Gabriela upptäckte att adoptionen byggde på falska handlingar

Gabriela kom till Sverige från Brasilien 1981, omkring sex månader gammal, och växte upp med uppgiften att hon hade hittats övergiven i en korg i en prästträdgård. Efter mer än fyra decennier har ett dna-test visat att berättelsen var felaktig. Hon hade i stället skilts från sina biologiska föräldrar och förts bort genom ett illegalt adoptionsförfarande. Den 2 juli 2025 bekräftades genom dna att Maria är hennes biologiska mamma.

Adoptivföräldrarna hade via en svensk bosatt i Brasilien fått kontakt med den nederländska mellanhanden Cathia Seeder, som skötte handlingarna. De fick veta att en pastorsfamilj och nunnor hade tagit hand om Gabriela sedan hon hittats nyfödd, naken och insvept i en trasig filt. Brazil Baby Affair identifierar Cathia Seeder som mellanhanden och uppger att hon senare medgav medhjälp till identitetsberövande i illegala adoptioner som berörde bland annat Sverige, Nederländerna, Västtyskland och USA.

Gabriela började söka efter sin biologiska familj genom ett dna-test hos släktforskningsplattformen MyHeritage omkring sex år före återföreningen. När de första träffarna inte gav något resultat efterlyste hon släktingar i Facebookgrupper. Ett inlägg där hon nämnde Cathia Seeder ledde till ett nederländskt tv-inslag från 1982 om illegala adoptioner. Där berättade Seeder hur hon hade hjälpt föräldrar att registrera barn som de påstods ha fått på en klinik.

International Social Service beskriver metoden som adoção à brasileira. Den innebär att andra personer felaktigt registreras som ett barns biologiska föräldrar i folkbokföringen. Personer som utsatts kan enligt organisationen ha två officiellt registrerade identiteter och samtidigt sakna korrekta uppgifter om biologiskt namn, födelseort, födelsedatum, härkomst och medicinsk familjehistoria.

Upptäckten om de illegala adoptionerna fick Gabriela att förlora hoppet om att hitta sin familj. Hon uppger att osäkerheten ledde till en identitetskris och en period av depression. Efter nästan fem år utan svar fick hon våren 2025 en ny dna-träff med en kusin i Nederländerna. Kusinen kände till att ett barn i familjen hade försvunnit genom en illegal adoption och kunde därefter spåra Gabrielas biologiska mamma.

Ett första videosamtal ordnades med mamman, systrarna, bröderna och flera andra släktingar. Samtalet pågick i flera timmar. Gabriela uppfattade likheter mellan sig själv och flera av syskonen, men familjebandet fastställdes först sedan Maria genomfört ett dna-test i Brasilien. Resultatet den 2 juli 2025 visade att de var mor och dotter.

I slutet av juni 2026 reste den då 45-åriga Gabriela och hennes dotter till Brasilien. På flygplatsen i Porto Seguro möttes de av hennes halvsyster och dennes familj. Efter en tre timmar lång bilresa kom de till Teixeira de Freitas, där släktingarna hade samlats med tårta, brasilianska flaggor och smällare. Gabriela beskriver återföreningen som att komma hem, samtidigt som hon betraktar Sverige som sitt hem.

Vid mötet berättade Maria att tre nederländska kvinnor som drev en förskola hade försökt få föräldrarna att lämna bort Gabriela för adoption. Enligt Maria tog kvinnorna barnet sedan hon sagt nej. Hon försökte därefter få tillbaka sin dotter men fick beskedet att Gabriela redan hade adopterats bort. Kort senare avled Gabrielas biologiska pappa, och Maria blev ensam med de övriga barnen utan ekonomiskt stöd.

Gabrielas brasilianska adoptionshandlingar innehåller flera felaktigheter. I födelsebeviset anges de svenska adoptivföräldrarna som hennes biologiska föräldrar. Där står även att hon föddes på ett sjukhus i São Paulo i slutet av maj 1981. Gabriela var i verkligheten omkring sex månader gammal när adoptionen genomfördes och var därför född 1980 på en annan plats. Datumet då handlingarna undertecknades registrerades som hennes födelsedag.

