Ulf Kristersson lovar hårda krav på nya ministrar

Ulf Kristersson säger att han själv kommer att godkänna varje statsråd om han får fortsätta som statsminister efter valet. Moderaternas partiledare uppger att kompetens och omdöme ska väga tungt oavsett vilket parti som föreslår en minister. Han har också preciserat att en regering under hans ledning nästa mandatperiod ska ha högst 24 statsråd och avvisat Socialdemokraternas påstående om att Sverigedemokraterna skulle få tolv ministerposter.

Magdalena Andersson har återkommande pressat Ulf Kristersson om hur en ny regering skulle sättas samman och sagt att den kan komma att innehålla tolv sverigedemokratiska ministrar. Ulf Kristersson anser att Socialdemokraternas valrörelse i alltför hög grad kretsar kring Sverigedemokraterna. Han säger att konkreta förhandlingar om ministerposter kommer först efter valet och att det inte finns någon fast matematisk modell för hur posterna ska fördelas.

Jimmie Åkesson har samtidigt sagt att Sverigedemokraternas utgångspunkt är att ministerposter bör fördelas utifrån partiernas storlek. Han har dock öppnat för att partiet kan avstå ministerposter om det i stället får politiska eftergifter. Ulf Kristersson säger att regeringspartierna och Sverigedemokraterna hittills har diskuterat ministerfördelningen mycket lite och att frågan hör till de delar som avgörs sent i förhandlingarna.

Under en kampanjresa i Blekinge och Skåne, tio dagar före valet, beskrev Ulf Kristersson opinionsläget som mer öppet än tidigare. Han sade att han fortfarande tar enskilda mätningar med försiktighet men anser att Tidöpartierna har fått ökat momentum. Samtidigt visar flera mätningar fortsatt ledning för oppositionen.

Verian uppmätte den 3 september Moderaterna till 16,4 procent, partiets lägsta stöd på sju år. Sverigedemokraterna fick 18,9 procent och Liberalerna 3,0 procent, medan avståndet mellan blocken uppgick till 8,2 procentenheter. I Sveriges Radios mätning från Indikator Opinion fick Socialdemokraterna 27,9 procent, den lägsta nivån som institutet uppmätt för partiet. Liberalerna noterades där till 2,2 procent och oppositionens ledning över Tidöpartierna var knappt fem procentenheter.

Även Demoskop visade ett övertag för oppositionen. I en mätning bland 1 998 väljare mellan den 25 augusti och 1 september fick oppositionspartierna tillsammans 50,6 procent, jämfört med 47,3 procent för regeringssidan och Sverigedemokraterna. Liberalerna fick 2,8 procent. Om resultatet hade omsatts i mandat skulle oppositionen ha fått 186 mandat och Tidösidan 163.

Ulf Kristersson framhåller att Magdalena Andersson behöver stöd från samtliga fyra oppositionspartier för att kunna bilda regering. Han beskriver valet som en uppgörelse mellan ett blågult och ett rödgrönt regeringsalternativ och ifrågasätter om Centerpartiets väljare vill se ett samarbete med Vänsterpartiet. Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist och partisekreterare Hannes Hervieu har samtidigt presenterat ett alternativ i mitten där partiet vill undvika att vare sig Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet får avgörande inflytande.

När Ulf Kristersson talar om vilka personer som bör bli ministrar kritiserar han tidigare svenska statsråd som han anser har saknat tillräcklig kompetens för sina uppdrag. Han vill inte peka ut några personer vid namn men säger att han framför allt sett sådana exempel i socialdemokratiska regeringar. Enligt Ulf Kristersson kräver ministerrollen både goda kunskaper inom det egna ansvarsområdet och förmåga att hantera stora myndigheter och företräda Sverige internationellt.

Ulf Kristersson säger också att väljarna före valet inte kommer att känna till exakt vilka personer som kan bli ministrar. Han framhåller att både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet behövs för respektive regeringsunderlag, även om partierna har svagt stöd bland delar av väljarkåren. Magdalena Anderssons varningar om att ett regeringsinträde för Sverigedemokraterna skulle förändra det svenska samhällsklimatet avfärdas av Ulf Kristersson, som anser att svensk demokrati står stark och kritiserar beskrivningar av politiska motståndare som ett hot mot demokratin.