Stormaktskrig fastnar i tekniskt och politiskt dödläge

Krigen mellan USA och Iran samt mellan Ryssland och Ukraina beskrivs i ett resonemang som exempel på konflikter där militär överlägsenhet inte har lett till avgörande seger. Trots omfattande militära mål har båda konflikterna utvecklats till långvariga lägen där något snabbt avslut inte har uppnåtts.

Det lågintensiva kriget i Mellanöstern framställs som präglat av ett strategiskt dödläge som uppstått kort efter att konflikten inleddes. Möjligheten till seger för USA och Israel kopplas till scenarier där det iranska styret faller genom regimsammanbrott eller genom ett omfattande folkligt uppror, eller en kombination av båda alternativen.

I samma sammanhang beskrivs hur Iran har blockerat Hormuzsundet, vilket lämnat USA med två återstående handlingsvägar: antingen kraftfull militär eskalation för att öppna sundet eller eftergifter i en förhandling. Situationen framställs som oförändrad trots politiska signaler från Vita huset sedan början av mars, eftersom ingen av dessa strategiska vägar har genomförts.

Ett centralt antagande i resonemanget är att en förväntad ekonomisk kollaps i Iran inte har inträffat, vilket minskat förväntningarna på ett snabbt avgörande. Auktoritära system beskrivs samtidigt som kapabla att uthärda långvarig ekonomisk press, med Iran som exempel på ett land med lång erfarenhet av sådana förhållanden.

Det framhålls att ett alternativ med eskalation från amerikansk sida hade inneburit användning av marktrupper i Iran för att öppna Hormuzsundet, men att detta inte har genomförts på grund av de politiska och mänskliga kostnader som ett sådant steg skulle innebära. Den återstående vägen i resonemanget beskrivs som eftergifter kopplade till ett ännu inte offentliggjort fredsavtal.

Som förklaringsmodell lyfts två huvudspår fram för varför moderna stormaktskrig fastnar i utdragna lägen. Det första är militärtekniskt, där utvecklingen mellan offensiva och defensiva system skapat tillfälliga låsningar. Historiskt jämförs detta med första världskrigets frontlinjer, där taggtråd, kulsprutor och spränggranater låste striderna innan nya vapensystem senare förändrade förutsättningarna.

Drönarteknik beskrivs som en faktor som förstärkt försvarssidan i dagens konflikter och gjort det billigare och enklare att hålla strategiska områden under kontroll, däribland Hormuzsundet. Samtidigt framhålls att offensiva system på sikt kan komma att förändra balansen, men att detta ännu inte har skett.

Det andra förklaringsspåret gäller inrikespolitik. Det beskrivs hur politiska ledare begränsas av kostnaderna för mobilisering och risken för omfattande förluster. I resonemanget framgår att en rysk ledare skulle kunna mobilisera fler soldater men avstår på grund av möjliga konsekvenser för den egna makten, medan en amerikansk ledare skulle kunna använda marktrupper i Iran men avstår på grund av politiska och mänskliga kostnader.

En bredare trend som lyfts är att moderna samhällen inte längre accepterar fullskaliga existentiella krig med omfattande mobilisering av hela befolkningen. Framtida krig beskrivs därför som i högre grad beroende av uthållighet och intern motståndskraft snarare än enbart militära slagfält.

I denna typ av konflikter framhålls faktorer som fungerande interna marknader, produktionsförmåga, råvarutillgång och energiförsörjning som centrala. Även kontroll över strategiska knutpunkter som Öresund, Suezkanalen och Hormuzsundet lyfts fram som avgörande för maktbalansen i långvariga krig.