Fyra journalister mördades i Uganda 1979

AI-genererad illustration

Nyheter

Fyra journalister mördades i Uganda 1979

Av Sofia NilssonPublicerad: 3 sep 06:424 min

Den 6 april 1979 dödades den svenske reportern Arne Lemberg tillsammans med Svenska Dagbladets Karl Bergman och journalisterna Wolfgang Stiens och Hans Bollinger i Uganda. Lemberg var då 38 år och hade rest till Östafrika för att bevaka den snabbt försvagade regimen under Idi Amin. Händelsen skildras nu i ett nytt avsnitt av P3 Dokumentär, där bland andra änkan Anita Lemberg och flera tidigare kolleger medverkar.

Arne Lemberg hade först skickats till Kenya för att rapportera om striderna på avstånd. Han ville dock ta sig in i Uganda och försöka intervjua Idi Amin, trots varningar från kolleger. Herman Lindqvist, som arbetade tillsammans med honom under 1970-talet, berättar i dokumentären att han kraftigt avrådde från resan. Planen var att färdas över Victoriasjön och försöka uppträda som fiskare efter att identitetshandlingarna kastats. Arne Lemberg reste innan tidningens chefer hade hunnit ta ställning till upplägget.

Washington Post uppgav den 10 april 1979 att Arne Lemberg, Karl Bergman, Wolfgang Stiens och Hans Bollinger senast hade setts i den kenyanska hamnstaden Kisumu, där de försökte ordna en båt efter att tidigare ha hindrats från att komma in i Uganda landvägen. Wolfgang Stiens var 30 år och Nairobi-korrespondent för Stern. Hans Bollinger var 34 år, arbetade som fotograf för den franska bildbyrån Gamma och var på uppdrag för Stern. El País uppgav samma år att Hans Bollinger omkring två veckor före mordet hade suttit frihetsberövad i Kampala i fyra dagar innan han frigavs efter diplomatiska ingripanden.

De fyra tog sig med båt över Victoriasjön och gick i land i byn Katosi. Washington Post återgav den 15 april 1979 två vittnesuppgifter om att journalisterna efter ankomsten fördes till en lokal ugandisk ledare och visade sina journalistiska identitetshandlingar. Ett senare ögonvittne, som Christer Gerlach lyckades hitta under sökandet efter de försvunna, beskrev hur en jeep med ugandiska och libyska soldater kom till platsen. Soldaterna blev enligt vittnesuppgiften oroliga, tog fram sina automatvapen och sköt efter att journalisterna hade visat sina presskort. Kropparna begravdes därefter på en närliggande bananplantage.

Under de första dagarna efter försvinnandet saknades säker bekräftelse på vad som hade hänt. Staffan Thorsell, dåvarande redaktionschef, berättar i dokumentären att en engelsk journalist ringde och vidarebefordrade uppgifter från en österrikisk diplomat om att fyra journalister hade dödats. Staffan Thorsell och ytterligare en medarbetare åkte därefter hem till familjen på Ekerö. Anita Lemberg fick där besked om de allvarliga uppgifterna och berättade senare samma kväll för barnen Jonas och Josefine, då åtta respektive sex år gamla, att deras pappa sannolikt inte skulle komma hem.

Sökandet fortsatte därefter på plats i Östafrika. Thomas Mattsson beskrev 2016 att Expressen och Stern chartrade ett flygplan för att kunna föra information mellan länderna eftersom fungerande telefon- och telexförbindelser saknades. Han uppgav också att Knut-Göran Källberg skickades till Kenya och Uganda för att söka efter Arne Lemberg och att Christer Gerlach senare kontaktades av en man som överlämnade identitetshandlingar från de fyra journalisterna.

Christer Gerlach tog sig in i Uganda, fick kontakt med ett ögonvittne och lyckades till slut lokalisera kropparna så att de kunde föras hem. Ugandas utrikesdepartement beskrev efter händelsen de fyra dödade som utländska legosoldater, samtidigt som de internationellt identifierades som de saknade svenska och västtyska journalisterna. Två personer ställdes enligt en historisk sammanställning inför rätta i september 1979 med anledning av dödsskjutningen, men ingen dömdes senare för morden.

