Flodkräftan hotas trots lovande kräftsäsong

Förutsättningarna för årets kräftfiske bedöms vara goda efter en relativt varm vår och en sommar som varit gynnsam för kräftorna. Martin Karlsson, utredare på Havs- och vattenmyndigheten, uppger att vädret har gett kräftorna möjlighet att äta och ömsa skal normalt. Eftersom kräftorna växer vid skalömsningen kan en sval sommar fördröja utvecklingen. Under själva ömsningen söker de sig däremot inte in i kräftburarna.

Även yrkesfiskaren Martin Karlsson, som driver Nackhällsfisk och fiskar i Hjälmaren, ser tecken på en bra säsong. Kräftor som är mindre än elva centimeter läggs tillbaka eftersom köparna inte efterfrågar de minsta exemplaren. Tillgången varierar dock mellan åren, och vissa säsonger fångas få större kräftor.

Fisket i Hjälmaren pågår från midsommar till slutet av september. Martin Karlsson åker normalt ut omkring klockan 07 och arbetar på sjön till cirka klockan 13. Från slutet av juli fiskar han dagligen under en period. Efterfrågan är enligt honom hög och kräftsäsongen är ekonomiskt betydelsefull för yrkesfiskarna, även om arbetet med att dra upp, sortera och lägga tillbaka burarna kan vara enformigt. Han föredrar själv fiske från isen under soliga vinterdagar.

Samtidigt fortsätter den svenska flodkräftan att minska. Sverige har två arter av sötvattenskräftor: den inhemska flodkräftan och den nordamerikanska signalkräftan. SLU Artdatabanken klassar i 2025 års rödlista flodkräftan som akut hotad och uppger att arten har minskat kraftigt under de senaste 19 åren. Myndigheten bedömer att flodkräfta numera finns kvar på omkring 600 svenska lokaler och att upp till ett hundratal vatten kan drabbas av kräftpest under ett enskilt år.

Världsnaturfonden WWF beräknar att beståndet av flodkräfta i Sverige har sjunkit till mindre än fem procent av nivån i början av 1900-talet. Patrik Bohman, miljöanalytiker vid Sveriges lantbruksuniversitet, uppger att det samtidigt finns fler än 10 000 bestånd av signalkräfta. Han bedömer att flodkräftan riskerar att successivt försvinna.

Signalkräftan planterades ut i Sverige under 1960- och 1970-talen för att ersätta bestånd av flodkräfta som slagits ut av kräftpest. Arten kan bära smittan utan att själv bli sjuk och har därmed bidragit till fortsatt spridning av sjukdomen. Signalkräftan omfattas av EU:s förordning över invasiva främmande arter.

Patrik Bohman beskriver införandet av signalkräftan som ett beslut som påskyndade flodkräftans tillbakagång. Det största aktuella hotet är enligt honom illegala utsättningar i vatten där kvarvarande bestånd av flodkräfta kan smittas. Havs- och vattenmyndigheten uppger att all utsättning av signalkräfta förbjöds 1994 och att det även är förbjudet att odla eller sprida arten i Sverige.

Signalkräftor får enligt Havs- och vattenmyndigheten normalt endast fiskas av yrkesfiskare med särskilt tillstånd eller av personer som har fiskerätt i det aktuella vattnet. Naturvårdsverket uppger att otillåten hantering av invasiva främmande arter kan bestraffas med böter eller fängelse. Länsstyrelserna ansvarar för att snabbt vidta åtgärder när nya förekomster upptäcks.

Flodkräftan omfattas av EU:s art- och habitatdirektiv, vilket enligt Havs- och vattenmyndigheten ger Sverige ett nationellt ansvar för artens förvaltning. Fisket är reglerat för att skydda bestånden och begränsa spridningen av kräftpest. Sveriges lantbruksuniversitet rekommenderar samtidigt ett hållbart fiske och fortsatt konsumtion av flodkräftor från friska bestånd.

Patrik Bohman anser att traditionen att fiska och äta flodkräfta behöver finnas kvar för att upprätthålla engagemanget för skydd och återetablering. Så länge arten har en tydlig plats på kräftskivan finns det enligt honom också ett intresse av att bevara den.

Reglerna varierar mellan olika vatten. Vätternvårdsförbundet uppger att allmänhetens kräftfiske i Vättern under 2026 är begränsat till tre helger med premiär den 28 augusti. Varje fiskare får behålla högst 60 kräftor per dygn. Enligt Länsstyrelsen i Örebro län måste kräftorna vara minst tio centimeter och fångsten ska ske med kräftbur.

Levande kräftor från fritidsfisket i Vättern får enligt Vätternvårdsförbundet endast transporteras direkt till den plats där de ska kokas. De får inte säljas levande. Bestämmelserna ska följas tillsammans med övriga regler som begränsar hantering och spridning av signalkräfta.

Flodkräftan lever i sjöar, åar och vattendrag med rent och syrerikt vatten. Den känns igen på sin mörka brungröna färg och sina långa, mandelformade klor. Signalkräftan har rödbrun färg och bredare klor och förekommer bland annat på steniga bottnar i sjöar, dammar och vattendrag.

Båda arterna är nattaktiva och gömmer sig under rötter och stenar under dagen. De är allätare och livnär sig bland annat på insekter, alger, snäckor och växter. Kräftorna växer genom att ömsa skal flera gånger under livet.

Kräftskivans framtid är samtidigt osäker enligt Richard Tellström, docent i måltidskunskap och etnologi vid Stockholms universitet. Han bedömer att vegetariska och veganska matvanor bland yngre samt en ökad efterfrågan på individuellt anpassade måltider kan försvaga traditionen. En fest som bygger på en enda råvara kan enligt honom vara svår att anpassa för deltagare med andra kostvanor.

Richard Tellström tror att kräftskivan långsamt kan försvinna och möjligen vara borta om två generationer. Traditionen är enligt honom fortfarande starkare bland äldre, men kan av yngre uppfattas som alltför enkel. Han framhåller också att synen på att äta hela djur har förändrats och att det handgripliga ätandet av kräftor kan upplevas som brutalt.

Försäljningsstatistik visar samtidigt att kräftor och skaldjur fortfarande efterfrågas. Enligt Statistiska centralbyrån hade försäljningen av färska kräftor och skaldjur ökat med elva procent mellan 2016 och 2024. Richard Tellström beskriver kräftskivan som en höstfest som markerar övergången från sommar till höst, där mörkret blir en del av firandets inramning.

Kräftskivor hålls främst i augusti, vilket har samband med det tidigare svenska förbudet mot kräftfiske från november till början av augusti. Förbudet avskaffades 1994, men tidpunkten för firandet har levt kvar.

Gemensamt kräftätande förekom redan under 1800-talet och etablerades först inom den borgerliga samhällsklassen. Under 1900-talet spreds traditionen till samtliga samhällsskikt. Nordiska museet uppger att själva beteckningen kräftskiva började användas först efter sekelskiftet 1900.

Före kräftskivans etablering serverades kräftor ofta som tilltugg till exempelvis öl eller användes som ingrediens i matlagning. Under mellankrigstiden tillkom dekorationer som kräftlyktor, hattar och färgade haklappar. Bröd, ost, västerbottenspaj och snaps hör till de vanligaste tillbehören.