Linn Svansbo tror på Ulf Kristersson som statsminister igen

Socialdemokraten Linn Svansbo bedömer att Moderaternas partiledare Ulf Kristersson kommer att bilda nästa regering, trots att de fyra partierna på den rödgröna sidan inte har majoritet i riksdagen. Hon hänvisar till motsättningarna mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet, som hittills har förhindrat en överenskommelse om regeringsbildningen.

Linn Svansbo är ledamot i regionstyrelsen i Stockholm och opinionsbildare inom Socialdemokraternas vänsterfalang. Hon anser att de krav som Centerpartiet och Vänsterpartiet ställer gör det svårt för Magdalena Andersson att samla ett regeringsunderlag. Svansbo bedömer därför att Ulf Kristersson sannolikt får fortsätta som statsminister.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet har tillsammans 176 av riksdagens 349 mandat, enligt Valmyndighetens slutliga valresultat. Socialdemokraterna har 99 mandat, Vänsterpartiet 30, Centerpartiet 25 och Miljöpartiet 22. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har sammanlagt 173 mandat.

Trots mandatfördelningen har de fyra partierna på den rödgröna sidan ännu inte inlett gemensamma regeringsförhandlingar. Både Magdalena Andersson och Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist har genomfört sonderingar utan att lyckas skapa förutsättningar för en regeringsöverenskommelse.

Magdalena Andersson avslutade sitt sonderingsuppdrag i oktober. Den 13 oktober förklarade hon att ytterligare tid hos talmannen inte skulle vara meningsfullt, eftersom Centerpartiet och Vänsterpartiet hade oförenliga ståndpunkter om vilka partier som skulle ingå i regeringen.

Den 15 oktober röstade riksdagen nej till talman Andreas Norléns förslag att utse Magdalena Andersson till statsminister för en socialdemokratisk enpartiregering. Omröstningen slutade med 99 röster för och 248 emot. Två ledamöter var frånvarande. Även de närvarande ledamöterna från Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet röstade nej.

En statsministerkandidat behöver inte få stöd av en majoritet av riksdagens ledamöter för att godkännas. Sveriges riksdags regler innebär att minst 175 ledamöter måste rösta nej för att kandidaten ska stoppas. Partier kan därmed acceptera en statsminister genom att avstå från att rösta emot.

Efter enskilda samtal med partiernas företrädare, som inleddes den 15 oktober, gav Andreas Norlén den 19 oktober Elisabeth Thand Ringqvist i uppdrag att undersöka möjligheterna till en regering. Talmannen hade dessförinnan överlagt med de vice talmännen och informerat kungen.

Centerpartiet redovisade resultatet av sonderingen den 26 oktober. Partiet meddelade samtidigt att den ekonomiskpolitiska talespersonen Martin Ådahl hade fört parallella samtal med företrädare för Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna. Diskussionerna gällde de ekonomiska förutsättningarna för ett möjligt regeringssamarbete.

Elisabeth Thand Ringqvist förklarade under pressträffen att Centerpartiet och Vänsterpartiet har betydande politiska motsättningar. Hon pekade särskilt på marknadsekonomi, handel, utrikespolitik, kriminalpolitik och delar av migrationspolitiken. Centerpartiets bedömning är att skillnaderna hindrar partierna från att ingå i samma regering.

Centerpartiet meddelade samtidigt att partiet fortfarande kan släppa fram en socialdemokratisk enpartiregering, förutsatt att politiken har sin förankring i den politiska mitten. Partiet höll även möjligheten till fortsatta samtal med flera partier öppen.

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar framhöll efter sonderingen att hon fortfarande betraktar en rödgrön regering som ett möjligt alternativ. Hon förklarade att Vänsterpartiet är berett att samtala med Centerpartiet och ansåg att partiet måste välja politisk väg för att undvika ett extra val.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch och Liberalernas partiledare Simona Mohamsson höll under sonderingsprocessen fast vid Ulf Kristersson som sin statsministerkandidat. Deras besked var oförändrade när Elisabeth Thand Ringqvist presenterade resultatet den 26 oktober.

Efter Centerpartiets avslutade uppdrag återgick ansvaret för nästa steg i regeringsbildningen till Andreas Norlén. De fyra partierna på den rödgröna sidan hade stöd för Magdalena Andersson som statsminister men saknade fortfarande en gemensam uppfattning om regeringens sammansättning. Talmannen hade ännu inte presenterat hur processen skulle fortsätta.

Linn Svansbo anser att Socialdemokraterna borde ha förberett regeringsfrågan bättre före valet. Hon menar att oppositionspartierna hade kunnat utveckla en mer samordnad politik under föregående mandatperiod. Ett sådant arbete hade enligt henne varit särskilt betydelsefullt eftersom Socialdemokraterna gjorde Magdalena Anderssons förmåga att leda en regering till en central fråga i valrörelsen.

Även den socialdemokratiske företrädaren Anders Ygeman har offentligt uppmanat Centerpartiet och Vänsterpartiet att överge sina ultimativa krav i regeringsfrågan.

Samtidigt ser Linn Svansbo begränsade möjligheter till politiskt samarbete mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. Hon är kritisk till Centerpartiets stöd för privata lösningar inom välfärden, friskolor och skattesänkningar. Svansbo anser inte heller att Kristdemokraterna eller Liberalerna erbjuder någon lämplig politisk väg för Socialdemokraterna, eftersom hon bedömer att dessa partier successivt har rört sig längre åt höger.

Om Socialdemokraterna inte lyckas bilda regering anser Linn Svansbo att partiet behöver ompröva sin politiska inriktning och sitt ledarskap. Hennes uppfattning är att ett sådant misslyckande bör leda till en diskussion om både partiledningen och den framtida strategin.

Anne-Marie Lindgren, tidigare chefsideolog för Socialdemokraterna, gör också en pessimistisk bedömning av möjligheterna att bilda en rödgrön regering. Hon anser att Vänsterpartiets krav på ministerposter är ett hinder för en sådan regeringslösning.

Anne-Marie Lindgren pekar dessutom på relationen mellan Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar. Hon bedömer att den personliga relationen mellan de båda partiledarna är dålig, vilket hon lyfter fram som ytterligare en omständighet i de politiska motsättningarna.