Klimatförändringar bidrog till dödlig katastrof i Nepal

Människans klimatpåverkan bidrog till de förhållanden som låg bakom de omfattande skreden och översvämningarna vid Himalaya den 26 augusti, enligt en analys från forskarnätverket World Weather Attribution och glaciologer. Katastrofen längs gränsen mellan Nepal och Tibet har krävt minst 1 400 liv, medan fler än 5 300 människor fortfarande saknas. Bland de saknade finns hundratals utländska turister och pilgrimer.

Analysen pekar på en kombination av flera faktorer snarare än en enskild väderhändelse. Ett kraftigt jordskalv 2015 kan ha försvagat bergmassan, samtidigt som högre temperaturer har påverkat permafrost och glaciärer. Walter Immerzeel, forskare inom bergshydrologi, klimatförändringar och jordbruk med fokus på Himalaya, bedömer att jordbävningens exakta betydelse inte kan fastställas men att den kan ha gjort berggrunden mer instabil.

Tinande permafrost lyfts fram som en särskilt viktig process. Skredområdet ligger i en övergångszon där permafrosten är känslig för uppvärmning. När is i sprickor tinar minskar bergmassans hållfasthet samtidigt som mer vatten kan tränga in i sluttningen. Forskarna konstaterar också att temperaturerna i området har stigit med omkring två grader och att fler frys- och smältcykler har utsatt berggrunden för ytterligare påfrestningar.

Glaciärerna i regionen har sedan 2000 blivit omkring en halv meter tunnare per år. Glaciären intill den kollapsade sluttningen hade dessutom dragit sig tillbaka mer än 300 meter mellan 2010 och 2026. Walter Immerzeel beskriver den glaciären som viktig eftersom den har gett stöd åt bergväggen. Ovanligt stora snömängder i oktober och november året före katastrofen bidrog samtidigt till att mängden smältvatten blev betydligt större än normalt.

International Centre for Integrated Mountain Development uppgav att kollapsen började på Langtang Lirungs nordsluttning strax efter klockan 08.37 lokal tid. Berg och glaciäris föll omkring 1 200 meter ned i Lende Khola innan massorna fortsatte genom flodsystemet. World Weather Attribution beräknade fallhöjden till omkring 1 400 meter och uppgav att flodvågen nådde Rasuwagadhi, cirka 22 kilometer nedströms, på ungefär sju minuter. Det motsvarar en genomsnittlig hastighet på omkring 188 kilometer i timmen på den sträckan.

USA:s geologiska myndighet USGS fastställde efter analyser av seismiska data och satellitbilder att den registrerade händelsen inte var en jordbävning utan ett glaciär- och masskollapsförlopp. Den kraftigaste händelsen registrerades med energi motsvarande magnitud 5,2. Omkring tre timmar senare registrerade USGS ytterligare ett skred med energi motsvarande magnitud 4,2. Enligt myndigheten fortsatte massflödet och översvämningen omkring 100 kilometer nedströms och berörde bebyggelse längs Lende Khola och Trishuli.

International Centre for Integrated Mountain Development uppgav att nederbörds- och flodmätare inte registrerade regnmängder som kunde förklara katastrofens omfattning. Endast lätt regn noterades i ett närliggande avrinningsområde, vilket gjorde att nederbördsbaserade varningssystem inte utlöste något larm för den bergutlösta flodvågen.

Friederike Otto, klimatolog och chef för World Weather Attribution, bedömer att den människoskapade klimatförändringen bidrog till förutsättningarna för katastrofen genom tinande permafrost, tunnare glaciärer och en större andel regn i stället för snö. Forskarna framhåller samtidigt att det inte går att fastställa vilken enskild faktor som hade störst betydelse för katastrofens omfattning.

World Weather Attribution uppgav att omkring 84 270 människor i 17 lokala administrativa områden i Rasuwa, Nuwakot, Dhading, Gorkha, Chitwan och Tanahu hade påverkats. Nepals regering klassade 15 kommuner som katastrofdrabbade områden under tre månader. Omkring 13 700 människor hade räddats, fler än 8 600 hade fått medicinsk behandling och cirka 3 400 befann sig i tillfälliga mottagningscenter.

FN:s resident coordinator i Nepal, Lila Pieters Yahia, uppgav den 28 augusti att regeringen hade mobiliserat fler än 30 000 militärer och andra säkerhetsanställda i räddningsarbetet. Mer än 40 kilometer vägar hade förstörts helt, vilket gjorde helikoptertransporter nödvändiga till isolerade områden. Nepals inrikesministerium pekade ut Rasuwa, Nuwakot, Dhading och Gorkha som svårt drabbade och meddelade att sök-, räddnings- och akut hjälpverksamhet hade inletts. Ministeriet uppgav också att långsiktig rehabilitering av överlevande skulle ingå i återhämtningsarbetet.

UNICEF uppgav att minst 17 000 barn hade drabbats i Nepal. Totalt hade 18 skolor förstörts helt och ytterligare 20 skadats, vilket gjorde att uppskattningsvis 10 000 barn i skolålder behövde stöd för att fortsätta sin utbildning. Organisationen begärde 17,2 miljoner dollar för akut hjälp och tidig återhämtning.

International Centre for Integrated Mountain Development meddelade den 16 september att organisationen och Nepals regering samlat fler än 80 deltagare till ett expertmöte i Kathmandu den 15–17 september. Bland deltagarna fanns experter på kryosfären samt regerings- och biståndsrepresentanter från Bangladesh, Bhutan, Kina, Indien och Nepal för att diskutera katastrofen och liknande framtida risker.