Forskare oense om risken för AMOC-kollaps

Forskningen ger fortfarande olika besked om hur nära Atlanten kan vara en kraftig försvagning eller kollaps av AMOC, Atlantic Meridional Overturning Circulation. Strömsystemet transporterar varmt ytvatten norrut i Atlanten, där vattnet kyls, sjunker och förs tillbaka söderut på större djup. Golfströmmen ingår i det nordgående ytflödet men drivs huvudsakligen av vindar och jordens rotation och skulle därför inte försvinna även om AMOC försvagades kraftigt.

En kraftig försvagning av AMOC skulle enligt klimatmodeller påverka klimatet i stora delar av världen. För Sverige och övriga Norden skulle följden kunna bli betydligt lägre temperaturer, särskilt vintertid. Oceanografen och klimatforskaren Léon Chafik vid Stockholms universitet bedömer att forskare i stort är överens om de globala konsekvenserna av en försvagning, medan osäkerheten är stor kring om en sådan utveckling redan pågår, hur snabbt den i så fall sker och när en eventuell kritisk förändring kan inträffa.

Osäkerheten gäller även hur AMOC ska definieras och mätas. Léon Chafik framhåller att cirkulationen kan beskrivas på olika sätt matematiskt och att dess egenskaper skiljer sig mellan olika delar av Atlanten. De direkta observationerna är dessutom relativt korta. Kontinuerliga mätningar mellan Floridas kust och nordvästra Afrika inleddes 2004 och ett nytt observationsprogram mellan Kanada och Skottland tillkom 2014.

National Oceanography Centre uppgav i september 2025 att den då 20 år långa RAPID-serien vid 26,5 grader nord visade en försvagning av AMOC på 0,9 ± 0,7 Sverdrup per årtionde. National Oceanography Centre bedömde samtidigt att observationerna behöver fortsätta åtminstone till 2034 för att det säkrare ska gå att skilja naturlig långsiktig variation från förändringar med antropogena orsaker.

Léon Chafik pekar på att naturliga variationer kan pågå i 30 till 50 år eller längre, vilket försvårar bedömningen av om observerade förändringar är tillfälliga eller början på en långsiktig trend. Instrument som sedan mitten av 1990-talet mäter flödena mellan Grönland, Island, Färöarna och Skottland visar att vattnet har blivit varmare, men inte att mindre vatten passerar genom området.

Andra observationer visar samtidigt tydliga förändringar i delar av systemet. NOAA:s Atlantic Oceanographic and Meteorological Laboratory uppgav att den djupaste delen av AMOC vid 16 grader nord försvagades med omkring 12 procent mellan 2000 och 2020. Förändringen kopplades till uppvärmning av djuphavet och omkring 2,8 millimeters lokal havsnivåhöjning i västra Nordatlanten under perioden.

NOAA:s Atlantic Oceanographic and Meteorological Laboratory uppgav i januari 2025 också att den omfattande AMOC-försvagning som hade noterats under delar av 2000-talet hade avstannat sedan början av 2010-talet. Enligt myndigheten motverkades den antropogena försvagningen då av en naturlig förstärkning som var kopplad till en positiv nordatlantisk oscillation.

Fabien Roquet, professor vid institutionen för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet, beskriver forskningsläget som osäkert eftersom hela cirkulationen är svår att observera och de långa robusta tidsserierna är få. Klimatmodellerna ger dessutom olika resultat, från kraftiga försvagningar till betydligt mindre förändringar. Fabien Roquet bedömer att risken för en kollaps ska tas på allvar men att den samlade vetenskapliga bedömningen fortfarande är att sannolikheten är mycket låg och att en sådan utveckling i så fall ligger flera decennier framåt.

Fabien Roquet har studerat världshavens skiktning, alltså hur vatten med olika temperatur och salthalt fördelas i lager. En vanlig hypotes är att ökande skiktning i Nordatlanten försvagar AMOC. Hans forskning har dock visat att skiktningen visserligen ökar snabbt i bland annat tropiska Stilla havet, medan förändringarna i delar av Nordatlanten varit små och på vissa platser gått i motsatt riktning.

Även nyare modellstudier ger olika besked om risken för en fullständig kollaps. Forskargruppen bakom en Nature-studie från 2025 uppgav att simuleringar med 34 klimatmodeller visade att vinddriven uppvällning kring Antarktis kunde hålla en försvagad AMOC igång även vid extrema växthusgasnivåer och kraftig tillförsel av sötvatten till Nordatlanten. Resultaten talade enligt forskarna emot en fullständig kollaps under detta århundrade i de modeller som analyserades.

