Neandertalare kan ha dödats av spjut för 75 000 år sedan

En neandertalare som levde för omkring 75 000 år sedan kan ha dött efter att ha träffats av ett spjut genom överkroppen. Forskare vid University of Cambridge har undersökt ett skulderblad med en genomgående skada som tyder på att ett spetsigt föremål trängt in framifrån. Fyndet kan utgöra det äldsta kända belägget för dödligt våld med spjut, men forskarna kan inte utesluta att skadan uppstod genom en olyckshändelse.

Kvarlevorna kommer från Shanidar A i Shanidargrottan i Zagrosbergen i irakiska Kurdistan. Individen bedöms ha varit omkring 45 år vid dödstillfället. Forskningsledaren Emma Pomeroy vid University of Cambridge uppgav att det inte har gått att fastställa individens kön.

Undersökningen publicerades den 15 oktober 2026 i den vetenskapliga tidskriften Scientific Reports under titeln Evidence for funerary behaviour and lethal trauma in a new Neanderthal individual from Shanidar Cave. Studien återfinns som artikel 30042 i tidskriftens volym 16. Emma Pomeroy är huvudförfattare, medan arkeologen Graeme Barker vid University of Cambridge har ansvarat för utgrävningarna i Shanidar-grottan.

Det undersökta skulderbladet har ett omkring 15 millimeter stort hål. Benet hade bevarats nästan helt intakt under cirka 7,5 meter sten och sediment, vilket gjorde det möjligt för forskarna att genomföra detaljerade undersökningar av skadan.

Nohemi Sala och Ana Pantoja vid det spanska forskningscentret CENIEH deltog i analyserna med hjälp av mikrodatortomografi, så kallad mikro-CT. Undersökningarna visade att skadan uppstod i anslutning till dödstillfället och inte orsakades av förändringar i benet efter begravningen.

Forskarna identifierade brutna benfragment och en utåtriktad avfasning kring öppningen. Skadans utformning tyder på att ett föremål trängde genom kroppen från framsidan och passerade ut genom skulderbladet på ryggen.

Enligt forskarna vid University of Cambridge kan ett spjut ha passerat genom den vänstra lungan och skadat större blodkärl innan det nådde skulderbladet. En sådan skada bedöms ha kunnat orsaka en snabb död. Analysen pekar på att stöten riktades mot området kring hjärtat.

Forskningscentret CENIEH har även jämfört fyndet med experiment där rekonstruerade förhistoriska träspjut använts. Dessa försök har framkallat skador som liknar den cirkulära öppningen i Shanidar A:s skulderblad.

Forskarna har däremot inte kunnat avgöra hur händelsen gick till. Emma Pomeroy vid University of Cambridge framhåller att en jaktolycka fortfarande är en möjlig förklaring. Ett avsiktligt angrepp kan inte heller uteslutas, men det finns inga belägg som fastställer om en annan neandertalare eller en modern människa i så fall var inblandad.

Arkeologen Rebecca Wragg Sykes, som inte deltog i studien, anser att skadan också bör jämföras med sådana som kan uppstå vid kontakt med horn från vilda getter. Dessa djur utgjorde ett viktigt jaktbyte för neandertalarna i området kring Shanidargrottan.

Graeme Barker vid University of Cambridge framhåller att arkeologiska belägg för systematiskt våld under neandertalarnas tid är mycket ovanliga. Enligt Barker kommer merparten av de kända fynden från betydligt senare perioder, då människor levde i bofasta jordbrukssamhällen i stället för som jägare och samlare.

Det finns även ett tidigare fynd från Shanidargrottan som har kopplats till möjligt spjutvåld. Emma Pomeroy har uppgett för Live Science att neandertalaren Shanidar 3, som levde för omkring 50 000 år sedan, undersöktes i en studie från 2009. Den individen hade en revbensskada som forskare tidigare bedömt kan ha orsakats av ett spjut med stenspets.

Att spjut förekom långt tidigare framgår av andra arkeologiska undersökningar. Forskningscentret CENIEH hänvisar till fynd från Schöningen i Tyskland som visar användning av träspjut för omkring 200 000 år sedan. Vid Clacton-on-Sea i Storbritannien har dessutom en träspets som är äldre än 400 000 år påträffats.

Det katalanska forskningsinstitutet IPHES-CERCA har även redovisat en separat undersökning från Abric Romaní i Spanien. Där har forskare dokumenterat 597 trärester och avtryck från neandertalares bosättningar, daterade till perioden mellan 62 000 och 40 000 år sedan. Materialet omfattar spår efter redskap, vapen och olika konstruktioner.

Undersökningen av Shanidar A omfattar också andra skelettdelar än skulderbladet. Forskarna har dokumenterat en nästan fullständig högerhand, revben och sju tänder. Eftersom endast delar av skelettet har återfunnits har möjligheten att bestämma individens biologiska kön varit begränsad.

Tänderna visar att Shanidar A hade överlevt en allvarlig skada i ansiktet omkring ett år före döden. En framtand hade spruckit och en av de nedre framtänderna hade förlorat ungefär hälften av sin ursprungliga struktur. Forskare vid IPHES-CERCA konstaterade även att tänderna hade förskjutits och uppvisade omfattande slitage.

På den skadade tandens blottlagda yta hade tandsten bildats. Forskarna bedömer detta som ett tecken på att neandertalaren levde vidare under en längre period efter skadan.

Emma Pomeroy vid University of Cambridge anser att individen kan ha behövt hjälp med födan under återhämtningen. Det kan ha handlat om mjuk eller särskilt tillagad mat. Tidigare undersökningar i Shanidargrottan har visat att neandertalarna där bearbetade och tillagade vegetabiliska livsmedel.

Fynden har därmed också aktualiserat frågan om omsorg mellan individer i neandertalarnas grupper. Den tidigare ansiktsskadan kan enligt forskarna tyda på att Shanidar A fick hjälp av andra under tiden efter skadetillfället.

Lucía López-Polín vid forskningsinstitutet IPHES-CERCA deltog i arbetet med att konservera, restaurera och rekonstruera de mycket ömtåliga kvarlevorna. Arbetet genomfördes inom ramen för institutets vetenskapliga samarbete med University of Cambridge.

Shanidar A:s kvarlevor hittades tillsammans med rester efter minst fyra andra neandertalare inom ett begränsat område av grottan. Gruppen bestod sammanlagt av fyra vuxna individer och ett barn.

Gravområdet mätte ungefär 1,5 meter i längd, en meter i bredd och en meter i djup. Kropparna hade placerats bakom ett stort stenblock och låg åtskilda av tunna lager sediment.

Enligt Emma Pomeroy kan Shanidar A ha varit den första individen som placerades på platsen. Kroppen låg på rygg med huvudet riktat mot öster. Att flera individer begravdes inom samma begränsade område vid olika tillfällen betraktas av forskarna som ett möjligt tecken på avsiktliga begravningshandlingar.

Shanidargrottan har tidigare haft betydelse för forskningen om neandertalarnas begravningssedvänjor. Under 1950-talet ledde arkeologen Ralph Solecki utgrävningar där kvarlevor efter tio neandertalare identifierades. Dessa fynd kom senare att ingå i den vetenskapliga diskussionen om hur neandertalarna behandlade sina döda.

Den nya studien sammanför undersökningar av en möjlig dödlig spjutskada med uppgifter om en tidigare överlevd ansiktsskada och återkommande begravningar på samma plats. Forskarna bedömer att skulderbladets skada är förenlig med ett dödligt spjutangrepp, men att omständigheterna kring Shanidar A:s död fortfarande inte kan fastställas.