Nya uppgifter ifrågasätter bevisningen mot morddömda systrar

Två systrar, Annette och Susanne, avtjänar tioåriga fängelsestraff för mordförsök på sin pappa i Jönköpings kommun. En ny granskning av rättsfallet pekar på brister i polisutredningen, motstridiga vittnesuppgifter och medicinsk dokumentation som försvaret anser inte har fått tillräcklig betydelse. Systrarna förnekar brott och anser att rättsväsendet inte har tagit hänsyn till all bevisning.

Händelsen inträffade i början av november 2025 i pappans bostad. Mannen, som då var 87 år, larmade hemtjänsten efter att ha utsatts för våld. Jönköpings tingsrätt bedömde att hans två döttrar, som är i 60– respektive 65-årsåldern, hade misshandlat honom svårt och bland annat försökt hindra hans andning.

Den 1 april 2026 dömde Jönköpings tingsrätt systrarna till tio års fängelse vardera för mordförsök i mål B 5488-25. Rådmannen Mikael Malm, som ledde huvudförhandlingen, framhöll efter domen att mannens detaljerade beskrivning av överfallet fick starkt stöd av den rättsmedicinska undersökningen. Domstolen fäste också vikt vid att mannen omedelbart pekade ut sina döttrar och därefter höll fast vid anklagelserna.

Under tingsrättsprocessen företräddes systrarna av advokaterna Bertil Tengberg och Suzan Stenberg. Pappans målsägandebiträde var advokaten Helena Svensson. Kvinnorna hade då varit frihetsberövade sedan början av december 2025.

Systrarna hävdade under rättegången att de befann sig på en kyrkogård när pappan attackerades. De uppgav dessutom att de inte hade besökt hans bostad under flera månader före händelsen.

Några tekniska spår som direkt binder kvinnorna till överfallet har inte presenterats. Jönköpings tingsrätt konstaterade också brister i den ursprungliga polisutredningen. Det dröjde ungefär en månad innan systrarna förhördes och deras kläder och bilar undersöktes efter eventuella blodspår.

I rättsprocessen behandlades även en familjekonflikt om ett testamente. Mannen och hans numera avlidna hustru hade testamenterat en betydande del av tillgångarna till ett barnbarn. Testamentet innebar att systrarna skulle få sina laglotter och lösöre, där en del av egendomen värderades till 10 000 kronor.

Kammaråklagare Viktor Wetterö tog upp arvskonflikten i samband med åtalet, men fastställde inte att den låg bakom gärningen. Testamentet ingick i åklagarens bevisning.

Båda kvinnorna överklagade tingsrättens avgörande den 22 april 2026. De begärde i första hand att bli frikända och i andra hand att brottet skulle bedömas som grov misshandel med kortare fängelsestraff. Inför förhandlingen i Göta hovrätt bytte systrarna försvarsadvokater efter meningsskiljaktigheter om hur försvaret skulle genomföras.

Försvaret presenterade bland annat utlåtanden från en legitimerad psykolog och en forensisk konsult. Syftet var att ifrågasätta tillförlitligheten i pappans berättelse och visa att hans skador även kunde ha orsakats av fall.

En av experterna var Hanna Ljung, specialist i neuropsykologi. Under hovrättsförhandlingen framförde hon att flera omständigheter gav anledning att ifrågasätta hur tillförlitliga mannens uppgifter var. Hon ansåg att hans berättelse behövde bedömas med stor försiktighet.

Den 5 juni 2026 fastställde Göta hovrätt fängelsedomarna i mål B 1965-26. Hovrättsrådet Henrik Jonsson var ordförande och domstolens bedömning var enhällig. Trots försvarets expertutlåtanden fann hovrätten att bevisningen styrkte mordförsöket bortom rimligt tvivel.

Systrarnas försvarare gick därefter vidare till Högsta domstolen. I överklagandet kritiserade de hovrättens värdering av bevisningen och ansåg att domstolen inte hade gett expertutlåtandena tillräcklig betydelse. Sveriges Radio rapporterade om invändningarna den 14 augusti.

Den 25 augusti rapporterade Sveriges Radio att Högsta domstolen hade granskat materialet och beslutat att inte meddela prövningstillstånd. Hovrättens fällande dom vann därmed laga kraft.

Trots det fortsätter frågorna kring utredningen. I podden Bakom galler, som publicerade sin granskning den 23 oktober, går journalisterna Sophia Djiobaridis och Josefin Freje igenom material som de anser väcker frågor om rättsprocessen.

Bland handlingarna finns dokumentation från en tidigare minnesundersökning av pappan. Undersökningen visade tydliga tecken på demens. Uppgifterna återfanns i det så kallade sidomaterialet, handlingar som inte fördes in i den bevisning som åklagaren presenterade i domstolen.

Granskningen tar upp att minnesundersökningen inte tycks ha följts upp efter ett byte av åklagare. Journalisterna lyfter även vittnesuppgifter som inte överensstämmer med mannens beskrivning och ifrågasätter hur ett centralt vittnes berättelse har tolkats.

En annan fråga gäller pappans egna uppgifter om händelsen. Åklagaren Viktor Wetterö har under processen hävdat att mannen varit konsekvent från det första larmsamtalet och genom polisförhören. Poddgranskningen pekar däremot på skillnader mellan olika delar av hans berättelse.

När Sophia Djiobaridis och Josefin Freje träffade systrarna i fängelset vidhöll kvinnorna att de är oskyldiga. En av dem beskrev hur hon ifrågasätter pappans hälsotillstånd och menade att hans upplevelse av händelsen inte nödvändigtvis behöver överensstämma med vad som faktiskt inträffade.

Systrarna, som tidigare var ostraffade, uttryckte också sorg och frustration över att ha dömts. En av kvinnorna ansåg att försvaret hade ytterligare bevisning som rättsväsendet inte lyssnat på.

Sophia Djiobaridis har dessutom riktat kritik mot den motivbild som behandlades under rättegångarna och mot att det saknas fysisk bevisning som placerar systrarna på brottsplatsen.

Journalisterna har valt att inte intervjua pappan inom ramen för granskningen. De motiverar beslutet med att det är åklagaren, inte målsäganden, som ansvarar för hur åtal och bevisning hanteras.

Viktor Wetterö har avböjt att medverka i en intervju. I en skriftlig kommentar till journalisterna förklarar han att han inte delar deras uppfattning om rättsprocessen. Han hänvisar till att målet har granskats av domstolarna och att den fällande domen har vunnit laga kraft.

Den 23 oktober rapporterade SVT Nyheter att Annette och Susanne väntade på att överföras till kvinnofängelset Hinseberg för att fortsätta avtjäna sina tioåriga fängelsestraff.