Eldåskmoln bildades rekordlångt norrut i Frankrike

Ett branddrivet åskmoln utvecklades förra veckan över Lège-Cap-Ferret i Frankrike. Fenomenet, som ofta kallas pyrocumulonimbus eller eldåskmoln, har enligt meteorologerna inte tidigare registrerats så långt norrut i Europa.

Associated Press uppgav att skogsbranden startade nära Saumos den 22 juli 2026. Molnet bildades omkring två dygn senare och återkom vid flera tillfällen när väderläget och brandens intensitet förändrades. Den franske brandforskaren Jean-Baptiste Filippi uppgav att kortlivade liknande moln även observerades vid bränderna i Landiras söder om Bordeaux 2022, men att de då inte bestod lika länge.

Pyrocumulonimbus uppstår när stark värme från en brand driver rök, fukt och varm luft högt upp i atmosfären. När luften kyls bildas ett åskmoln med kraftiga vindar och ibland blixtar. ECMWF:s samordnare för brandprognoser Francesca Di Giuseppe uppgav att rökpelarna kan nå 10–15 kilometers höjd och tränga in i stratosfären. NASA:s forskningsprogram StratoFIRE har uppgett att de kraftigaste branddrivna åskmolnen kan föra rök högre än 20 kilometer.

Världsmeteorologiska organisationen klassificerar officiellt sådana brandorsakade åskmoln som cumulonimbus flammagenitus. Pyrocumulonimbus används inte som en separat molntyp i organisationens internationella molnatlas. Förledet pyro beskriver att molnet har skapats av en brand, medan cumulonimbus är den meteorologiska benämningen på ett åskmoln.

Erik Kjellström, professor i klimatologi vid SMHI, uppgav att en kartläggning för perioden 2013–2023 identifierade omkring 760 pyrocumulonimbus globalt. De flesta fallen registrerades i Kanada och USA, östra Ryssland och Mongoliet samt Australien. Endast åtta fall, motsvarande omkring en procent, noterades i Europa, samtliga i Spanien, Portugal eller Grekland.

Molnen är fruktade eftersom deras vindar kan sprida gnistor och glöd över stora avstånd. Blixtar kan också antända nya bränder utanför den ursprungliga brandfronten. Australiens meteorologiska myndighet uppgav att blixtar från ett branddrivet åskmoln under Black Saturday-bränderna i Victoria 2009 startade en ny brand omkring 100 kilometer från huvudbranden.

Royal Meteorological Society har uppgett att nederbörd från molnen ibland avdunstar innan den når marken. Det kan skapa kraftiga nedvindar som för med sig glöd och orsakar punktbränder längre bort. Erik Kjellström uppgav att särskilt kraftiga pyrocumulonimbus i USA även kan ge upphov till tromber och tornador.

Copernicus atmosfärtjänst uppgav att molnen kan transportera rök, aska och fukt till höga luftlager, där jetströmmar kan föra materialet över mycket långa avstånd. Världsklimatforskningsprogrammet uppgav att ett sådant oväder vid Sparks Lake-branden i västra Kanada 2021 täckte omkring 160 kvadratkilometer och lyfte rök cirka 16 kilometer upp i atmosfären.

Under Australiens omfattande bränder 2019–2020 skapade flera pyrocumulonimbus enligt NASA en rökplym som steg från omkring 15 till 31 kilometers höjd. Röken cirklade runt jorden och fanns kvar i atmosfären i mer än två månader.

En studie av sydöstra Australien jämförde förutsättningarna för pyrocumulonimbus under två 20-årsperioder i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Enligt Erik Kjellström visade studien att antalet dagar med gynnsamma förhållanden hade fördubblats. Klimatsimuleringar pekade dessutom på ytterligare ökningar under både våren och sommaren.

Det är enligt Erik Kjellström osäkert om eldåskmoln kommer att bli vanligare och uppstå längre norrut i Europa. Ett varmare och torrare klimat kan skapa vissa nödvändiga förutsättningar, men fenomenet kräver även särskilda atmosfäriska förhållanden. Eftersom pyrocumulonimbus hittills varit ovanliga i Europa är de fortfarande förhållandevis lite studerade i regionen.