Familj splittras efter 22 år i Sverige

Dmitriy, 56 år, ska utvisas efter att ha bott i Sverige i 22 år. Han har precis tagit farväl av sin son Alexander, 20, och pratat med sin fru Elena via Facetime. Kort därefter kollapsar Dmitriy i en galonsoffa i Migrationsverkets besöksrum på förvaret i Märsta.

Alexander hälsar snabbt på journalister och går sedan in i sin pappas famn för en lång kram. De utbyter några lågmälda ord på ryska, som Alexander beskriver som svåra att förklara eftersom allt redan har sagts. Sonen tar fram en plastkasse med några klädesplagg och en rakhyvel som han vet att hans pappa föredrar.

Elena, Dmitriys hustru och Alexanders mamma, är inte närvarande vid farväl eftersom hon tvångsvårdas inom psykiatrin i en annan stad. Hon skulle också utvisas, men på grund av sitt hälsotillstånd är det inte möjligt. Dmitriy uttrycker att han inte orkar tänka på sig själv utan bara på sin fru. Hans röst är svag och blicken tom.

Dmitriy och Elena kom till Sverige från Uzbekistan 2004 på grund av upplevda hot i hemlandet. Två år senare föddes deras son Alexander. Familjen har sedan dess byggt ett liv i Sverige. Elena utbildade sig till kock och fick arbete, medan Dmitriy arbetade som lackerare och bussmekaniker. Alexander beskriver familjen som en vanlig svensk familj som firar jul med gran och klappar och midsommar med grillning och mat till grannarna.

Trots att familjen levt ett vanligt liv har hotet om utvisning funnits närvarande. Mellan 2006 och 2020 fick de flera avslag på ansökningar om uppehållstillstånd eftersom de inte ansågs ha tillräckliga skyddsskäl. Migrationsverkets dokument visar att föräldrarna till stor del vistats illegalt i Sverige. De har hela tiden sagt att de är rädda för regimen i Uzbekistan och därför inte lämnat landet trots utvisningsbeslut.

År 2021 beviljades föräldrarna tillfälligt uppehållstillstånd med hänvisning till rätten till familjeliv, medan Alexander fick permanent uppehållstillstånd. Men 2025 fattades beslut om föräldrarnas utvisning, vilket vann laga kraft i februari samma år.

Beslutet grundar sig på att Alexander är vuxen, har flyttat hemifrån med sin flickvän och är självförsörjande. Enligt lagstiftningen räknas han därför inte längre som en del av föräldrarnas kärnfamilj, och det finns inget särskilt beroendeförhållande mellan sonen och föräldrarna som kan motivera uppehållstillstånd på grund av anknytning.

Alexander, som nyligen blivit svensk medborgare, ifrågasätter hur det är möjligt att uppfostras till att bli svensk men att föräldrarna ändå inte får stanna i landet. Rådmannen Erik Ljungquist, som deltog i domen, har sagt att kraven på synnerligen ömmande omständigheter inte uppfylls i detta fall. Enligt domen är lång vistelsetid för vuxna inte tillräckligt för att uppfylla dessa krav, även om klagandena har stark anknytning till Sverige genom arbete, språkkunskaper och sonen.

Under besöket på förvaret i Märsta lägger Alexander ansiktet i händerna och beskriver sina föräldrar som hårt arbetande människor. Han berättar att hans pappa arbetat mycket övertid för att visa att han är en arbetande person som borde få stanna, och att hans mamma tar hand om ukrainska flyktingar. Han beskriver dem som sociala och pratglada, men säger att de nu inte känns igen efter det som hänt.

Alexander ringer upp sin mamma på Facetime och ger mobilen till sin pappa, där gråten hörs i telefonens högtalare. Efter samtalet är tystnaden lång mellan far och son, och de ser utmattade ut. Dmitriy säger att han är mycket trött och flämtar som om han har svårt att få luft.

I slutet av mars i år genomförde polisen en insats i gryningen hemma hos Dmitriy och Elena. Flera polisbilar, både civila och vanliga, anlände med sirener på och i hög hastighet. Eftersom både Dmitriy och Elena uttryckt att de inte tänker följa Migrationsverkets beslut om utvisning, kopplades polisen in. Efter insatsen fördes Dmitriy till förvaret i Märsta, där han varit sedan dess, medan Elena vårdas på psykiatrin.

Efter Dmitriys kollaps i besöksrummet var stämningen stressad. Fyra personer från förvaret fanns på plats. En av dem kontrollerade hans puls och konstaterade att han andades. Alexander upprepade flera gånger att hans pappa höll på att dö och bad att någon skulle ringa efter hjälp. Personalen uppmanade honom att lugna sig, annars skulle han bli utvisad från rummet. Alexander uttryckte frustration över att det verkade som att alla skulle utvisas.

Dmitriy har ingen koppling till Uzbekistan, det land han ska återvända till. Släktingar har flytt och bor utspridda i Europa. Han beskriver situationen som ett dödsstraff och säger att han efter 22 år i Sverige inte har några vänner eller familj kvar i hemlandet. Han är osäker på var han ska bo och om han ens kommer att släppas in. Han nämner risken att hamna i fängelse. Dmitriy saknar uzbekiskt pass, vilket ökar osäkerheten om vad som kommer att hända vid återvändandet.

Alexander delar sin oro och berättar att personer som återvänder till Uzbekistan efter att ha sökt asyl i andra länder ibland hamnar i fängelse eller utsätts för tortyr. Han fruktar det värsta. Samtidigt känner de båda att de inte längre känner igen Sverige. Dmitriy, som arbetar inom ett bristyrke, säger att politiker ofta talar om behovet av arbetskraft och integration, men att det inte spelar någon roll hur mycket man arbetar eller lär sig svenska.

Alexander uppmanar Sverige att vakna och se vad som händer. Några timmar efter att Dmitriy fördes till sjukhus ringer Alexander och berättar att hans pappa kommer att överleva och att röntgen visar bra resultat. Trots det mår ingen bra. Alexander berättar att han inte fick stanna kvar på sjukhuset och att han hotades med att polisen skulle tillkallas om han inte lämnade.

Jesper Tengroth, presschef på Migrationsverket, bekräftar att en ambulanstransport genomfördes från förvaret i Märsta efter att en person svimmat i samband med ett besök, och att en närstående fick följa med i ambulansen. Han förklarar att sjuksköterskor finns på plats under dagtid på vardagar, men att personalen gör en första bedömning när sjukvård inte är tillgänglig. Om någon bedöms må dåligt tillkallas sjukvård.

Tengroth förklarar att det är i enlighet med utlänningslagen att närstående inte får vara kvar på sjukhuset med en person som är frihetsberövad enligt lagen. Han nämner att det finns fall där förvarstagna vistas flera dagar på sjukhus och då kan besök ordnas, men grundregeln är att personen är frihetsberövad.

Två dagar efter kollapsen är Dmitriy fortfarande kvar på sjukhuset. Han har fått ringa ett telefonsamtal till familjen, men framtiden är oviss.