Muttaburrasaurus bedöms ha starkt luktsinne

Muttaburrasaurus langdoni bedöms av forskare ha haft den största relativa luktförmågan som uppmätts hos en dinosaurie, större än hos Tyrannosaurus rex.

Arten levde för cirka 96 miljoner år sedan i vad som i dag är Australien och klassificeras som en stor växtätare med släktskap till Iguanodon.

Vikten uppskattas till åtta–tio ton, med en vanlig ungefärlig angivelse runt nio ton, vilket kombinerat med fyndmaterialets skick gett möjlighet till detaljerade anatomiska studier.

En nästan komplett skalle bevarad i massiv sten har undersökts med avancerade avbildningsmetoder, däribland skiktröntgen (datortomografi), en neutronskanner och synkrotronteknik, och forskarlaget har byggt högupplösta modeller av skallen.

Anatomiska resultat pekar på en framträdande utbuktning på nosen, en avlång nos och en uppsättning ben i nosregionen som inte tidigare dokumenterats hos liknande dinosaurier, samtidigt som tänder i munnen bedöms som ovanliga för gruppen.

Inuti näsan finns stora hålrum med omfattande yta för doftbindning, och den del av hjärnan som bearbetar lukt är ovanligt stor, vilket sammantaget ligger till grund för bedömningen av ett mycket välutvecklat luktsinne.

Forskarnas tolkning är att luktsinnet sannolikt användes för att välja ut specifika växter som föda och möjligen även för att lokalisera andra individer.

Balansorganen i skallen antyder att djuret hade förmågan att röra sig på två ben trots sin stora kroppsvikt, men forskarna bedömer att det sannolikt inte rörde sig snabbt.

Med tanke på arten levnadsmiljö nära ett salt hav föreslår forskarna även att ett hålrum i näsan kan ha fungerat för att göra sig av med överflödssalt, en funktion som jämförs med saltexkretion hos vissa fåglar.

Professor Vera Weisbecker vid Flinders University har kommenterat fynden och framhållit att arten är bättre känd i Australien än internationellt, samt pekat på nosens utbuktning och de stora hålrummen som viktiga detaljer i tolkningarna.

Källa: Studie publicerad i en vetenskaplig tidskrift; kommentar från professor Vera Weisbecker, Flinders University.