Historiskt dåligt – där rasar Sverige samman

Kollapsen i Houston var ingen isolerad händelse. Sveriges försvarsförmåga har rasat samman över tid. Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När Crysencio Summerville placerade bollen till höger om Kristoffer Nordfeldt sänkte spelarna med blå tröjor sina huvuden. Den retfulla, nederländska måljingeln ekade över NRG Stadium, orangeklädda figurer studsade runt. Ett svenskt landslag hade inte släppt in lika många mål i en mästerskapsmatch sedan VM-finalen på Råsunda 1958.

På hemmaplan ropades det på fyrbackslinje. Förbundskaptenen Graham Potter ville påminna om vilket bra lag de spelade mot och påtalade anspänningen, det enorma tillfället, som var nytt för hans unga spelare. Och visst. Fotboll är aldrig så enkelt att fem insläppta mål har en enskild orsak.

Men det defensiva sammanbrottet var ingen isolerad händelse, utan passar in i ett mönster som utvecklat sig länge. Motståndare har spelat ut vårt herrlandslag förr, deras mittfält har hållit världsklass, vi har ställt upp med fyrbackslinje, unga spelare har spelat och anspänningen har varit hög. Det är något annat, mer långtgående och besvärligt som pågår.

Upplever du att Sveriges stadga och lägstanivå har upplösts? Då har du rätt. Vi har gått från att vara ett av Europas mest defensivt solida fotbollsländer till något helt annat, och det är hög tid att diskutera skälen till det. Varför har försvaret blivit ett särintresse?

I oktober 1994 föll Tommy Svenssons Sverige borta mot Schweiz. Det var EM-kval och nederlaget i Bern sved. Schweiz var också bra, men fyra insläppta, bara några månader efter bronset i USA? Vad var det frågan om? Någon större oro för en begynnande defensiv kris skulle visa sig helt onödig.

Tvärtom. Sverige stod på randen till en ny identitet som fruktad försvarsmakt. De kommande 16 åren skulle landslaget släppa in mer än två mål i en enda liten tävlingsmatch – en 0-3-förlust mot Spanien i Madrid 2007. Mellan 1980 och 2010 hände det tre gånger.

Siffrorna är hisnande, och ett resultat av en exceptionell förmåga. Under 00-talet släppte herrlandslaget in 0,65 mål per match. Det kom inte på bekostnad av någon offensiv förmåga: Vi gjorde samtidigt 126 mål på 68 matcher.

Hösten 2010 åkte den nytillträdde Erik Hamrén med sitt lag till Amsterdam och släppte in fyra mål. Förtrollningen var bruten. Och det gick snart utför. Hamrén ärvde ett landslag som släppt in mer än två mål en gång på 16 år. Nu, 16 år senare, har det hänt 14 gånger på lika lång tid.

Under 2010-talet ökade också snittet till 1,06 insläppta per match – och sex år in på det nya decenniet är det ännu värre: 1,36. Tar man ut medelvärdet för de tio senaste landskamperna är perioden vi befinner oss i efter smällen mot Nederländerna den sämsta sedan 1970 (jag har bara tagit ner data sedan dess), med 2,10 insläppta i snitt. En historisk bottennotering.

Många verksamma i svensk fotboll pekar gärna på problemen med att fostra renodlade försvarsspelare. Klagomålen handlar om små spelytor, överdrivet fokus på speluppbyggnad i akademierna, att ”ingen kan nicka”, som Kim Bergstrand sa för några år sedan. Debatten finns även i andra länder.

Ståle Solbakken, Norges förbundskapten, har gnällt på samma sak. När jag ställde frågan till Graham Potter i december förra året skakade han på huvudet. – Vad är det sexiga nu? Mittbackar som är bra i uppspelsfasen och kan spela genom linjer. För att det finns ett stort fokus på bollinnehav. Då blir det viktigare än en mittback som kan bryta bollen, tackla, eller förstår hur man ska positionera kroppen för att vinna dueller, sa han.

Men att bara peka finger på försvarsspelarna blir missvisande. Försvarsspel bedrivs inte av tre, fyra eller fem försvarsspelare och en målvakt. En rad andra faktorer spelar in: Vem som tränar laget, hur de offensiva spelarnas taktiska skolning ser ut, vilka mittfältstyper som fostras fram, i Sveriges fall den taktiska inriktningen (som har skiftat mycket sedan 00-talet) och andra saker.

Vad som tydligt manifesteras genom landslagets försämrade facit är att Sverige som fotbollsnation kollektivt har förlorat en viktig och utmärkande förmåga. Svensk försvarspolitik studsar just nu tillbaka från en era som ofta illustreras med Fredrik Reinfeldts ökända citat om försvaret som ett ”särintresse”.

Nu är det förstås lockande att påtala att Reinfeldt snurrat förbi även förbundets korridorer, men han är förstås inte ansvarig för det här. Hans efterträdare behöver däremot agera, och de kan inte göra det genom medlemskap i internationella allianser. Med all sannolikhet kommer det se ut så här ett tag, men blödningen måste stoppas genom reformer. Nu.

Själv skulle jag gärna se en utredning av något slag, en kartläggning som befäster förklaringarna till nedgången, och stakar ut en tydlig väg. Inte tillbaka till det som var, utan framåt, till ett system i balans.

Expressen erbjuder möjligheten att kommentera artiklar. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga. Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasenexpressen.se