Vivvi dödades trots polisens högriskbedömning

Den 31-åriga kvinnan Vivvi utsattes under lång tid för grovt våld av sin sambo innan hon dödades i parets bostad i Ånge den 2 januari. Mannen tog därefter sitt eget liv. Redan före dödandet hade han identifierats av polisen som en person med mycket hög risk att utöva dödligt våld mot en partner och ingick i polisens nationella arbete Operation Beta, där personer med hög risk för grovt eller dödligt våld i nära relation kartläggs för förebyggande insatser. Efter att Operation Beta avslutades sommaren 2025 överfördes ansvaret för uppföljningen av dessa personer till de lokala polisområdena.

Vivvis mamma Carin beskriver hur dottern förändrades snabbt efter att relationen inleddes våren 2025. Familjen såg återkommande allvarliga skador, bland annat blåmärken, ett skärsår över halsen samt brutna ben som gjorde att Vivvi tillbringade sina sista månader i rullstol. Enligt Carin isolerades dottern successivt från familj och vänner samtidigt som sambon kontrollerade hennes kontakter. Mannen hade tidigare dömts till ett år och fyra månaders fängelse för grov kvinnofridskränkning mot en tidigare sambo och var fortfarande villkorligt frigiven när relationen med Vivvi inleddes. Kriminalvården bedömde då att risken för återfall i partnervåld fortfarande var hög.

Förhören med mannens tidigare partner beskriver enligt domstolsmaterial ett förhållande präglat av kontroll, isolering och upprepat våld. Hon berättade i polisförhör att mannen styrde hennes vardag, tog hennes talan, utsatte henne för stryptag, slog henne med elkablar och hällde hett kaffe över hennes ben.

Under relationen gjordes ett stort antal polisanmälningar och orosanmälningar från både familjen, grannar och andra personer. Vid flera tillfällen gjorde polis och socialtjänst hembesök, men Vivvi uppgav då att allt var bra. Familjen uppskattar att omkring 30 anmälningar och orosanmälningar gjordes sammanlagt. Vid ett tillfälle försökte polis och socialtjänst få henne omhändertagen enligt lagen om vård av missbrukare för att kunna skydda henne, men eftersom någon narkotika inte påträffades kunde vården inte hålla henne kvar. En läkare övertalade henne att gå med på en röntgenundersökning, men innan den genomfördes fick hon tillbaka sin telefon, kontaktade sambon och lämnade sjukhuset tillsammans med honom.

Efter dödandet har polisområdet i Västernorrland granskat sitt arbete. Polisområdeschef Josef Wiklund uppger att mannen redan före händelsen bedömdes ha mycket hög risk att utöva dödligt partnervåld och att polisen arbetat aktivt med honom. Enligt Josef Wiklund hade polisen samverkat med andra samhällsaktörer, försökt lagföra mannen när det varit möjligt och erbjudit vårdinsatser, men åtgärderna räckte inte för att förhindra dödandet. Han uppger också att arbetssättet kring högriskpersoner omfattar så kallade budskapssamtal där personen informeras om att våldet måste upphöra samtidigt som stödinsatser och samverkan med andra myndigheter erbjuds. Operation Beta bygger enligt polisen på analyser av tidigare fall av dödligt våld i nära relation för att utveckla metoder som kan identifiera och förebygga framtida dödligt partnervåld.

Josef Wiklund säger att polisen efter händelsen genomför en intern genomgång för att bedöma om ytterligare skyddsåtgärder hade kunnat sättas in och om lagstiftningen hade kunnat användas på andra sätt för att skydda Vivvi. Han uppger även att händelsen påverkat polisens personal starkt. Polisen har samtidigt ändrat flera rutiner, bland annat genom regelbundna genomgångar av högriskpersoner tillsammans med åklagare och ett mer uppsökande arbete för att undersöka om personer kan gripas för annan brottslighet när bevisning om våld mot en partner inte räcker.

På frågan om polisen hade kunnat göra mer säger Josef Wiklund att myndigheten efter Vivvis död har övervägt om fler vittnen hade kunnat identifieras och höras när hon själv inte ville medverka i utredningen.

Carin anser att samhället brustit och efterlyser lagstiftning som gör det möjligt att ingripa tidigare när personer utsätts för allvarligt våld men inte själva förmår lämna relationen. Hon säger att ansvaret inte enbart kan ligga på den våldsutsatta.

Justitieminister Gunnar Strömmer säger att han inte kan kommentera det enskilda fallet men framhåller att information om våldsamma män ofta finns hos olika myndigheter och att samarbetet mellan samhällsaktörer behöver förbättras. Han säger också att samhället behöver hitta sätt att ingripa tidigare mot män med hög våldsrisk och att mycket ansvar i praktiken fortfarande hamnar på den som utsätts för våld.