Uråldriga megabränder slog ut Europas skogar

Europas skogar kollapsade i samband med massutdöendet i slutet av triasperioden för omkring 201 miljoner år sedan. Enligt en studie som publicerades i Nature Geoscience den 21 juli 2026 pågick omfattande vegetationsbränder i cirka 30 000 år, varefter öppna och savannliknande landskap med ormbunkar bredde ut sig.

Studien leddes av Tessa P. Hollaar tillsammans med bland andra Matthew S. Kent och Bas van de Schootbrugge. Den internationella forskargruppen omfattade forskare från bland annat Utrecht University, University of Nottingham, Köpenhamns universitet, Sveriges geologiska undersökning, University of California Berkeley, University of Exeter, Lunds universitet, Ghent University och Nederländernas geologiska undersökning.

Katastrofen inträffade när de nordamerikanska och afrikanska kontinentalplattorna började glida isär och Atlanten började bildas. Sprickor i jordskorpan gav upphov till den centralatlantiska magmatiska provinsen och mycket omfattande vulkanutbrott. Tidigare forskning i Nature Communications har daterat den intensivaste aktiviteten till perioden för omkring 201,6–201,1 miljoner år sedan.

Omkring 100 000 gigaton, motsvarande 100 000 miljarder ton, koldioxid släpptes ut i atmosfären. Forskarna bakom den tidigare studien uppgav att delar av gasen kom från manteln eller den mellersta och nedre jordskorpan. Koldioxiden bidrog till snabba utbrottspulser som i vissa fall kan ha varat i endast några hundra år.

American Geophysical Union uppgav att en enskild puls kan ha omfattat omkring 100 000 kubikkilometer magma under cirka 500 år och frigjort lika mycket koldioxid som människans beräknade utsläpp under hela 2000-talet. Geologen Richard Ernst vid Carleton University har uppgett att den sammanlagda magmavolymen skulle kunna täcka hela USA, inklusive Alaska, med ett ungefär en kilometer tjockt lager basalt.

Sylvain Richoz, geolog vid Lunds universitet och medförfattare till den nya studien, uppgav att jordens temperatur steg med uppemot fyra grader. Klimatet blev betydligt varmare än både tiden före katastrofen och dagens nivåer. Forskargruppen bedömde också att långvarig torka växlade med perioder av extrem nederbörd och att dessa förhållanden, tillsammans med värmestress, bidrog till att ekosystemen på land bröt samman.

Massutdöendet slog ut omkring 75 procent av jordens arter. Flera reptilgrupper försvann, medan dinosaurierna överlevde och senare kom att dominera livet på land fram till massutdöendet i slutet av kritperioden för 66 miljoner år sedan.

För att kartlägga bränderna analyserade forskarna borrkärnor från sedimentlager i Storbritannien, Tyskland, Danmark och Luxemburg. De utvecklade en metod där färgen hos fossiliserat pollen och fossila sporer kombinerades med mätningar av fossilt träkol och polycykliska aromatiska kolväten, som kan bildas vid förbränning.

Kontrollerade uppvärmningsförsök med sporer från den nutida lummerväxten Lycopodium visade enligt forskargruppen att de fossila sporernas mörka färg hade orsakats av bränder vid markytan och inte enbart av senare upphettning i berggrunden. Analyserna identifierade en mörk zon som tidsmässigt sammanföll med massutdöendet, ökade mängder träkol och ormbunkarnas utbredning.

Bränderna bedöms ha härjat i Europa under omkring 30 000 år. Sylvain Richoz uppgav att stora områden även i andra delar av världen sannolikt brann, men att detta inte har kunnat fastställas med säkerhet. Endast mindre grupper av träd överlevde i begränsade delar av landskapet.

När skogarna försvann tog ormbunkarna över växtligheten. Lunds universitet uppgav att den kraftiga ökningen varade mellan cirka 40 000 och 300 000 år. Vissa ormbunkar kan enligt universitetet försvåra för andra växter att återetablera sig efter omfattande störningar.

Utrecht University uppgav att ormbunkarna samtidigt fungerade som bränsle i de öppna miljöerna. Därmed kunde storskaliga bränder fortsätta även efter att skogarna hade brutit samman. Vegetationen kom under lång tid att likna en typ av ormbunkssavann som saknar en direkt motsvarighet i dagens värld.

Forskarna kopplar resultaten till sambandet mellan stigande temperaturer, torka, vegetationsförändringar och ökande brandrisk. Jorden har under de senaste 500 miljoner åren genomgått fem massutdöenden där mer än hälften av alla djur- och växtarter försvann. Det största inträffade i slutet av permperioden, då uppemot 90 procent av arterna dog ut.

Studiens mätdata har gjorts offentligt tillgängliga genom databaserna Pangaea och Figshare. Forskargruppen har även publicerat den Python-kod som användes för att automatiskt registrera färgvärden från mikroskopbilder.