Nardine lämnar Sverige efter tonårsutvisning

Inne i Migrationsverkets väntsal är det fullt med människor som väntar på hjälp eller besked som kan påverka deras liv. Bland dem finns 21-åriga Nardine, som nyligen tvingades lämna Sverige efter att ha blivit en av de tonårstutvisade som inte hann få hjälp av regeringens utlovade ventil.

Nardine publicerade en bild från flyget högt ovan molnen på väg bort från Sverige. Samtidigt pågick en partiledardebatt i tv där tonårsutvisningarna och hennes fall diskuterades. Hon berättar att hon som ensam kvinna i Egypten knappt vågar gå ut och att hon mest sitter hemma och gömmer sig.

I det lilla rummet i Alexandria där Nardine bor finns en säng med blommigt överkast och ett sminkbord med spegel. Ytterdörren är försedd med fem olika säkerhetslås på grund av den stora otryggheten. Hon är rädd för inbrott och sover med lamporna tända. Det har gått en vecka sedan hon tvingades lämna Sverige och hennes liv har förändrats drastiskt under denna tid. De första dagarna i Egypten var chockartade, berättar Nardine.

Hon beskriver sig själv som en främling i sitt eget land och har svårt att föreställa sig hur hon ska kunna leva där. Som ensam, kristen kvinna utan hijab är hon orolig när hon rör sig ute på gatorna. Hon går ut tidigt på morgonen innan staden vaknar och skyndar hem efter att ha handlat. Dagarna går långsamt och hon känner sig begränsad i det mer manligt dominerade samhället. Om folk får veta att hon bott i EU tror de att hon är rik, och som ensam kvinna kan hon betraktas som någon som man kan göra vad man vill med.

Nardine bodde i Sverige i fyra år, en tid som hon beskriver som viktig för hennes personliga utveckling. Hon hade frihet, studerade och arbetade extra. Hon ville bli den första i familjen med utbildning och kanske arbeta som tandläkare. Hennes mamma, som har uppehållstillstånd i Sverige, arbetar inom äldrevården och hennes bonuspappa, som är svensk medborgare sedan många år, är taxichaufför.

Nu upplever Nardine att hennes framtidsutsikter är begränsade. Att söka uppehållstillstånd för studier i Sverige skulle innebära att hon måste betala över 180 000 kronor per år för universitetsutbildningen. De nya lönekraven för arbetstillstånd från och med 1 juni är 33 390 kronor i månaden, vilket är svårt för en 21-åring med endast gymnasieutbildning att uppnå.

Under de första dagarna i Egypten hjälpte Nardines mamma, Demiana, henne att hitta ett boende. När mamman återvände till Sverige några dagar senare tog de farväl. Nardine beskriver avskedet som den svåraste kvällen hon varit med om och vet inte när hon kommer att träffa sina föräldrar igen.

Samma dag som Nardine utvisades till Egypten, en söndag i maj, hölls en partiledardebatt i tv-huset på Gärdet i Stockholm där tonårsutvisningarna var ett av ämnena. Liberalernas partiledare Simona Mohamsson, som bar en Sverigeflagga på kavajslaget, fick en fråga om det var ett misslyckande att Nardine utvisades trots regeringens löfte om att stoppa tonårsutvisningarna. Hon ville inte uttala sig om enskilda fall men betonade vikten av ordning och reda i migrationspolitiken och att man inte kan gå tillbaka till 2015.

I debatten märktes en förändring i hur politiker uttryckte sig om migration. Istället för att tävla om vem som stramat åt hårdast, diskuterades nu vems fel det var att skötsamma ungdomar utvisades ensamma. Statsminister Ulf Kristersson sade att förr eller senare måste man bli vuxen och nämnde unga som hamnat i kläm utan att gå in på att hans regering varit medveten om att detta kunde bli en följd av åtstramningarna.

Centerns Elisabeth Thand Ringqvist kallade utvisningar av 18-åringar för omänskliga men ansåg dem rimliga efter 21 års ålder. Hon menade att familjer inte ska brytas upp innan barnen gått klart gymnasiet och att man ska kunna vara kvar tills man är 21 år. Om man sedan inte har jobb eller studier ska man bli utvisad.

Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna, vars partikamrater arbetar med att ta fram den utlovade ventilen för denna grupp, sade att han inte vill ha några ventiler eftersom de har orsakat dagens problem.

Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar lyfte Nardines fall och beskrev det som en deporteringspolitik snarare än en migrationsfråga. Hon nämnde att Nardine, 21 år gammal, pratar bra svenska och vill bli tandläkare.

Några veckor innan utvisningen träffades Nardine utanför Migrationsverkets kontor i Sundbyberg. Hon var kallad till ett möte och kände sig nervös och stressad. Hon bar med sig en lapp med viktiga telefonnummer i mobilskalet och hade skrivit sin mammas nummer med bläck på smalbenet för att kunna kontakta omvärlden om hon skulle bli gripen av gränspolisen och förd till förvaret, där man inte får behålla sin smartphone. Hon uttryckte oro för att behöva hjälp i Egypten där hon inte kände någon.

På mötet bad handläggaren henne ta med biljetten. Nardine var rädd att polisen skulle vänta på henne och att detta kunde bli sista gången hon såg Sverige. Efter drygt femton minuter kom hon ut lättad eftersom hon inte blivit gripen. Migrationsverket hade gett henne uppskov och hon hade några veckor kvar i Sverige innan flyget skulle gå i början av maj.

Medan politiker lovade stopp och pauser för tonårsutvisningar väntade många, likt Nardine, på att tvingas lämna landet. Sedan rapporteringen om tonårsutvisningarna började har de unga som berörts fått kontakt med varandra. Med hjälp av vänsterpartisten Leo Ahmed från Sigtuna har de bildat ett nätverk där de träffas regelbundet och kommunicerar dagligen i en chatt.

I chatten uttrycker de oro och frustration över avslag och verkställighetshinder. Två systrar som utvisades förra året och nu befinner sig i Iran deltar också i samtalen. De unga diskuterar demonstrationer och delar erfarenheter.

Leo Ahmed, som sitter i kommunfullmäktige i Sigtuna, blev tidigt engagerad i frågan efter att ha kontaktats av ungdomar från hela landet. Han startade en gruppchatt den 8 februari för att skapa en gemenskap och stöd bland de utvisningshotade ungdomarna. Han har själv erfarenhet av långa väntetider i asylprocessen och har varit engagerad i migrationsfrågor i över 20 år.

Flera av de unga beskriver chatten som en livlina och en plats där de kan dela sina känslor och erfarenheter. De har tidigare känt skam över sin situation och upplevt sig utpekade då politiker målat upp bilden av att det är kriminella som utvisas. Samtalen i chatten skapar också frustration och oro när negativa besked från Migrationsverket påverkar dem alla.

Inför avresan fick Nardine hjälp av sin bonuspappa Raed att bära ut sina väskor ur bilen vid avgångshallen på Arlanda. Trots hopp om att något skulle förändras fick hon i fredags börja packa och hela hennes liv är nu nedpackat i två stora resväskor.

Hon har stängt dörren till sitt sovrum i Huddinge och säger att hon noga tittade på allt för sista gången. Samma dag hade hon ett videosamtal med andra ungdomar i nätverket där de sade farväl och önskade varandra lycka till i livet.

Nardines mamma grät tyst och hennes pappa var sammanbiten. Framtiden är oviss för dem alla. Nardine beskriver stressen för sin familj och att hon är deras enda barn som åker iväg utan vetskap om vad som kommer att hända med henne.

Hon ville ha ett vanligt liv i Sverige med sin familj, men nu har mamman uppehållstillstånd i Sverige medan Nardine utvisas. Hon säger att hon inte utvisas för att hon är kriminell eller gjort något fel, utan enbart för att hon fyllt 18 år. Hon ska lämna sin mamma som varit allt för henne. När de flyttade till Sverige trodde de att livet skulle bli bra och hon hade många drömmar, men på en sekund försvann allt.

Nardine tror att detta är sista gången hon ser Sverige.