Forskare splittrade om risken för AMOC-kollaps

Forskarvärlden är fortsatt oenig om hur nära Atlanten kan vara en kraftig försvagning eller kollaps av AMOC, Atlantic Meridional Overturning Circulation. Strömsystemet transporterar varmt ytvatten norrut i Atlanten, där vattnet kyls, sjunker och förs tillbaka söderut på större djup. Golfströmmen ingår i det norrgående ytflödet men drivs i huvudsak av vindar och jordens rotation och skulle därför inte upphöra enbart för att AMOC försvagas kraftigt.

En fullständig kollaps skulle enligt klimatmodeller kunna ge betydande klimatförändringar, bland annat kraftigare vinterkyla i Sverige och övriga Norden. Värme som i dag transporteras norrut skulle i större utsträckning stanna på södra halvklotet. Även globala vädermönster skulle påverkas, bland annat genom förändringar av det tropiska regnbältet. En modellstudie publicerad i Science Advances 2024 gav en avkylning på 5 till 15 grader i delar av Nordeuropa, men beräkningen byggde på en enskild modell och starkt förenklade antaganden. Andra studier visar mindre temperaturförändringar. FN:s klimatpanel har bedömt att en kollaps sannolikt inte inträffar före 2100.

Léon Chafik, oceanograf och klimatforskare vid Stockholms universitet, beskriver de globala följderna av en kraftig försvagning som en punkt där forskarna i stort är överens. Osäkerheten gäller i stället om en sådan utveckling redan har börjat, hur snabbt den i så fall går och när en eventuell kritisk förändring kan inträffa. Han framhåller också att AMOC kan definieras och mätas på olika sätt och att cirkulationen skiljer sig mellan olika delar av Atlanten.

Den vetenskapliga osäkerheten återspeglas i flera studier med olika resultat. Köpenhamns universitet meddelade 2023 att Peter Ditlevsen och Susanne Ditlevsens statistiska analys placerade en möjlig kollaps mellan 2025 och 2095 med 95 procents konfidensintervall. I deras beräkning låg den mest sannolika tidpunkten 2057.

Met Office redovisade i februari 2025 ett annat resultat. En studie med 34 klimatmodeller visade att AMOC fortsatte att cirkulera även under extrema simuleringar med kraftig växthusgasuppvärmning och ökad tillförsel av sötvatten till Nordatlanten. Forskarna identifierade fortsatt vinddriven uppvällning i Södra oceanen som en mekanism som höll igång en försvagad cirkulation.

En studie från Utrecht University, redovisad i augusti 2026 av René van Westen, Reyk Börner och Henk Dijkstra, pekade samtidigt på att AMOC:s stabilitet inte enbart kan kopplas till en bestämd temperaturgräns. Forskarna fann att även hastigheten i förändringen av klimatets strålningsdrivning har betydelse. I en simulering med långsam ökning av koldioxidhalten förblev AMOC stabil upp till 5,5 graders global uppvärmning.

Fabien Roquet, professor vid institutionen för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet, beskriver både observationerna och klimatmodelleringen som problematiska. Enligt Fabien Roquet saknas tillräckligt långa och robusta observationsserier samtidigt som olika modeller visar allt från kraftig försvagning till betydligt mindre förändringar. Hans bedömning är att risken för en kollaps ska tas på allvar, men att den samlade vetenskapliga bedömningen fortfarande anger en mycket låg sannolikhet och att en eventuell kollaps ligger flera decennier framåt.

Fabien Roquet har även studerat hur havsvatten med olika temperatur och salthalt skiktas. Ökad skiktning i Nordatlanten har lyfts fram som en möjlig orsak till svagare cirkulation. Hans resultat visar dock att skiktningen inte har ökat på samma sätt överallt. Kraftiga förändringar har noterats i bland annat tropiska Stilla havet, medan delar av Nordatlanten haft små förändringar och på vissa platser minskad skiktning.

En central svårighet är de begränsade tidsserierna. Kontinuerliga AMOC-mätningar mellan Floridas kust och nordvästra Afrika inleddes 2004. År 2014 startade ytterligare ett program över norra Atlanten mellan Kanada och Skottland. Léon Chafik framhåller att naturliga variationer kan sträcka sig över 30 till 50 år eller längre, vilket gör det svårt att avgöra om observerade förändringar är naturliga svängningar eller början på en långvarig försvagning.

National Oceanography Centre uppgav i september 2025 att den då 20-åriga RAPID-serien vid 26 grader nord visade en trend på minus 0,9 ± 0,7 Sverdrup per årtionde. National Oceanography Centre bedömde samtidigt att mätningarna behöver fortsätta åtminstone till 2034 för att forskarna bättre ska kunna skilja långsiktig naturlig variation från påverkan av mänskligt orsakade klimatförändringar.

Det finns också längre mätserier av delar av systemet. NOAA uppger att Floridaströmmen har övervakats kontinuerligt sedan 1982 och att serien är världens längsta sammanhängande observationsserie för en randström. NOAA:s sammanställning av omkring 40 års data visar ingen statistiskt signifikant förändring i Floridaströmmens volymtransport.

Sedan mitten av 1990-talet finns dessutom instrument i havspassagerna mellan Grönland, Island, Färöarna och Skottland. Där mäts varmt vatten som strömmar mot Norge och Arktis och kallare djupvatten som rör sig i motsatt riktning. Mätningarna visar att vattnet har blivit varmare, men inte att mängden vatten som passerar har minskat. Léon Chafik anser att observationerna både kan vara förenliga med ett mer motståndskraftigt system och med att de nuvarande förändringarna ingår i en långsiktigare försvagning.

Frågan har även lyfts politiskt i Norden. Nordiska ministerrådet publicerade den 4 februari 2026 rapporten A Nordic Perspective on AMOC Tipping. Rapporten bygger på en nordisk forskarworkshop i Helsingfors och Rovaniemi den 21–24 oktober 2025 och behandlar både möjliga följder av en kollaps och åtgärder för anpassning, riskminskning och styrning. Léon Chafik har deltagit i arbetet med att föra upp frågan på nordisk minister- och EU-nivå, bland annat för att säkra långsiktig finansiering av observationerna.

Finansieringen av havsmätningar har samtidigt visat sig sårbar. Trumpadministrationen meddelade i maj att flera havsobservatorier inom Ocean Observatories Initiative skulle avvecklas och att instrument och mätstationer skulle tas upp. USA står för omkring hälften av världens havsövervakning. Efter omfattande protester meddelade forskningsmyndigheten NSF i juni att planerna pausades och att instrument som redan tagits upp skulle sättas tillbaka.

Albert Norström, docent vid Stockholm Resilience Center, beskriver långvariga observationsserier som en del av den grundläggande infrastrukturen för att följa förändringar i världshaven. Enligt Albert Norström innebär avbrott att framtida data går förlorade och att möjligheten att bygga de långa serier som krävs för säkrare slutsatser försämras.