I uppgifterna som adoptivföräldrarna lämnade till tingsrätten när adoptionen godkändes i Sverige framgår att Cathia Seeder hade sagt att registreringen var det enda sättet att föra barnet ut ur Brasilien. Gabriela anser inte att hennes adoptivföräldrar gjorde fel. Hon uppger att de följde de instruktioner de fick och senare var öppna inför tingsrätten om hur dokumenten hade upprättats.

Gabriela har efter återföreningen fått veta att hennes ursprungliga namn är Creuza Pereira Dos Santos. Hon vill genom sin historia uppmärksamma andra adopterades rätt att känna till sin identitet och sitt ursprung. Hon framhåller även att adoptivföräldrar behöver ställa frågor om hur en adoption har genomförts, så att barnet senare kan få korrekta svar.

Brazil Baby Affair uppger att falska registreringar användes systematiskt under perioden och berövade många barn deras identitet. Organisationens verksamhetschef Patrick Noordoven utsattes själv för en illegal adoption från Brasilien och grundade verksamheten för att hjälpa andra drabbade att återfinna sina biologiska familjer och ursprungliga identiteter.

Nederländsk polis inledde enligt International Social Service en internationell brottsutredning om illegala adoptioner från Brasilien redan 1981. Utredningen genomfördes i samarbete med bland annat västtyska, brittiska, franska och spanska polismyndigheter. En nederländsk polisrapport uppgav att barn genom felaktiga registreringar hade förts till bland annat Sverige, Nederländerna, Västtyskland och USA.

Omkring 60 000 barn från andra länder har kommit till Sverige genom internationell adoption sedan 1950-talet. Antalet har därefter minskat kraftigt. Under 2025 förmedlades 50 barn genom svenska adoptionsorganisationer. Under flera decennier har stölder av barn, falska dokument och adoptioner utan föräldrarnas samtycke uppmärksammats.

En statlig adoptionskommission tillsattes hösten 2021 för att granska oegentligheter inom internationella adoptioner. I juni 2025 föreslog utredaren att Sverige helt skulle upphöra med internationella adoptioner efter att flera fall av barnhandel, främst från 1970- och 1980-talen, hade konstaterats. Adoptionskommissionen föreslog även en offentlig ursäkt till adopterade och deras familjer samt ekonomiskt bidrag för återresor till ursprungsländerna.

Internationella adoptioner fick ett större genomslag i Brasilien under 1980-talet. Redan under den perioden förekom uppgifter om barnhandel i samband med privata adoptioner, bland annat till Sverige. Brasilien förbjöd privata adoptioner 1990 och beslutade att förfarandena i stället skulle hanteras av en statlig myndighet och regionala barn- och ungdomsdomstolar. Landet anslöt sig 1999 till 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.

Socialstyrelsen konstaterade i en nationell kartläggning att stödet till adopterade och adoptivföräldrar hade brister och att kunskapen om adoption behövde samlas nationellt för att stödja socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. Regeringen gav i maj 2026 Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd i uppdrag att inrätta ett nationellt resurscentrum för adopterade och adoptionsfrågor senast den 1 januari 2027.

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd uppger att resurscentrumet ska samla statens adoptionsspecifika stöd och fungera som en gemensam ingång för både adopterade och yrkesverksamma. Regeringen har angett att hela eller delar av verksamheten ska placeras i Stockholms län för att göra stödet mer tillgängligt för enskilda personer.

FN:s människorättsorgan fastslår att personer som utsatts för illegala internationella adoptioner kan ha rätt till gottgörelse. Åtgärderna kan omfatta hjälp med att återställa identiteten, ekonomisk ersättning, psykologiskt och juridiskt stöd, en offentlig ursäkt samt insatser för att förhindra att liknande övergrepp upprepas.

Gabriela uppger att återföreningen med familjen har haft stor betydelse för hennes bearbetning. Hon beskriver resan som nödvändig både för henne själv och för släktingarna i Brasilien, som efter 45 år åter har fått kontakt med henne.