Förhandlingsexpert pekar ut misstagen bakom låst regeringsbildning

De utdragna förhandlingarna om en ny svensk regering präglas av bristande förberedelser och låsta positioner. Det anser Lars-Johan Åge, professor i förhandling och medling vid Högskolan i Gävle. Han bedömer att de rödgröna partierna har överskattat sina möjligheter att nå en överenskommelse utan att först bygga upp ett tillräckligt förtroende mellan sig.

Det har gått 59 dagar sedan riksdagsvalet och Sverige har fortfarande ingen ny ordinarie regering. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson har försökt samla ett regeringsunderlag, samtidigt som Centerpartiet och Vänsterpartiet har motsatta krav på vilka partier som ska ingå i en regering.

Den senaste utvecklingen har inneburit att samtalen mellan de rödgröna återupptagits efter ett tillfälligt avbrott. Centerpartiet meddelade den 10 november att Vänsterpartiet återvänt till förhandlingarna och att diskussionerna åter skulle handla om politiska sakfrågor.

Tidigare samma dag hade Centerpartiets partisekreterare Hannes Hervieu uppmanat Vänsterpartiet att återuppta de planerade möten som partiet valt att avstå från.

Enligt Lars-Johan Åge är det vanligt att parter som bedömer sin egen förhandlingsposition som starkare än den faktiskt är också underskattar behovet av förberedelser. Han anser att de fyra rödgröna partierna borde ha utvecklat sina relationer långt före valet.

Åge framhåller att politiska partier ofta använder tydliga gränser för vilka kompromisser de kan acceptera. Sådana ställningstaganden kan vara användbara under en valrörelse men skapar enligt honom svårigheter när partierna senare behöver förhandla om gemensamma lösningar.

Han riktar särskild kritik mot att Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte tycks ha etablerat ett tillräckligt nära samarbete under de fyra år som föregick valet. Informella kontakter och personliga relationer hade enligt Åge kunnat skapa bättre förutsättningar för förhandlingarna.

Den politiska oenigheten gäller bland annat Vänsterpartiets krav på ministerposter och Centerpartiets motstånd mot att partiet ingår i regeringen.

Den 6 november preciserade Centerpartiet att det varken accepterar en regering där Vänsterpartiet ingår eller ett regeringsalternativ som samarbetar med Sverigedemokraterna. Samtidigt öppnade partiet för regeringssamarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna eller Moderaterna.

Centerpartiet krävde också att både Magdalena Andersson och Moderaternas partiledare Ulf Kristersson skulle redovisa fullständiga regeringsalternativ. Förslagen skulle innehålla konkreta politiska prioriteringar, ett regeringsunderlag och en plan för hur politiken skulle kunna få riksdagens stöd. Partiet satte den 13 november som tidsfrist.

Magdalena Andersson presenterade den 8 november ett förslag om en regering med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet, kombinerat med ett nära samarbete med Vänsterpartiet. Hon uppgav att hon ville använda den följande veckan för att försöka få en sådan lösning på plats.

Vid samma pressträff framhöll Magdalena Andersson att Vänsterpartiets inflytande över regeringspolitiken skulle kunna säkerställas genom andra samarbetsformer än att partiet tilldelas ministerposter.

Vänsterpartiets partisekreterare Ida Gabrielsson meddelade den 8 november att partiet inte kommer att stödja en socialdemokratiskt ledd regering som genomför högerpolitik. Hon hänvisade även till att kravet på regeringsmedverkan bygger på ett beslut fattat av Vänsterpartiets kongress.

Miljöpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Janine Alm Ericson uppgav den 11 november att partiet är berett att rösta ja till Magdalena Anderssons förslag, under förutsättning att förhandlingarna resulterar i en politisk överenskommelse och en stabil regering med stöd av en majoritet i riksdagen. Miljöpartiet föredrar dock fortfarande en regeringen där samtliga fyra rödgröna partier ingår.

Lars-Johan Åge beskriver två återkommande problem när förhandlande parter håller fast vid absoluta krav. Det ena är att tidigare ställningstaganden blir prestigefrågor som gör det svårt att ändra uppfattning, även när parterna skulle vilja nå en kompromiss.

Det andra problemet är enligt Åge att förhandlingarna riskerar att fastna i upprepade diskussioner om vilka krav som inte får överges. Han menar att sådana samtal förbrukar tid, försämrar relationerna och hindrar parterna från att behandla de frågor där överenskommelser skulle kunna vara möjliga.

Som en möjlig väg framåt föreslår Lars-Johan Åge att de rödgröna partiernas företrädare träffas informellt, exempelvis i Ida Gabrielssons bastu, för att lägga de senaste veckornas motsättningar åt sidan och försöka inleda samtalen på nytt.

Han anser också att det kan vara möjligt för ett parti att överge ett tidigare krav utan att möta omfattande kritik, om förändringen tydligt motiveras med hänsyn till allmänhetens intressen.

Enligt Åge skulle Vänsterpartiet kunna möta förståelse från väljarna om partiet ändrar sin position för att uppnå politiska resultat för de grupper det företräder. Samtidigt bedömer han att partiet därefter skulle få svårt att använda samma absoluta krav i framtida förhandlingar.

Åge gör en annan bedömning av Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist. Han tror att hon skulle möta hårdare kritik om Centerpartiet i stället valde att stödja ett regeringsalternativ åt höger. I det nuvarande förhandlingsläget anser han därför att Thand Ringqvist har ett bättre utgångsläge än Magdalena Andersson.

Samtidigt pågår försök att bilda en regering under Ulf Kristerssons ledning. Den 3 november meddelade Moderaternas partiledare att han avsåg att undersöka möjligheterna till en icke-socialistisk regering. Han uppgav att samtalen med andra partier huvudsakligen skulle hållas utanför offentligheten för att skapa förutsättningar för förtroendefulla förhandlingar.

Den 6 november meddelade Sverigedemokraterna att partiet inte längre kräver ministerposter som villkor för att stödja en borgerlig regering. Beskedet förändrade förutsättningarna för förhandlingarna om ett regeringsalternativ med Ulf Kristersson som statsminister.

Riksdagens talman Andreas Norlén meddelade den 10 november att Ulf Kristersson fått sitt sonderingsuppdrag förlängt och ska lämna en redovisning den 17 november. Den ursprungliga tidsfristen hade varit den 10 november.

Efter redovisningen ska Andreas Norlén genomföra samtal med samtliga övriga partiföreträdare innan han tar ställning till nästa steg i regeringsbildningen.

Två tidigare försök att få en statsminister godkänd av riksdagen har misslyckats. Den 15 oktober avslog riksdagen Andreas Norléns förslag om Magdalena Andersson som statsminister.

Den 30 oktober föreslog Andreas Norlén i stället Elisabeth Thand Ringqvist som statsminister för en regering bestående av Centerpartiet, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna. Även det förslaget röstades ned av riksdagen den 3 november.

Sedan den 17 september leder Ulf Kristersson en övergångsregering. Regeringskansliet meddelade då att han och övriga statsråd hade entledigats men skulle fortsätta fullgöra sina uppdrag tills en ny regering tillträtt.

Övergångsregeringens arbete är framför allt inriktat på löpande och brådskande ärenden. Den har inte befogenhet att besluta om extra val.

Enligt Lars-Johan Åge är det avgörande för de fortsatta regeringsförhandlingarna att partierna lämnar sina låsta utgångspositioner och arbetar med förtroendet mellan företrädarna. Hans bedömning är att de rödgröna hittills har ägnat för liten uppmärksamhet åt dessa delar av förhandlingsarbetet.