Ovanlig ebolavirusvariant sprids i Kongo och Uganda

Det pågående ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa och Uganda orsakas av bundibugyo-varianten av ebolaviruset, en ovanlig form som tidigare endast har orsakat två kända utbrott, 2007 och 2012. Denna variant saknar idag godkända vaccin och specifika behandlingar, vilket gör hanteringen av utbrottet särskilt utmanande.

Världshälsoorganisationen, WHO, deklarerade på söndagen ett internationellt hälsonödläge med anledning av utbrottet. Detta markerar att situationen bedöms som allvarlig på global nivå. Helena Nordenstedt, läkare och forskare vid Karolinska institutet med erfarenhet från tidigare ebolautbrott i Västafrika, har kommenterat utvecklingen och noterat att det höga antalet fall tyder på att smittan kan ha pågått utan upptäckte under flera veckor.

Det är sannolikt att många av de som insjuknat initialt inte har förstått att de drabbats av ebola, eftersom de första symtomen är diffusa och liknar influensa. Bristande förtroende för sjukvården kan ha bidragit till att personer undvikit att söka vård, vilket försvårar tidig upptäck och kontroll av smittan.

Utbrottet sker delvis i områden med pågående konflikter och där lokalbefolkningen har låg tilltro till myndigheter och sjukvårdssystemet. Detta försvårar smittskyddsarbetet som kräver både information och förtroende för att isolering och behandling av sjuka ska kunna genomföras effektivt.

Det finns i nuläget cirka 250 misstänkta fall och åtta bekräftade dödsfall kopplade till utbrottet. Smittspridning sker genom kontakt med kroppsvätskor från en person som är sjuk, inklusive saliv och blod, samt via sexuell kontakt. Personer blir smittsamma först när symtom uppträder, och smittsamheten ökar under sjukdomsförloppet. Inkubationstiden varierar mellan 2 och 21 dagar.

Symtomen vid insjuknande är influensaliknande och inkluderar hög feber, huvudvärk, halsont, mag- och tarmsymtom samt muskelsmärtor. I senare skeden kan blödningar uppträda både på huden och i inre organ. Dödligheten vid ebolautbrott i drabbade afrikanska länder uppskattas till mellan 50 och 90 procent, men med tillgång till adekvat intensivvård är dödligheten sannolikt lägre.

Den naturliga värden för ebolavirus tros vara fladdermöss, men smittan överförs oftast indirekt till människor genom hantering av rått kött från infekterade djur.

Helena Nordenstedt framhåller att trots att bundibugyo-varianten saknar vaccin och specifika behandlingar, har erfarenheter från tidigare utbrott bidragit till kunskap om hur sådana situationer ska hanteras. Lokala hälso- och sjukvårdsmyndigheter, WHO och Afrikanska smittskyddsmyndigheten har samlad erfarenhet av att informera, spåra och isolera smittade personer.

Vårdpersonal som hanterar ebolapatienter arbetar med skyddsutrustning för att förhindra smittspridning. Fokus i behandlingen ligger i nuläget på att motverka vätskebrist som uppstår till följd av diarréer och kräkningar.

Vid ett tidigare utbrott i Uganda med sudanvarianten av viruset fanns vaccin- och läkemedelskandidater tillgängliga redan efter en vecka. Nordenstedt bedömer att det kan ta längre tid att utveckla motsvarande för bundibugyo-varianten eftersom denna inte har studerats lika mycket. Hon konstaterar att det trots detta kommer att finnas ett slut på det aktuella utbrottet.

Det finns inga indikationer på att smittan kommer att spridas globalt eller nå Sverige. I länder med modern hälso- och sjukvård stoppas smittspridningen snabbt och effektivt, även om enstaka fall kan förekomma.

Ebolaviruset tillhör familjen filovirus och är ett RNA-virus som orsakar blödarfeber. Sex varianter av viruset är kända, varav fyra kan ge sjukdom hos människor: zairevirus, sudanvirus, taï forest-virus och bundibugyo-virus. Vaccin finns godkända för zairevarianten men inte för bundibugyo-varianten.