Klostret i Odessa ger utsatta skydd mitt i kriget

Heliga Ärkeängeln Mikaels kvinnokloster i centrala Odessa har blivit en tillflyktsort både för äldre i livets slutskede och för människor som tvingats lämna sina hem under kriget. Klostrets House of Mercy har i dag kapacitet för omkring 150 boende. Efter krigsutbrottet öppnades dessutom ett särskilt boende med 80 platser för flyktingar, där mer än 1 000 människor har vistats. Klostret driver också en välgörenhetsmatsal som serverar omkring 50 personer om dagen.

Verksamheten för ensamma äldre fanns redan före Rysslands fullskaliga invasion. Där tas bland andra människor emot som saknar familj eller har övergivits av anhöriga. När kriget började ökade behovet av trygghet och stöd, enligt klostrets abbedissa Seraphima Shevchik. Hon uppger att många äldre lever med oro och ångest på grund av kriget och att klostret därför även börjat erbjuda skydd åt särskilt utsatta människor på flykt.

Seraphima Shevchik har en lång historia inom klosterväsendet. Hon blev novis vid Pokrovskijklostret i Kiev som 17-åring, avlade klosterlöften i Odessa 1994 och fick året därpå uppdraget som föreståndare för Heliga Ärkeängeln Mikaels kvinnokloster. Hon deltog även i återuppbyggnaden av verksamheten under början av 1990-talet. Omkring 100 systrar lever i dag i klostret.

Klostrets hjälpverksamhet har byggts ut under flera årtionden. House of Mercy startades 1999 för att ge äldre utan anhöriga vård och omsorg. Historiskt har klostrets sociala arbete också omfattat sjukhusverksamhet, utbildning för föräldralösa flickor och mat till fattiga. På området finns även verksamheter med anknytning till utbildning för personer med funktionsnedsättning och stöd till kommunala verksamheter för barn med funktionsnedsättning.

Redan under krigets första månader 2022 tog klostret emot stora grupper människor från områden som drabbats av strider. Seraphima Shevchik uppgav då att omkring 500 flyktingar hade fått hjälp, framför allt från Mariupol, Donbas, Kherson och Kharkiv. Under samma period togs både enskilda personer och hela familjer emot. Människor som anlände från stridsområden kunde få läkarundersökningar och läkemedel genom House of Mercy. I mars 2022 bodde omkring 150 äldre där, bland dem sängliggande personer vars anhöriga hade lämnat Odessa.

Bland dem som nu bor på House of Mercy finns Feofila, vars långa grå hår varsamt kammas av vårdbiträdet Olha Ivanovna. Intill sitter 92-åriga Rafaela, som har levt med hudcancer i omkring 20 år. Sjukdomen har satt tydliga spår i hennes ansikte och gjort henne trött. Trots att hon bedöms ha kort tid kvar reagerar hon med ett leende på omsorgen omkring henne.

En annan boende är 64-årige Vladimir från Donetskregionen. Han har arbetat hela sitt yrkesliv i en gruva och fortsatte efter pensioneringen för att kunna spara pengar till ålderdomen. När frivilliga till slut evakuerade honom var han en av endast fyra personer som fortfarande befann sig i det lilla samhälle där han bodde.

Vladimir uppger att drönare och glidbomber hade förstört samhället och att han under en enda dag räknade till fler än 100 attacker mot en av gatorna. Han vet inte hur många invånare som dödades eller skadades. Vid flykten fick han inte med sig några tillhörigheter, inte ens sitt id-kort.

Hans hustru lämnade Ukraina och reste utomlands tidigt under det fullskaliga kriget. Parets två söner befinner sig vid fronten, men Vladimir har inte haft kontakt med dem på länge. Sedan han förlorade sin mobiltelefon har han inte kunnat nå dem. Han säger att han inte vet hur de mår och att han samtidigt är rädd för vad han skulle kunna få veta.

Vladimirs främsta önskan är att få ett nytt id-kort. Han uppger också att årtiondena i gruvan har gett honom damm i lungorna och att han därför behöver ta hand om sin hälsa. Efter samtalet går han vidare mot klostrets matsal med en cigarett i handen.

I köket förbereder Svetlana Pavlovna och Natalia Ivanova dagens måltider. Maten lagas från grunden och kryddas ordentligt, enligt Svetlana Pavlovna, som framhåller att hög ålder eller sjukdom inte ska behöva innebära sämre mat. Potatis skalas, bröd bakas och en grönsaksgryta förbereds inför kvällens servering.

Flyglarmen är samtidigt en del av vardagen. När en varningssignal ljuder på klosterområdet fortsätter barn att leka på gården och äldre rör sig mellan byggnaderna. Från kapellet hörs nunnornas sång.

I ett av klostrets boenden finns 41-åriga Marharyta, som har flytt från den del av Khersonregionen som står under rysk ockupation. Hon beskriver hur människor försvann, greps och torterades samt hur ryska soldater fanns överallt i området. Marharyta uppger också att hon såg ryska styrkor föra bort lantbrukares skördar i långa rader av lastbilar lastade med spannmål.

Även 88-åriga Klaudiia Kuzacheko har tvingats lämna sitt tidigare liv. Hon kommer från en by utanför Bachmut i Donetskregionen och beskriver återkommande ryska anfall, nattliga explosioner och hur hon förlorade många vänner. Hennes dotter befinner sig i Ryssland och kan inte besöka henne. Klaudiia Kuzacheko tror även att hon kan ha en syster kvar i livet, men de har inte haft kontakt på många år.

Klaudiia Kuzacheko säger att de andra äldre och personalen på klostret har blivit hennes familj. Hon minns både andra världskriget, striderna som inleddes 2014 och det pågående kriget och beskriver det som att krigen har följt henne genom livet. Hon säger att hon inte ser någon mening med dem och har svårt att förstå att människor inte har lärt sig av tidigare konflikter.

Personalens arbete omfattar både sjukvård och vardaglig omsorg. Sjuksköterskor och andra anställda försöker skapa en miljö där de boende får närhet, tröst och social gemenskap. Seraphima Shevchik beskriver personalen som avgörande för verksamheten. Klostret ligger på Uspenska-gatan 4b i centrala Odessa och har sedan återuppbyggnaden inleddes 1991 utvecklat bland annat äldreboende, pilgrimsboende och utbildningsverksamhet.

Kriget fortsätter samtidigt att göra sig påmint genom flyglarm och explosioner. För de äldre och flyktingar som bor innanför klostrets väggar har gemenskapen blivit en central del av vardagen när anhöriga saknas, befinner sig långt borta eller inte längre går att nå.