Forskare kartlägger varför samma kroppsdelar är kittliga

Halsen, armhålorna, magen och fotsulorna hör till de kroppsdelar som människor oftast beskriver som kittliga. Det mönstret återkommer hos deltagare från kinesiska, grekiska och nederländska kulturer i en studie av forskarna Ziliang Xiong och Konstantina Kilteni, publicerad i Nature Human Behaviour den 10 augusti 2026.

Studien omfattade totalt 448 vuxna. Mer än 97 procent uppgav att de någon gång hade blivit kittlade och över 92 procent hade själva kittlat någon annan. Deltagarna angav också oftast familjemedlemmar eller vänner som personer som hade kittlat dem.

Forskarna undersökte flera möjliga förklaringar till varför vissa delar av kroppen är mer kittliga. Analysen gav inte stöd för att tunn hud, hög känslighet för vanlig beröring eller särskilt sårbara kroppsdelar förklarar mönstret. Däremot fann forskarna ett samband mellan kittlighet och kroppsdelar som mer sällan utsätts för beröring.

Konstantina Kilteni, forskare vid Karolinska Institutet och Donders Institute for Brain, Cognition, and Behaviour i Nederländerna, uppger att frågan om varför människor är kittliga har diskuterats sedan Aristoteles och Darwin. Något enkelt svar finns enligt henne fortfarande inte, och forskningen pekar på att flera sensoriska, fysiologiska och psykologiska faktorer kan vara inblandade.

Studien visar också att erfarenheten av kittling förändras med åldern. Under barndomen hade deltagarna oftare blivit kittlade av äldre personer, medan personer i samma ålder var vanligare som den som kittlade i vuxen ålder. Kittlingsfrekvensen minskade från barndom till vuxen ålder, särskilt bland de nederländska och grekiska deltagarna.

Av deltagarna uppgav 42 procent att de hade tyckt om att bli kittlade som barn. Motsvarande andel i vuxen ålder var 35 procent. Mer än en fjärdedel beskrev samtidigt kittling som obehaglig. Totalt ansåg 77 procent att människor främst kittlar andra för att få dem att skratta, men de flesta uppfattade inte skrattet som ett säkert tecken på att den kittlade personen uppskattar situationen.

Enligt Konstantina Kilteni skiljer sig skratt som utlöses av kittling ljudmässigt från skratt som uppstår exempelvis av ett skämt eller något en person ser. Hon uppger också att människor normalt har mycket svårt att kittla sig själva, vilket forskarna kopplar till att hjärnan redan känner till var och när den egna beröringen kommer att ske och därför saknar överraskningsmomentet.

Konstantina Kilteni uppger samtidigt att vissa personer med schizofreni kan uppleva sin egen beröring som mer kittlande än friska personer. Enligt henne kan det tyda på skillnader i hur hjärnan behandlar känselintryck som kommer från den egna kroppen.

Forskarna skiljer mellan två former av kittlighet. Knismesis beskriver en lätt beröring, exempelvis från en insekt, medan gargalesis avser kraftigare beröring som kan framkalla skratt.

Ziliang Xiong och Konstantina Kilteni fortsätter forskningen i ett särskilt Tickle Lab vid Donders Centre for Cognition. Radboud University uppger att forskarna där använder en robotanordning för att kittla deltagarnas fotsulor under kontrollerade förhållanden.

Nature Human Behaviour registrerade studien som mottagen den 10 december 2025 och accepterad den 30 juni 2026. Nature beskriver arbetet som ett underlag för mer standardiserad och systematisk forskning om mänsklig kittlighet, där jämförbara data tidigare har varit begränsade. Konstantina Kilteni uppger att sådan forskning även kan ge kunskap inom evolution, utvecklingsneurovetenskap och klinisk neurovetenskap.