Vårdpersonal varnar för bemanningsbrist inför valet

Bemanning, arbetstider och primärvårdens kapacitet står i centrum när vårdpersonal bedömer partiernas vallöften. Lova Nyberg Carlsson, 19, undersköterska på ortopeden vid Södersjukhuset, vill framför allt se fler anställda och större resurser för att minska övertid och långa arbetsveckor. Hon beskriver hur återkommande sexdagarsveckor och långa arbetspass sliter på personalen och kan påverka patientsäkerheten när medarbetarna inte är fullt utvilade.

Bristen på vårdpersonal är samtidigt omfattande på arbetsmarknaden. Statistiska centralbyrån uppgav i mars 2026 att svenska arbetsgivare under 2025 saknade omkring 2 600 undersköterskor, 1 600 sjuksköterskor inklusive specialistsjuksköterskor och 1 500 läkare trots möjligheten att anställa. I juli 2026 redovisade Statistiska centralbyrån att Stockholms län stod för cirka 15 200 av de totalt 61 400 personer som arbetsgivarna saknade under året, vilket var den största redovisade bristen bland länen.

Lova Nyberg Carlsson är positiv till förslag om kortare arbetstid, exempelvis sex timmars arbetsdag eller fyradagarsvecka. Hon anser att kortare pass skulle kunna ge personalen bättre möjlighet att utföra arbetet utan att trötthet utsätter patienter för risk. Vårdförbundet meddelade under 2026 att nya kollektivavtal för omkring 7 000 medlemmar inom privat vård och omsorg innehåller en extra ledig dag per år som ett första steg mot arbetstidsförkortning. Förbundet har samtidigt uppgett att det vill fortsätta driva frågan om ytterligare minskad arbetstid.

Pia Bengtsson, specialistundersköterska på handkirurgen, är mer tveksam till arbetstidsförkortning. Hon bedömer att samma arbetsmängd på sex timmar kan öka stressen i stället för att minska den. Mathias Kågebrand, överläkare på barn- och ungdomssjukhuset, beskriver också kortare arbetstid som orealistisk och anser att nuvarande arbetsinsats behövs för att verksamheten ska fungera.

Arbetsbelastningen inom vården syns även i andra undersökningar. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys redovisade i mars 2026 att två av tre tillfrågade svenska primärvårdsläkare beskrev arbetet som mycket stressigt. Lika många hade upplevt psykisk ohälsa kopplad till arbetet och en av tre uppgav symtom på utmattning.

Flera partier har också föreslagit att regionerna ska avskaffas eller att staten ska ta ett större ansvar för sjukvården. Mathias Kågebrand vill behålla regionerna och är tveksam till att låta en stor statlig myndighet ansvara för hela vårdsystemet. Pia Bengtsson är också osäker på vad ett förändrat huvudmannaskap konkret skulle uppnå.

Vårdansvarskommittén konstaterade i slutbetänkandet SOU 2025:62 att den inte föreslog ett helt statligt huvudmannaskap och avrådde från ett delvis statligt huvudmannaskap. Kommittén föreslog däremot att staten skulle ta ett större ansvar inom vissa delar av vårdsystemet. Ledamöterna från Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet och Liberalerna ansåg att ett helt statligt huvudmannaskap inte borde genomföras, medan ledamöterna från Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna bedömde att det fanns starka skäl för en sådan förändring.

Regeringen gav den 2 juni 2026 Myndigheten för vård- och omsorgsanalys i uppdrag att granska hur regionerna fördelar resurser inom sjukvården, med särskilt fokus på primärvården och på hur vård flyttas mellan regioner och kommuner. I augusti beslutade regeringen dessutom att en särskild utredare ska ta fram nationella principer för vilket vårdutbud som ska finnas i Sverige. Principerna kan bland annat omfatta personalresurser och öppettider i förhållande till invånartäthet och avstånd. Uppdraget ska redovisas senast den 15 februari 2028.

Pia Bengtsson efterlyser framför allt en utbyggd primärvård så att patienter som inte behöver akutsjukvård kan tas om hand på rätt vårdnivå. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys bedömde under 2026 att bristande tillgänglighet i primärvården är en av orsakerna till belastningen på sjukhusens akutmottagningar och att en stärkt primärvård kan minska trycket där.

Socialstyrelsen redovisade den 31 augusti 2026 att 14 av Sveriges 21 regioner under 2025 beslutade att lägga en större andel av budgeten på primärvård än året före. Föregående år gjorde 9 av 21 regioner motsvarande prioritering. Socialstyrelsen pekade samtidigt ut personalbrist som ett hinder för omställningen till nära vård. I juni 2026 bedömde myndigheten att behovet av distriktssköterskor i primärvården kan öka från omkring 9 350 personer 2023 till cirka 9 500–10 900 år 2040 om bemanning och organisering i huvudsak består.

Mathias Kågebrand pekar särskilt på bristen på sjuksköterskor och beskriver den som långvarig. Sveriges Kommuner och Regioner uppgav i april 2026 att regionernas kostnader för inhyrd vårdpersonal minskade med 20 procent under 2025 jämfört med 2024, motsvarande omkring 1,2 miljarder kronor. Sveriges Kommuner och Regioner uppgav samtidigt att antalet anställda sjuksköterskor och läkare i regionerna hade ökat under de senaste åren.

Pia Bengtsson är skeptisk till omfattande vallöften utan tydliga besked om finansiering och rekrytering. Hon bedömer att vården sannolikt inte förändras snabbt efter valet och pekar på konflikten mellan krav på mer resurser och önskemål om lägre skatter. Lova Nyberg Carlsson säger att återkommande politiska löften är svåra att lita på när hon och hennes kollegor inte har märkt några större förändringar. Hon framhåller samtidigt att även de som arbetar i vården själva kommer att behöva sjukvård i framtiden.