Varm sommar kan ge starkt svenskt kräftår

Förutsättningarna för årets kräftfiske bedöms som goda efter en relativt varm vår och sommar. Martin Karlsson, utredare på Havs- och vattenmyndigheten, uppger att vädret har gett kräftorna gynnsamma förhållanden för att äta och ömsa skal. Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, anger att kräftor växer bäst vid vattentemperaturer på omkring 18–22 grader. Tillväxten sker i samband med skalömsningen, men under själva ömsningen går kräftorna inte in i burarna. En sval sommar kan därför göra att processen tar längre tid.

Sverige har två arter av sötvattenskräftor: den inhemska flodkräftan och den nordamerikanska signalkräftan. Signalkräftan sattes ut i Sverige under 1960- och 1970-talen när flodkräftan hade minskat kraftigt till följd av kräftpest. Signalkräftan visade sig senare kunna bära smittan utan att själv bli sjuk. Arten omfattas av EU:s förordning om invasiva främmande arter. Naturvårdsverket uppger att EU:s förteckning senast uppdaterades den 7 augusti 2025 och då omfattade 114 arter, varav 65 djurarter och 49 växtarter. För EU-listade arter gäller som huvudregel förbud mot bland annat innehav, transport, handel och utsättning.

Patrik Bohman, miljöanalytiker på Sveriges lantbruksuniversitet, beskriver införandet av signalkräftan som en utveckling som påskyndade flodkräftans tillbakagång. Enligt Patrik Bohman är det största aktuella problemet att signalkräftor fortfarande sprids genom olagliga utsättningar, vilket fortsätter att hota kvarvarande bestånd av flodkräfta. Han uppger att det finns fler än 10 000 bestånd av signalkräfta, medan färre än 800 bestånd av flodkräfta återstår.

Flodkräftan är Sveriges enda inhemska kräftart och klassas som akut hotad på Artdatabankens rödlista. Arten lever i sjöar, åar och andra vattendrag och föredrar rent och syrerikt vatten. Den har mörk brungrön färg och långa, mandelformade klor. Signalkräftan känns i stället igen på sin rödbruna färg och sina bredare klor och förekommer bland annat på steniga bottnar i sjöar, dammar och vattendrag. Båda arterna är nattaktiva, gömmer sig ofta under rötter och stenar på dagen och äter bland annat insekter, alger, snäckor och växter.

Kräftpesten har funnits länge i Sverige. Länsstyrelsen Gotland uppger att det första dokumenterade svenska utbrottet upptäcktes 1907. Sjukdomen har därefter rapporterats från samtliga större vattensystem söder om Dalälven utom på Gotland och Öland, samt från vissa områden i Norrland. Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, klassar kräftpest som anmälningspliktig och uppger att sjukdomen kan fastställas genom molekylärgenetisk PCR-analys.

För att minska risken för smittspridning omfattas kräftfisket av flera regler. SVA:s riskvärdering från 2025 pekade ut upphettning samt desinfektion med Virkon S eller klor som de effektivaste verifierade metoderna för att hindra kräftpest från att följa med utrustning mellan olika vatten. Jordbruksverket uppger samtidigt att levande sötvattenskräftor inte får föras in i Sverige och att handel med okokta signalkräftor är förbjuden i många delar av landet.

Havs- och vattenmyndigheten anger att signalkräftor som är kortare än 10 centimeter inte får behållas utan omedelbart ska släppas tillbaka på samma fångstplats. Levande eller okokta signalkräftor får enligt myndigheten endast transporteras inom det särskilda hanteringsområdet och då från fiskeplatsen till en anläggning för kokning eller destruktion. Ett privat kök kan i det sammanhanget räknas som kokningsanläggning.

Flodkräftan omfattas av ett starkt skydd och fisket är reglerat för att skydda bestånden och begränsa spridningen av kräftpest. Samtidigt rekommenderar SLU ett fortsatt hållbart fiske och en fortsatt konsumtion av flodkräftor från friska bestånd. Patrik Bohman anser att traditionen att fiska och äta flodkräfta har betydelse för engagemanget kring att skydda och återetablera arten. SLU uppger också att flodkräftan har mer än dubbelt så högt försäljningsvärde som signalkräftan, vilket gör att förlorade bestånd även innebär ekonomiska värdeförluster.

Reglerna varierar mellan olika vatten. Vätternvårdsförbundet uppger att allmänhetens kräftfiske på Vätterns allmänna vatten får bedrivas under tre helger med början den fjärde fredagen i augusti. Varje fiskare får där använda högst sex burar och behålla högst 60 kräftor per dygn.

Även yrkesfiskaren Martin Karlsson bedömer årets kräftsäsong som lovande, men framhåller att tillgången varierar mellan åren. Om fångsterna är goda i början av säsongen brukar det enligt honom finnas gott om kräftor även senare, medan andra år kan ge mycket få större exemplar. Martin Karlsson fiskar i Hjälmaren och driver Nackhällsfisk. Kräftor som är mindre än elva centimeter lägger han tillbaka eftersom köparna inte efterfrågar de mindre exemplaren.

För Martin Karlsson pågår kräftsäsongen från midsommar till slutet av september. Under arbetsdagarna åker han ut omkring klockan 07 och är normalt kvar på vattnet till ungefär klockan 13. Från slutet av juli arbetar han dagligen under en period. Han uppger att efterfrågan på kräftor är hög och att säsongen är ekonomiskt viktig för yrkesfiskare.

Själva fisket beskriver Martin Karlsson däremot som relativt enkelt och stundtals enformigt, eftersom arbetet till stor del består av att dra upp burar, sortera kräftorna och lägga tillbaka burarna. Han föredrar enligt egen uppgift fiske från isen under soliga vinterdagar.

Samtidigt är kräftskivans framtid mer osäker enligt Richard Tellström, docent i måltidskunskap och etnologi vid Stockholms universitet. Han bedömer att vegetariska och veganska matvanor bland yngre, tillsammans med en ökad efterfrågan på individuella matval, kan påverka traditionen. Richard Tellström tror att kräftskivan successivt kan försvagas och möjligen vara borta om två generationer. Han pekar också på att människors relation till att äta hela djur har förändrats och att en måltid där kräftor äts med händerna och kött sugs ur klorna kan uppfattas annorlunda i dag.

Försäljningsstatistik visar samtidigt att kräftor och andra skaldjur fortfarande har en stark ställning. Enligt Statistiska centralbyrån hade försäljningen av färska kräftor och skaldjur ökat med elva procent mellan 2016 och 2024. Richard Tellström beskriver kräftskivan som en höstfest som markerar övergången från sommar till höst, där det tilltagande mörkret ingår i traditionens inramning.

Kräftskivan hålls vanligen i augusti. Tidpunkten har sitt ursprung i det tidigare förbudet mot kräftfiske från november till början av augusti. Förbudet avskaffades 1994, men augustifirandet levde kvar. Traditionen började utvecklas under 1800-talet och förekom först främst inom borgerliga samhällsgrupper. Under 1900-talet spreds den till fler delar av befolkningen.

Innan kräftskivan etablerades åts kräftor bland annat som tilltugg till öl eller användes som ingrediens i matlagning. Under mellankrigstiden tillkom flera av de dekorationer som senare blivit förknippade med firandet, däribland kräftlyktor, hattar och färgade haklappar. Bröd, ost, västerbottenspaj och snaps hör till de vanliga tillbehören.