Dick Harrison föreslår nordisk superstat med gemensamt parlament

Historieprofessorn Dick Harrison vill förena Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island i en gemensam stat. Hans förslag omfattar ett nordiskt parlament, samordnad utrikespolitik och omfattande förändringar av samhällsfunktioner. Samtidigt vill han ge regioner och kommuner större politiskt självbestämmande.

Harrison anser att de nordiska demokratierna behöver utveckla sina politiska system i en tid då auktoritära styren får allt större inflytande internationellt. Han varnar för att politiska institutioner som inte förändras riskerar att förlora sin förmåga att bestå.

En gemensam utrikespolitik är ett av historieprofessorns viktigaste argument för en nordisk statsbildning. Han vill dessutom samordna arbetsmarknad, sjukvård, pensionssystem, äldreomsorg och utbildning mellan länderna. Harrison bedömer att dessa områden erbjuder särskilt stora möjligheter till gemensamma lösningar.

Förslaget omfattar också en ny parlamentarisk organisation med förebild i USA. Harrison förespråkar två politiska kamrar, en senat och ett representanthus, där ledamöterna företräder sina respektive regioner.

Han vill inte att invånarantalet ensamt ska avgöra ländernas politiska inflytande. Harrison framhåller att ett sådant system skulle ge små stater som Island mycket begränsade möjligheter att påverka gemensamma beslut. I stället förespråkar han en ordning där de nordiska länderna får likvärdigt inflytande.

På regional och lokal nivå vill historieprofessorn införa fler folkomröstningar och utöka kommunernas självstyre. Han beskriver en förbundsstatlig modell, liknande systemen i USA och Tyskland, där olika delar av landet kan ha viss egen lagstiftningsmakt.

Det nordiska parlamentariska samarbetet bedrivs i dag genom Nordiska rådet. Organisationen har 87 valda parlamentariker från Sverige, Danmark, Norge, Finland, Island, Färöarna, Grönland och Åland. Sverige, Danmark, Norge och Finland har vardera 20 representanter, medan Island har sju.

Sveriges riksdag beskriver Nordiska rådet som ett rådgivande organ med möjlighet att ta politiska initiativ och lämna rekommendationer i gemensamma frågor. Rådet har därmed inte samma beslutande befogenheter som det parlament Harrison vill inrätta.

Det parlamentariska samarbetet etablerades 1952. Finland anslöt 1955, medan Färöarna och Åland fick representation 1970 och Grönland 1984. De självstyrande områdenas ställning stärktes senare genom Ålandsdokumentet, som antogs den 5 september 2007.

Enligt Nordic Statistics Database hade Norden sammanlagt 28,3 miljoner invånare den 1 januari 2025. Befolkningen hade då ökat med omkring 150 000 personer, motsvarande 0,5 procent, under det föregående året.

De nordiska regeringarna har redan antagit flera gemensamma mål för regionens utveckling. Sveriges regering redovisar att statsministrarna 2019 enades om en vision där Norden senast 2030 ska vara världens mest hållbara och integrerade region. Samarbetet omfattar bland annat ekonomisk konkurrenskraft, grön omställning och social hållbarhet.

I januari 2025 fastställde Nordiska ministerrådet ett nytt program för fri rörlighet under perioden 2025–2030. Arbetet gäller bland annat möjligheterna att studera, arbeta, driva företag och flytta mellan länderna. Ett särskilt sekretariat arbetar med att hantera gränshinder.

Nordiska ministerrådet konstaterar samtidigt att vissa hinder kräver förändringar i nationella lagar eller i myndigheternas tillämpning av befintliga bestämmelser. Sådana processer kan pågå under flera år utan att problemen alltid får en lösning.

I mars 2026 redovisade Sveriges riksdag att Nordiska rådet särskilt arbetar med frågor där gemensamma insatser kan ge större nytta än nationella åtgärder. Den svenska delegationens verksamhetsredogörelse för 2025 pekar ut arbetet mot gränshinder som en återkommande prioritering.

Även inom försvarspolitiken har det nordiska samarbetet utvecklats. Den 30 april 2024 undertecknade ländernas försvarsministrar en gemensam försvarsvision fram till 2030. Sveriges regering redovisar att överenskommelsen omfattar åtta samarbetsområden, däribland militära operationer, försvarsmateriel, militär rörlighet, logistik och totalförsvar.

Samtliga fem nordiska stater ingår numera också i Nato. Finland anslöt den 4 april 2023 och Sverige blev medlem den 7 mars 2024. Därmed omfattades alla fem länderna för första gången av samma militära allians.

Diskussionen om en gemensam nordisk stat förs även i Danmark. Författaren och lektorn Stefan Polke har under veckan argumenterat för att de nordiska länderna bör förenas i ett kungarike.

Polke lyfter fram flera nationella tillgångar som argument för en sådan statsbildning. Han pekar bland annat på Sveriges kulturexport, Norges energiresurser, Danmarks satsningar på grön energi och Finlands tradition av uppfinningar och teknisk utveckling.

Tanken på en gemensam nordisk statsbildning har också historiska föregångare. Historiska museet beskriver hur drottning Margareta låg bakom Kalmarunionens bildande 1397. Danmark, Norge och Sverige förenades då under en gemensam monark. Erik av Pommern kröntes till unionskung efter fyra veckors förhandlingar i Kalmar.

Danmarks historiska uppslagsverk Lex, med material från Aarhus Universitet, redovisar att Kalmarunionen existerade mellan 1397 och 1523. De deltagande kungarikena behöll i huvudsak sina egna lagar och traditioner. Finland tillhörde vid denna tid Sverige, medan Island, Grönland och Färöarna ingick i det norska riket.

Norges Bank beskriver att Sverige under betydande perioder efter 1434 stod utanför unionens faktiska styre. Den svenska utbrytningen blev slutgiltig 1523, då Gustav Vasa valdes till kung. Länderna hade under unionstiden behållit sina separata rättssystem.

Dick Harrisons nuvarande förslag skiljer sig från den historiska unionen genom att han förespråkar en förbundsstat med gemensamma parlamentariska institutioner och ett omfattande regionalt självstyre. Hans vision omfattar både en gemensam nordisk statsledning och lokala politiska organ med egna befogenheter.