Miljontals valkadaver driver liv på extremt havsdjup

På botten av Diamantinagraven i Indiska oceanen har forskare upptäckt ett omfattande område med valkadaver och fossil som bildar livsmiljöer på upp till 7 000 meters djup. Forskarna uppskattar att fler än tio miljoner valrester kan finnas inom gravbottnens cirka 14 400 kvadratkilometer stora område utanför Australiens sydvästra kust.

Undersökningen genomfördes mellan den 7 februari och den 18 mars 2023 från forskningsfartyget Tan Suo Yi Hao. Forskargruppen använde den bemannade djuphavsfarkosten Fendouzhe under 32 dykningar och samlade in material från 485 platser. De undersökta sträckorna omfattade sammanlagt 127,72 kilometer och täckte omkring 0,64 kvadratkilometer. Den högsta registrerade tätheten var 759,5 valrester per kvadratkilometer.

Merparten av lämningarna kom från näbbvalar, som kan dyka till stora djup för att jaga bland annat bläckfisk och hajfiskar. Forskarna identifierade fossila rester från nu levande Andrews näbbval och Layards näbbval samt från flera utdöda arter. Bland fynden fanns även ett cirka fem meter långt kadaver av en antarktisk vitval.

Ett skelett från den utdöda valarten Pterocetus benguelae visade att de äldsta lämningarna är omkring 5,3 miljoner år gamla. Forskargruppen upptäckte också en tidigare okänd art, som fick namnet Pterocetus diamantinae efter fyndplatsen. Giovanni Bianucci vid universitetet i Pisa uppgav att resultaten visar att extrema och fortfarande outforskade djupmiljöer innehåller arter och ekosystem som ännu är okända för vetenskapen.

Xiaotong Peng, som ingår i forskargruppen, beskrev upptäckten som både skrämmande och fascinerande. Han uppgav att forskarna mötte döda kroppar som samtidigt fungerade som grund för intensivt levande ekosystem. Tre näbbvalskotor på 6 789 meters djup bar enligt Kinas vetenskapsakademi det djupaste aktiva ekosystem kring ett valkadaver som hittills har dokumenterats.

De moderna valkadavren omgavs av upp till 2 840 djurindivider per kvadratmeter. Där fanns bland annat musslor, snäckor, ormstjärnor och kadaverätande maskar. Forskarna dokumenterade tre ormstjärnearter som endast påträffades på valben och registrerade för första gången havsprästkragen Xyloplax på ett valkadaver.

Björn Källström, marinbiolog och forskare vid Sjöfartsmuseet Akvariet, beskrev fyndet som exceptionellt. Enligt Björn Källström fungerar Diamantinagravens v-formade sprickzon som en tratt där döda eller försvagade valar kan sjunka allt djupare. Graven sträcker sig omkring 120 mil och når djup som kan bli övermäktiga även för näbbvalar, trots att de kan dyka till omkring 3 000 meter och stanna under vatten i uppemot en timme.

På den mörka och näringsfattiga havsbottnen blir varje valkadaver en koncentrerad källa till föda. Asätare förbrukar först mjukdelar och späck. Därefter tar mindre djur och bakterier över och bryter ner den näringsrika oljan i skelettet. Musslor och andra organismer livnär sig i sin tur på bakterierna, vilket skapar ett ekosystem som kan bestå under lång tid.

Forskargruppen bedömde att den låga sedimentationshastigheten i Diamantinazonen gör att benen förblir synliga och tillgängliga för organismer. Flera fossila ben hade dessutom täckts av en järn- och manganrik mineralskorpa som skyddat dem medan de legat exponerade på havsbottnen.

De uppskattade valresterna kan enligt Kinas vetenskapsakademi motsvara omkring 6,7 miljoner ton bundet kol. Forskarna jämförde mängden med ungefär 4 700 års tillförsel av organiskt material genom marin snö, där partiklar från de övre vattenlagren långsamt sjunker mot bottnen.

Jon Copley vid University of Southampton uppgav att valkadaver är svårare att hitta än hydrotermala källor eftersom de inte kan lokaliseras genom fjärranalys från havsytan. Björn Källström uppgav samtidigt att forskningen har förändrat bilden av djuphavet och visat att den biologiska mångfalden på stora djup kan vara hög.

Valar är däggdjur och omfattar omkring 80 nu levande arter inom grupperna bardvalar och tandvalar. De förekommer i samtliga världshav och vissa arter lever även i stora floder. Kroppen är strömlinjeformad, slät och nästan hårlös, medan ett tjockt lager späck skyddar mot kyla. Valar använder ljud både för kommunikation och ekolokalisering.