David B. Bonan och kollegor beräknade samtidigt i en Nature Geoscience-studie från 2025 att AMOC kan försvagas med omkring 3–6 Sverdrup fram till slutet av århundradet. Det motsvarar ungefär 18–43 procent efter att forskarna begränsat klimatmodellerna med observationer av dagens hav.

En annan forskargrupp har kommit till mer oroande slutsatser. René van Westen, Michael Kliphuis och Henk Dijkstra vid Utrecht University visade 2024 en AMOC-kollaps i en avancerad klimatmodell och tog fram en fysikbaserad varningsindikator som bygger på sötvattentransport vid Atlantens södra gräns. Forskarna uppgav att återanalysdata pekade mot att dagens AMOC rör sig i riktning mot en tröskelpunkt.

Även Peter Ditlevsen och Susanne Ditlevsen har med en statistisk metod bedömt att en möjlig AMOC-kollaps kan inträffa under detta århundrade. Köpenhamns universitet uppgav 2024 att slutsatsen fortsatt var starkt omdiskuterad och att senare forskning både hade gett stöd åt och riktat kritik mot studien.

FN:s klimatpanel har beräknat att AMOC i modeller försvagas med omkring 29 procent vid 1,5–2 graders global uppvärmning, 32 procent vid 2–3 grader och 39 procent vid 3–5 grader år 2100 jämfört med förindustriell styrka. Samtidigt bedömer FN:s klimatpanel att en abrupt kollaps före 2100 inte är det förväntade utfallet. Ingen av CMIP6-modellerna visade en sådan kollaps under 2000-talet, men panelen har samtidigt konstaterat att modellerna inte fullt ut tar hänsyn till tillförseln av smältvatten från Grönlandsisen.

En fullständig kollaps skulle kunna ge stora temperaturförändringar. En modellstudie publicerad i Science Advances 2024 gav 5 till 15 grader lägre temperaturer i delar av Nordeuropa. Beräkningen byggde på en enskild klimatmodell med starkt förenklade antaganden, medan andra studier har gett mindre avkylning.

AMOC för i dag stora mängder värme från tropikerna och subtropikerna norrut. Värmen avges till atmosfären och förs vidare mot Europa med västvindarna. Vid en kollaps skulle mer värme stanna på södra halvklotet. NOAA:s Geophysical Fluid Dynamics Laboratory uppgav i mars 2026 att modellförsök visar att en svagare AMOC minskar värmetransporten norrut och kyler Nordatlanten relativt södra tropiska Atlanten, vilket kan flytta det atlantiska tropiska regnbältet söderut.

En sådan förskjutning skulle påverka nederbördsmönster i områden där miljontals människor är beroende av tropiska regn för jordbruk. Forskarna är därför överens om behovet av längre och stabilare mätserier, även om bedömningarna skiljer sig åt om hur stor kollapsrisken är.

Léon Chafik har tillsammans med andra forskare försökt lyfta frågan till nordisk minister- och EU-nivå för att säkra långsiktig finansiering av observationerna. Nordiska ministerrådet publicerade den 4 februari 2026 rapporten A Nordic Perspective on AMOC Tipping efter en workshop i Helsingfors och Rovaniemi den 21–24 oktober 2025. Rapporten behandlade möjliga konsekvenser, förebyggande åtgärder, anpassning och kvarvarande kunskapsluckor.

Nordiska ministerrådet uppgav att arbetet delvis utlöstes av ett forskarbrev från 2024 där forskare varnade de nordiska regeringarna för att risken för en framtida AMOC-kollaps kunde vara större än tidigare samlade bedömningar hade antytt.

Finansieringen av havsobservationerna har samtidigt blivit en egen osäkerhetsfaktor. Trumpadministrationen meddelade i maj 2026 planer på att avveckla flera havsobservatorier inom Ocean Observatories Initiative, vilket innebar att instrument och mätstationer skulle tas upp. USA ansvarar för omkring hälften av världens havsövervakning.

National Science Foundation meddelade den 18 juni 2026 att ytterligare nedmontering av Ocean Observatories Initiative stoppades. Myndigheten skulle fortsätta drift och planerat underhåll och avsåg att återplacera utrustning från Endurance Array efter service. Den 27 augusti 2026 inledde National Science Foundation dessutom en formell insamling av synpunkter om framtidens amerikanska havsövervakning, bland annat om observationsluckor, vilka befintliga system som bör behållas och hur fasta och mobila mätplattformar ska användas.

Albert Norström, docent vid Stockholm Resilience Center, framhåller att avbrott i sådana mätningar inte bara påverkar enskilda forskningsprojekt utan även den grundläggande infrastrukturen för att följa havens långsiktiga förändringar. Om observationsserier bryts försvinner framtida data som behövs för att avgöra om förändringar i AMOC beror på naturliga variationer eller en mer varaktig försvagning.