Irene Ekelund ger karriären en sista chans

Irene Ekelund har återvänt till tävlingsbanan efter flera år fyllda av skador, psykisk ohälsa och en lång paus från friidrotten. Under comebackåret förlorade den 29-åriga sprintern dessutom sin pappa Krister Ekelund. Nu har hon inlett grundträningen inför en säsong som ska avgöra om elitsatsningen fortsätter eller om karriären avslutas.

Genombrottet kom redan 2013, när Irene Ekelund var 16 år. Hon noterade ungdomsvärldsrekord på 200 meter, europarekord i sin åldersgrupp på 60 meter och utsågs till årets nykomling på Idrottsgalan. Två år senare skadade hon baksidan av låret och hamnade i en depression. Hon började gå i terapi för svåra ångesttankar, samtidigt som återkommande skadeproblem påverkade resultaten.

Hösten 2023 utsattes Irene Ekelund för ytterligare ett trauma när en sprängladdning detonerade i trappuppgången till hennes bostad medan hon var hemma. Tre personer skadades. Hon tog med sig sin hund och lämnade platsen. Dådet kopplades till konflikten inom det kriminella nätverket Foxtrot, och drygt ett år senare dömdes två män till livstids fängelse, bland annat för sin inblandning i sprängningen i Hässelby.

Irene Ekelund har beskrivit att händelsen ledde till sömnsvårigheter, rädsla för att vara ensam hemma och återkommande tankar på att hon kunde ha dött. Tillsammans med en skada bidrog upplevelsen till att hon behövde distans från friidrotten. Under en period avföljde hon i stort sett alla personer med koppling till sporten på Instagram och slutade följa friidrottstävlingar.

Träningen upphörde däremot aldrig helt för Irene Ekelund. Efter hand återkom viljan att tävla, samtidigt som frånvaron från tävlingsidrotten ledde till vad hon själv beskrivit som en identitetskris. Hösten året före comebacken bestämde hon sig för att ge elitkarriären ytterligare ett försök, flyttade till Karlstad och började åter arbeta med sin tidigare tränare Lasse Eriksson, som även tränade henne under genombrottsåren.

Inför den planerade återkomsten uppgav Irene Ekelund i maj att hon tränade mer än hon hade gjort under de föregående sex åren. Svenska Friidrottsförbundets kvalgränser till EM 2026 var samtidigt 11,36 på 100 meter och 23,13 på 200 meter. Målet var att göra comeback på nationaldagen på Sannerudsvallen i Kil, där hennes friidrottskarriär en gång började.

Planerna ändrades när hennes pappa Krister Ekelund blev svårt sjuk. Läkarna konstaterade kol efter en period då familjen inte hade vetat vad som låg bakom hans hälsoproblem. Under det sista halvåret gick han kraftigt ned i vikt och fick svårt att äta, innan lungorna och hjärtat till slut inte orkade längre. Familjen kunde vara samlad hos honom under den sista tiden och ta farväl.

Krister Ekelund avled på nationaldagen, ungefär samtidigt som dottern skulle ha gjort sin comeback. Irene Ekelund har beskrivit sorgen som varierande från dag till dag och uppgett att hon vissa dagar bryter ihop när hon tänker på sin pappa. Samtidigt ville hon fortsätta med sitt eget liv och sin friidrott, eftersom hon visste att han hade varit glad över comebackplanerna och hoppats att satsningen skulle lyckas.

Tre veckor efter dödsfallet och två dagar efter begravningen kom tävlingsåterkomsten på Världsungdomsspelen i Göteborg. Irene Ekelund sprang 100 meter på 12,48 i försöket och slutade därefter sexa i finalen på 12,39. Senare under sommaren vann hon 100 meter vid Stjärnspelen på Viksvallen i Arvika den 25 juli på 12,05 i vindstilla förhållanden, hennes snabbaste registrerade lopp under comebackssäsongen fram till dess.

Den 8 augusti 2026 registrerade Svenska Friidrottsförbundet Irene Ekelunds övergång från IF Göta Karlstad till moderklubben Kils AIK FIK. Återkomsten skedde efter nästan 13 år, och Goliatspelen den 15–16 augusti var planerad som hennes första tävling i den gamla klubbens tävlingsdräkt. På 100 meter vann hon loppet den 15 augusti på 12,34 i en motvind på −0,8 meter per sekund.

Efter ytterligare några starter avslutade Irene Ekelund tävlingssäsongen och återgick till grundträning i Karlstad. Resultaten under nästa år ska enligt hennes egen plan avgöra fortsättningen. Om satsningen går mycket bra ser hon ingen anledning att sluta, medan ett sämre utfall skulle innebära att hon kan lämna elitidrotten med känslan av att ha gjort allt hon kunnat.

Återkomsten till Kils AIK FIK och samarbetet med Lasse Eriksson har Irene Ekelund beskrivit som ett sätt att sluta cirkeln, oavsett resultat. De tidigare drömmarna om stora mästerskap är inte längre lika avgörande. Hon vill framför allt uppskatta tävlandet, se hur långt det räcker och springa fort, oavsett om loppen sker för klubben i Arvika eller för Sverige på ett EM.