Regeringsfrågan pressar partiernas röda linjer

Det preliminära valresultatet ger de rödgröna 176 mandat mot Tidöpartiernas 173, men det slutliga resultatet är ännu inte fastställt. De återstående utlandsrösterna väntas vara färdigräknade på onsdagen. Samtidigt kvarstår flera motsättningar mellan partierna som har uttryckt stöd för Magdalena Andersson som statsminister, bland annat i frågor om migration, skatter och kärnkraft.

Ulf Kristersson har ett färdigt regeringsalternativ, medan Magdalena Andersson ännu saknar en motsvarande överenskommelse. Socialdemokraterna meddelade den 2 september att partiet vill undvika att regeringsfrågan reduceras till röda linjer och taktiska ultimatum och framhöll i stället samarbete som en central del av sitt regeringsalternativ.

Vänsterpartiet har inför valet sagt att partiet inte tänker släppa fram en regeringskonstellation som partiet självt inte ingår i. Vice ordförande Ida Gabrielsson sade den 14 september att Vänsterpartiet är berett att förhandla med samtliga fyra partier som har uttryckt stöd för Magdalena Andersson som statsminister och uppmanade Centerpartiet att delta i förhandlingarna. I Vänsterpartiets valplattform anges Socialdemokraterna och Miljöpartiet som de främsta samarbetspartierna, men partiet säger sig också vara berett att samarbeta med Centerpartiet om det krävs för en riksdagsmajoritet.

Centerpartiet har samtidigt sagt att partiet vill undvika en regering där Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna ingår och har inför valet pekat ut en mittenregering som sitt önskade alternativ. Partisekreterare Hannes Hervieu sade den 14 september att ett extra val skulle vara ett stort misslyckande, men att Centerpartiets utgångspunkt fortfarande är att Vänsterpartiet inte ska ingå i nästa regering.

PR-konsulten Casper Schaber bedömer att regeringsbildningen blir svår om samtliga partier håller fast vid sina tidigare krav. Han säger att någon part kommer att behöva ändra position. Om processen drar ut på tiden tror Casper Schaber att krav på politiskt ansvar kan skapa utrymme för kompromisser som partierna tidigare har avvisat. Hans bedömning är att en långvarig regeringskris kan göra det möjligt för partier att motivera förändrade ställningstaganden med att andra alternativ saknas.

En liknande situation uppstod efter valet 2002. Miljöpartiet krävde då ministerposter i Göran Perssons regering, men Göran Persson motsatte sig ministerposter för både Miljöpartiet och Vänsterpartiet och öppnade i stället för ett mer omfattande samarbete utanför regeringen. Den 2 oktober 2002 accepterade Miljöpartiet fortsatt samarbete utan ministerposter efter att ha fått politiska eftergifter, möjlighet att placera personer i departementen och en överenskommelse om att regeringssamarbete kunde tas upp på nytt efter två år.

Även Vänsterpartiet och Socialdemokraterna nådde den 4 oktober 2002 ett samarbetsavtal som omfattade ett stort antal departementsområden. Vänsterpartiet fick då möjlighet att placera åtta personer i delar av Regeringskansliet. Maria Wetterstrand, tidigare språkrör för Miljöpartiet, säger att partiet 2002 hade ett starkt stöd både för att först kräva regeringsmedverkan och senare för att släppa det kravet. Hon bedömer att väljarnas tålamod kan minska om en regeringsbildning drar ut på tiden och att stödet då kan öka för att partier överger vissa röda linjer.

Riksdagens regler innebär att en statsministerkandidat inte behöver få stöd av en majoritet av ledamöterna. Kandidaten godkänns så länge färre än 175 av riksdagens 349 ledamöter röstar emot. Talmannen får lägga fram högst fyra statsministerförslag. Om samtliga fyra förkastas ska ett extra val hållas inom tre månader.

Efter valet 2026 kan en statsministeromröstning enligt Riksdagen tidigast hållas den 29 september om den sittande statsministern väljer att stanna kvar fram till riksdagens obligatoriska prövning. Hur regeringsunderlaget slutligen kommer att se ut är därför fortfarande oklart.