik Rönnberg vid Sveriges lantbruksuniversitet betonar att en knöl inte bör betraktas som ofarlig enbart för att djuret saknar symtom. Enligt professorn söker många djurägare veterinärvård först när förändringen blivit omfattande, trots att sjukdomen kan ha utvecklats under lång tid.