Viltrehabiliterare i Umeå hjälper skadade vilda djur

Lina Wicksell, 41, i Umeå godkändes i början av sommaren av Länsstyrelsen och Naturvårdsverket för att driva en anläggning för rehabilitering av skadade vilda smådjur. Sedan dess har hon tagit emot bland annat ekorrar, igelkottar och fåglar på sin gård. Arbetet utförs ideellt vid sidan av hennes ordinarie arbete som skolsköterska.

KFV-Riks uppger att organisationens grundkurs för blivande viltrehabiliterare genomförs under en helg och ska ge de grundkunskaper som behövs för att därefter kunna ansöka hos Länsstyrelsen om att starta en rehabiliteringsanläggning. KFV-Riks uppger också att verksamheten inom organisationen är ideell, saknar statligt verksamhetsstöd och inte bedrivs som avlönat arbete. Naturvårdsverket uppger att KFV har omkring 40 lokalföreningar som medlemmar och att tillstånd för viltrehabilitering ofta omfattar bland annat igelkottar, ekorrar, harar och fåglar.

Wicksell uppger att människor hör av sig nästan varje dag och att behovet är stort. Många av djuren som lämnas till henne är ekorrar och igelkottar. En del hämtar hon själv i närområdet, medan andra djur transporteras från platser längre norrut, bland annat Kiruna. I vissa fall räcker det att hon ger råd per telefon om hur ett upphittat djur bör hanteras. Länsstyrelsen Västerbotten uppger att privatpersoner som hittar skadat vilt kan kontakta myndighetens vilthandläggare för information om vilka personer eller föreningar i länet som har tillstånd att rehabilitera vilt.

Privatpersoner har även hjälpt verksamheten genom att skänka bland annat mat, burar, sprutor och andra engångsartiklar som Wicksell annars själv har bekostat. Hon beskriver rehabiliteringsarbetet som en fortlöpande läroprocess och tar bland annat reda på vilken föda olika djur behöver och när de kan återföras till naturen.

För varje djur dokumenterar Wicksell bland annat matintag, vikt och eventuella avvikande beteenden. Naturskyddsföreningen uppger i sin information om viltrehabilitering att mottagna djur ska journalföras, bland annat med uppgift om vilken behandling de får. Skansen uppger att KFV:s utbildning omfattar omhändertagande och rehabilitering av skadade vilda djur och att organisationen anordnar kurser för personer som vill arbeta med sådan verksamhet.

Innan djuren släpps kontrollerar Wicksell att de är i tillräckligt gott skick. Hon har även kontakt med stödfamiljer i Umeå där vissa djur kan släppas ut och få extra mat under den första tiden. Wicksell uppger att den bästa delen av arbetet är när ett rehabiliterat djur kan återvända till naturen.

SLU Artdatabanken klassar igelkotten som Sårbar, VU, i Rödlista 2025, vilket är en försämring från den tidigare klassningen Nära hotad. SLU uppger samtidigt att 35 procent av Sveriges bedömda däggdjursarter är rödlistade och pekar ut igelkotten som en av de välkända arter vars status har försämrats.

Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, uppger att ett särskilt projekt som finansieras av Naturvårdsverket under 2026 kartlägger hälsoläget bland Sveriges igelkottar och att myndigheten särskilt vill få in fler rapporter från norra Sverige. SVA uppger också att salmonella förekommer hos igelkottar i Skandinavien och att djuren kan bära bakterien utan tydliga symtom. Myndigheten framhåller därför vikten av god handhygien eftersom smittan kan överföras till människor.

KFV rekommenderar att den som hittar ett skadat vilt djur först kontaktar en viltrehabiliterare för en bedömning. Djuret bör inte tvångsmatas, men kan erbjudas mindre mängder vatten och mat. Handskar bör användas vid hanteringen eftersom djuret kan bära på smitta. Ett djur behöver inte heller alltid flyttas från platsen. I vissa situationer kan exempelvis en igelkott tillfälligt skyddas i en kartong för att minska risken att den angrips av andra djur.