Fem dagar efter morddatumet, den 11 april 1979, intog tanzaniska styrkor Kampala. Samma dag tillkännagavs en ny regering efter att Idi Amin hade lämnat huvudstaden. Karl Bergman finns också upptagen på en amerikansk minnesvägg för journalister som dödats i tjänsten.

Arne Lembergs död har fortsatt att påverka säkerhetsarbetet vid riskfyllda journalistuppdrag. Expressens huvudskyddsombud Jan Spångberg uppgav 2022 att erfarenheterna från 1979 fortfarande levde kvar på redaktionen och hade betydelse för hur säkerhetsfrågor hanterades.

Anita Lemberg, som i dag är 80 år och aldrig gifte om sig, säger i dokumentären att hon är övertygad om att Arne Lemberg förstod riskerna med resan. Hon berättar också att maken hade talat om döden utan rädsla och sagt att han skulle bli en fågel när han dog. Efter hans död upplevde familjen under en period att en återkommande fågel vid huset påminde dem om honom.

Dela artikel:FacebookX (tidigare Twitter)

Analys

Denna text bedöms vara oberoende skriven till: 98%
98%
2%
Oberoende
Vinkling

Förklaring:
Artikeln är skriven med ett sakligt och neutralt språk utan att använda laddade ord, förstärkningar, spekulationer eller känslomässigt styrt språk från journalisten. All information presenteras utan egna slutsatser eller värderingar från journalisten själv. Återgivna hårda uttryck och anklagelser är tydligt kopplade till respektive källor och återges som deras påståenden, vilket inte påverkar oberoendepoängen negativt. Den enda mindre neddragningen kan vara en viss känslomässig ton i återgivningen av citat från Anita Lemberg, men det är ett korrekt återgivet citat och påverkar därför inte poängen. Sammantaget får artikeln mycket hög poäng för neutralitet och oberoende.

Denna texten bedöms ha en politisk lutning åt: Mitten
30%
70%
0%
Vänster
Mitten
Höger

Förklaring:
Artikeln fokuserar på fakta kring ett journalistiskt uppdrag, en konfliktzon och en tragedi utan att ta ställning för eller emot statlig styrning, individansvar eller ekonomiska strukturer. Det saknas ideologiska underströmmar kopplade till t.ex. statligt omfördelningsansvar eller marknadslösningar. Istället ges en teknokratisk och faktabaserad beskrivning som främjar en pragmatisk och neutral mittenlinje.

Rubrik och framing:
Verklighetsbilden handlar om riskerna för journalister i konfliktzoner och den tragiska död som drabbade fyra reportrar vid bevakning av en diktatorisk regim. Journalisterna framstår som offer, medan Idi Amins regim och dess soldater framställs som ansvariga för våldet.

Språk och ton:
Språket är informativt och sakligt utan känsloladdade ord, vilket ger en neutral ton utan förstärkningar som gynnar någon politisk riktning.

Källbalans:
Utrymme ges främst till journalister, familjemedlemmar och historiska källor, medan regimen i Uganda enbart framställs genom vittnesmål och officiella uttalanden. Det saknas dock tydliga röster från Ugandas regim eller andra politiska perspektiv.

Utelämnanden och kontext:
Artikeln saknar en bredare kontext om internationell politik eller storpolitiska konsekvenser, samt eventuella diskussioner om fri press och säkerhetspolitik, vilket skulle kunna ge en mer komplex politisk tolkning.

Analysen är en AI-bedömning av språk, vinkling och perspektiv. Den ska ses som en indikation, inte som en absolut sanning.

Vi använder cookies

Vi använder cookies för nödvändiga funktioner samt, vid ditt samtycke, statistik och marknadsföring.

Nödvändiga

Krävs för att webbplatsen ska fungera.

Alltid aktiv

Statistik

Hjälper oss förstå hur webbplatsen används.

Marknadsföring

Används för marknadsföring och annonser.

Läs mer i integritetspolicyn och cookiepolicyn.