VM var det sista ni behövde, Norge

Erling Haaland målar hejvilt, fansen på plats ror hejdlöst och hemmavid har hela Norge gått bananas i en lika febrig som öldoftande VM-hysteri.

Jo, det är verkligen väldigt kul.

Men möjligen är det här också det sista ni behövde, Norge.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ska vi riva av plåstret direkt?

Påhittet med fansens kollektiva roddspektakel på läktarna håller naturligtvis ren barnehage-nivå, för att använda ett norskt uttryck.

Medan den isländska vulkanen var både cool, nyskapande och mäktig är den norska rodden bara en omständlig och klumpig form av en blek kopia.

Å andra sidan: den funkar.

Eller som mittfältaren Patrick Berg sa efter segern senast mot Senegal:

– De har varit helt enastående. Jag tror att nästan hela världen har fått ta del av det norska folket de senaste dagarna.

Och så lär det fortsätta. Sanningen är ju att Norge har ett alldeles utsökt lag på plats i USA med Erling Haaland som en frustande X-faktor längst fram.

Så grattis till det, kära grannar. Vi som var med 1994 här hemma vet ju vad en lyckad VM-sommar faktiskt kan innebära för en hel nations självbild.

Men det är också det som gör mig lite orolig.

Redan nu är ju en del av Norges självbild en smula... tja, problematisk.

Under de senaste 20 åren som skidreporter här på Expressen har Norge närmast konstant varit en del av min yrkesvardag. Jag har tillbringat mer dygn i Oslo, Trondheim, Lillehammer, Drammen och Beitostölen än jag ens är nära att kunna räkna. Flera av de kollegor jag respekterar allra mest är norska. Flera av de idrottare jag högaktar allra mest är norska.

Kort sagt: jag älskar Norge. Men som i de flesta förhållanden finns det också något som gnager.

Har ni varit den 17 maj i Norge?

Besökt ett stort idrottsevenemang på norsk mark?

Eller för den delen valfritt skidmästerskap?

Då vet ni kanske var jag menar.

Första intrycket är för all del charmigt. Nämen, alla är ju klädda i landets färger? Titta, alla har ju verkligen en flagga i näven eller ryggsäcken? Och lyssna, de sjunger verkligen alla med i sina kampsånger?

Andra intrycket? Något mer besvärande.

Vi kan väl kalla det en underströmning av växande självgodhet. Ett stråk av en mindre charmig del av nationalism.

Ni var redan rikast av alla. Nu avlöser också smått sanslösa framgångar varandra i idrott efter idrott.

Och då kan det här med ödmjukhet bli en utmaning.

Inom skidvärlden är det redan tydligt. Norge retar med jämna mellanrum upp övriga nationer med att alltid anse sig veta bäst om ungefär allt. På publikplats är den tidigare öppna famnen mot alla nu emellanåt utbytt till hån mot utländska åkare.

Och Gud nåde den icke-norska krönikör som får för sig att ifrågasätta en av våra norska idrottshjältars agerande.

Då går vi man ur hytte för att spy vår indignerade ilska över alla sociala medier vi kan hitta på vår tur.

Det är den här utvecklingen som gör mig lite betänksam över vad som pågår just nu i USA. Om succén bara fortsätter. Om Norge till och med ror hem en medalj – och det nationella egot okontrollerat expanderar vidare mot bristningsgränsen.

Det kan bli alldeles fantastiskt. Eller rent odrägligt.