Ungdomar övar krigsskador under Aurora 26

Under militärövningen Aurora 26 i Norrtälje övas hela sjukvårdskedjan med fokus på att hantera stora mängder skadade under svåra förhållanden. Övningen är större och mer realistisk än tidigare och omfattar scenarier där 250 soldater skadats i en attack i skärgården. De skadade, med blödningar, brännskador och chock, ska vårdas i fältsjukhus och transporteras vidare till civila sjukhus och militära baser.

Fältsjukhuset är uppsatt i en idrottshall några kilometer från Norrtälje sjukhus, där patienter kan både vårdas och opereras. Tidigare användes stora tält på öppna ytor, men nu finns operationstält inne i en skyddande gympasal. Transportpersonal och staber är placerade i skogen och maskeringar täckta med granris och nät som dämpar infraröd strålning används för att dölja baser och fordon. Detta är en anpassning till den nya hotbilden där sjukhusförband medvetet attackeras.

Andreas Löjdquist, chef för sjukhusbataljonen, berättar att sjukvårdsnivåerna fylls på löpande och att patienter flyttas bakåt i vårdkedjan. Han beskriver det som logistiskt enkelt att ha kritiska system samlade på en plats där flöden fungerar väl. Sjukhusförbanden har ökat kraftigt i kapacitet, från tidigare två kompanier med 150–170 personer till nu tre bataljoner, vilket innebär en ökning på flera hundra procent i sjukvårdskapacitet på den bakre nivån.

Löjdquist framhåller att förbanden ursprungligen var utformade för insatsförsvaret med högkvalitativ vård i stabila miljöer, men att den nuvarande konfliktmiljön kräver hantering av större patientflöden och enheter som kan behöva flyttas. Han beskriver också att ryssarna skjuter på långa avstånd och medvetet riktar in sig på sjukhusförband eftersom det ger hög effekt med låg ammunition och påverkar moralen hos frontsoldater. Han kallar detta för skrupellöst och säger att det sista man vill är att bygga stora förband märkta med röda kors eftersom de blir tydliga mål.

Under övningen deltar hundratals civila som tagit ledigt från jobb och skola för att spela skadade soldater. De är sminkade med sår och bandagerade, klädda i avlagda uniformer och väntar på att kastas in i scenariot. Bland dem finns 17-åriga Maya Alfredsson och Neva Jedeward, som spelar soldater med olika skador. Maya ska föreställa en soldat med splitter i höger lår och hörselnedsättning efter granatbeskjutning, medan Neva har blåmärken och ryggont efter att ha blivit omkullslagen av en tryckvåg.

Neva Jedeward uttrycker att hon är taggad på att göra lumpen men att hon är rädd för krig. Hon berättar att hon började gråta när hon läste en broschyr om vad man ska göra vid kris i Sverige. Hon anser att övningen är bra för henne. Både hon och Maya är intresserade av värnplikten men vill inte delta i strid. Maya säger att hon absolut inte vill kriga och Neva säger att ingen vill kriga, men att alla över 16 år kan behöva rycka in vid krig i Sverige och att det kan kännas bättre att vara förberedd. Nevas pappa gjorde aldrig värnplikten och ångrar det, och har visat henne klipp från Försvarsmakten för att öka hennes motivation.

En av de skadade i övningen är 39-åriga Victoria Öhman, som spelas som drönarskadad och döv efter explosionen. Hon har förts till Norrtälje sjukhus av värnpliktiga från en första uppsamlingsplats. Läkarna bedömer att skallskador inte kan uteslutas och hon prioriteras upp från lägsta till näst högsta prioritet på en tregradig skala. Hon placeras i ett akutrum med ovanligt hög bemanning, inklusive två narkosläkare, eftersom det är katastrofläge och inte fredstidsupplägg.

Överläkaren David Pettersson berättar att samarbete mellan Försvarsmakten och civila sjukhus är nödvändigt för att hantera stora mängder skadade och att detta samarbete måste övas. Han beskriver att kommunikationen kan vara svår eftersom Försvarsmakten och civila sjukhus använder olika system för medicinsk rapportering. Civila sjukhus är duktiga på att rapportera i sitt system, men Försvarsmakten förstår inte alltid detta och måste ställa motfrågor för att förbättra kommunikationen.

Victoria Öhman får sina sår omlagda och förs vidare till en vanlig vårdavdelning där hennes del av övningen avslutas. Hon bedömer att överlämningen till akutsjukvårdarna fungerade mycket bra. Eftersom hon var döv och inte kunde höra eller svara, uppmärksammade personalen detta och började kommunicera skriftligt med henne, vilket fungerade väl. Hon upplevde att det gick relativt snabbt att komma upp på avdelningen.