Svennis miljoner spåras till Caymanöarna

En del av Sven-Göran Erikssons förmögenhet har hamnat på Caymanöarna efter att pengarna flyttats från Kanalöarna. Samtidigt försöker den brittiska skattemyndigheten HMRC få tillgång till medlen för att täcka den skatteskuld som den tidigare engelske förbundskaptenen lämnade efter sig. Anders Runebjer, som var vän och juridiskt ombud åt Eriksson under hans sista år, beskriver arbetet med att komma åt pengarna som en utdragen process präglad av omfattande byråkrati.

När Sven-Göran Eriksson avled, hade han en brittisk skatteskuld på omkring 99 miljoner kronor. Bakgrunden var en investering i brittisk filmproduktion från 2006, som genomfördes via ett upplägg som erbjöds av banken Coutts. En deklaration lämnades in utifrån den tolkning av gällande regler som då ansågs korrekt. Skattemyndigheten invände dock mot konstruktionen och fick senare stöd av domstol, vilket resulterade i skattekravet.

Eriksson investerade en miljon pund, motsvarande ungefär 13 miljoner kronor, i ett av upplägggen. Det ingick i Eclipse Film Partners No. 35 LLP, en konstruktion som enligt HMRC omfattade 287 delägare. Myndigheten uppgav 2013 att det fanns 31 liknande upplägg med sammanlagt mer än 600 miljoner pund i potentiellt berörda skatteintäkter. Investeringen byggde bland annat på distributionsrättigheter till Disneys filmer Enchanted och Underdog.

Den brittiska högsta domstolen avslog den 13 april 2016 en begäran om prövningstillstånd från Eclipse Film Partners 35. Därmed fick bolaget inte möjlighet att överklaga det tidigare avgörandet till landets högsta rättsliga instans. År 2021 presenterade HMRC samtidigt möjligheten till en uppgörelse för tidigare och dåvarande deltagare i Eclipse-upplägg. Villkoren innebar bland annat att investerarna skulle avstå från ränteavdrag och betala den skatt som myndigheten ansåg saknades, tillsammans med förseningsränta.

Efter dödsfallet meddelade den brittiska skattemyndigheten att skulden eventuellt kunde komma att skrivas av. Trots det har myndigheten fortsatt att försöka hitta tillgångar som kan användas för betalning. Anders Runebjer uppger att han redan har förklarat att dödsboet saknar pengar för att reglera hela kravet. Han har också fått besked om att ärendet kan lämnas vidare till en särskild avdelning, men anser inte att det skulle förändra möjligheterna att få fram pengarna.

I bouppteckningen efter Sven-Göran Eriksson redovisades tillgångar på omkring 66 miljoner kronor och skulder på cirka 118 miljoner. Det innebar ett underskott på drygt 51 miljoner kronor. Den brittiska skatteskulden var den största enskilda skuldposten. Anders Runebjer har tidigare bekräftat att Eriksson kände till att de brittiska myndigheterna hade invändningar mot deklarationerna från 2006.

Problemen med att få ut investeringspengarna har framför allt handlat om var tillgångarna placerats. Anders Runebjer berättar att medlen i ett av fallen flyttades från Kanalöarna till Caymanöarna i samband med att upplägget skulle avslutas. Han har själv kontaktat en tjänsteman på Caymanöarna för attundersöka möjligheten att få ut pengarna till dödsboet.

För att genomföra överföringen krävs emellertid dokumentation och domstolsintyg av ett slag som enligt Runebjer är svårt att få fram genom svenska rättsliga institutioner. Han beskriver hur de ansvariga på Caymanöarna efterfrågar flera formella handlingar som inte motsvarar de intyg svenska domstolar normalt utfärdar. Pengarna har enligt honom placerats där enbart för den avslutande delen av processen, och han framhåller att konstruktionen ursprungligen kom från Coutts bank.

Anders Runebjer arbetar fortfarande med att försöka lösa situationen och hjälpa dödsboet att hantera skulderna. Bouppteckningen blev färdig för omkring två år sedan, men ärendet är fortfarande inte avslutat. Han har även erbjudit den brittiska skattemyndigheten att själv ta hand om de pengar som finns utomlands, eftersom han inte lyckats få tillgång till dem.

Arbetet utförs utan ersättning. Anders Runebjer förklarar att hans relation till Sven-Göran Eriksson och familjen är personlig och att han därför inte tar betalt för hjälpen. Han betonar också att investeringen inte handlade om att anlita någon okänd eller oseriös rådgivare. Enligt honom var det Coutts bank som stod bakom upplägget, vilket presenterades som en seriös satsning för att finansiera brittisk filmproduktion.