Rödgrön majoritet skärper Sveriges klimatlinje i EU

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet har använt sin majoritet i riksdagen för att skärpa Sveriges förhandlingsposition i EU:s klimatpolitik. De fyra partierna har tillsammans 176 mandat, jämfört med Moderaternas, Sverigedemokraternas, Kristdemokraternas och Liberalernas sammanlagt 173 mandat.

Förändringarna gäller framför allt EU:s utsläppshandelssystem, där omfattande regeländringar förhandlas. Den rödgröna majoriteten har bland annat drivit igenom svenska ståndpunkter om att fler internationella flygningar ska omfattas, att oanvända utsläppsrätter ska annulleras och att internationella klimatkrediter inte ska få användas för att uppfylla utsläppskraven.

Åsa Westlund, Socialdemokraternas klimatpolitiska talesperson, beskriver samarbetet som återkommande. Hon säger att de fyra partierna numera går samman i riksdagen i stort sett varje vecka för att förändra regeringens positioner inför förhandlingar inom Europeiska unionen.

Samarbetet fortsätter samtidigt som regeringsförhandlingarna befinner sig i ett dödläge. Partierna har betydande motsättningar i flera politiska frågor, men inom klimatpolitiken har de kunnat enas om gemensamma ståndpunkter.

Den 9 oktober 2026 deltog klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari från Liberalerna i ett samråd med riksdagens EU-nämnd. Samrådet behandlade Sveriges position inför EU:s miljöministerråd den 12 oktober, där översynen av utsläppshandelssystemet stod på dagordningen.

Romina Pourmokhtari företrädde därefter Sverige vid ministermötet i Luxemburg. Klimat- och näringslivsdepartementet meddelade att diskussionerna omfattade ambitionsnivån för utsläppshandeln, finansieringslösningar, gratis tilldelning av utsläppsrätter och möjligheten att utvidga systemet till fler verksamheter och transportsektorer.

Åsa Westlund framhåller att Romina Pourmokhtari måste förhålla sig till den position som riksdagens majoritet har antagit. Den svenska linjen är därmed mer långtgående än den ståndpunkt som den avgående regeringen ursprungligen ville driva.

Även regeringen har invändningar mot flera delar av EU-kommissionens förslag. I faktapromemorian 2025/26:FPM111, daterad den 8 september 2026, motsätter sig regeringen en kraftig minskning av takten i den årliga sänkningen av utsläppstaket från 2031. Regeringens ståndpunkt är att den nuvarande minskningstakten bör ligga kvar på ungefär samma nivå åtminstone under de första åren av 2030-talet.

Europaparlamentets utredningstjänst EPRS redovisade den 16 september att EU-kommissionen föreslår en sänkning av den årliga minskningsfaktorn från 4,4 till 3,7 procent under perioden 2031–2035. Under åren 2036–2040 skulle faktorn därefter kunna sänkas till 1,7 procent om internationella klimatkrediter får användas.

EU-kommissionens lagstiftningsförslag COM(2026)616 innehåller också en möjlighet att från 2036 använda internationella klimatkrediter motsvarande upp till fem procentenheter av unionens utsläppsminskningsmål för 2040. Om tillräckligt tillförlitliga krediter inte finns tillgängliga föreslår kommissionen i stället högre krav på utsläppsminskningar inom EU.

Europaparlamentets utredningstjänst har dessutom redovisat att kommissionens förslag omfattar omkring 260 miljoner utsläppsrätter för att finansiera internationella klimatkrediter mellan 2036 och 2040. Ett särskilt system för centraliserade inköp ingår i planeringen, med ett kompletterande förslag aviserat till slutet av 2026.

Den rödgröna majoritetens motstånd mot internationella krediter är därmed en av skillnaderna gentemot EU-kommissionens föreslagna regelverk.

Även flygets utsläppshandel är föremål för förhandlingar. EU-kommissionen vill från 2029 inkludera ytterligare flygningar som avgår från Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES, till destinationer inom 5 000 kilometer från Frankfurt och som ännu inte omfattas av systemet. Förslaget omfattar också affärsflygningar, enligt Europaparlamentets utredningstjänst.

En annan konflikt gäller hanteringen av utsläppsrätter som inte används. Den befintliga marknadsstabilitetsreserven har en regel som automatiskt ogiltigförklarar utsläppsrätter när innehavet överstiger 400 miljoner. EU-kommissionen föreslog den 1 april 2026 att denna automatiska annullering skulle upphöra.

Den 20 oktober nådde Europeiska unionens råd och Europaparlamentet i stället en preliminär överenskommelse om att höja gränsen från 400 till 700 miljoner utsläppsrätter. Europeiska unionens råd offentliggjorde uppgörelsen den 21 oktober och klargjorde att den måste godkännas av båda institutionerna innan den kan antas formellt.

Överenskommelsen gäller en avgränsad ändring av marknadsstabilitetsreserven och omfattar inte hela översynen av utsläppshandelssystemet. Europeiska unionens råd redovisade samtidigt att mer än tre miljarder utsläppsrätter har ogiltigförklarats och tagits bort från marknaden sedan mekanismen började tillämpas 2023.

Den svenska beredningen av EU-kommissionens bredare förslag pågår parallellt. Klimat- och näringslivsdepartementet publicerade den 20 juli 2026 ett remissärende med diarienummer KN2026/01568. Remissidan uppdaterades den 20 oktober med yttranden från bland andra Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Svenskt Näringsliv, IF Metall, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden WWF.

Vid miljöministerrådets möte den 12 oktober behandlades även EU:s gemensamma förhandlingsposition inför FN:s klimatmöte COP31 i Antalya i Turkiet den 9–20 november 2026. Sveriges riksdag hade redovisat frågan som en del av samma mötesdagordning som utsläppshandelns framtida utformning.

Åsa Westlund bedömer att samarbetet mellan de fyra rödgröna partierna även kommer att märkas inom andra politikområden. Hon pekar särskilt på utsläppskraven för bilar och fiskepolitiken, där partierna har en gemensam linje som är skarpare än regeringens tidigare ståndpunkter. Hon lyfter också fram bioekonomistrategin som ett område där partierna delar en mer långtgående ambitionsnivå.

Samtidigt uttrycker Åsa Westlund oro över hur regeringen kommer att företräda riksdagens beslut i EU. Hon framhåller att arbetet inte enbart handlar om vilka positioner svenska ministrar framför vid ministermöten, utan också om att bygga samarbeten med andra medlemsländer och vinna stöd för Sveriges linje.

Åsa Westlund ifrågasätter om regeringen kommer att arbeta fullt ut för de rödgröna ståndpunkterna, eftersom regeringspartierna har andra uppfattningar i sakfrågorna och dessutom interna meningsskiljaktigheter. Hon understryker samtidigt att hon utgår från att ministrarna gör sitt bästa för att företräda de positioner som riksdagen har fastställt.