Sorgen kvar efter Hugo Mosshagen

Mer än två månader har gått sedan 20-årige fotbollsmålvakten Hugo Mosshagen sköts till döds på en parkering i västra Örebro. Enligt uppgifter hade han inget kriminellt förflutet och var inte den tilltänkta måltavlan. Trots tiden som passerat beskriver familj, vänner och lagkamrater att saknaden fortfarande är påtaglig.

På Längbros kyrkogård i Örebro besöker lagkaptenen Josef Ibrahim gravplatsen. Han berättar att det fortfarande är svårt att förstå att Hugo är borta och att tomrummet märks tydligt, både i vardagen och i lagets omklädningsrum. Under de tre år de spelade tillsammans tränade och umgicks de flera gånger i veckan och utvecklade en nära vänskap.

Josef Ibrahim säger att det framför allt är Hugo Mosshagens humor, energi och glädje han saknar. Han beskriver hur de ofta var de sista att komma ut till träningarna och minns det med ett skratt. Samtidigt framhåller han att en eventuell gripen gärningsperson inte skulle förändra saknaden efter vännen.

Ingen person har ännu gripits för mordet. Hugos pappa, Joakim Gunnarsson, vill inte fokusera på den pågående utredningen utan på minnet av sin son. Han säger att Hugo inte får reduceras till en siffra i statistiken över dödsskjutningar i Sverige och uttrycker kritik mot att mord ibland beskrivs som felskjutningar.

Det första dygnet efter dödsskjutningen präglades enligt Joakim Gunnarsson av hatkänslor, men han beskriver det som en dålig känsla. Han berättar att de andra barnen hjälpte honom att rikta fokus framåt under den svåra tiden.

Familjen har fått omfattande stöd från omgivningen genom hälsningar, teckningar, matleveranser och omtanke. Några elever på Hannaskolan, där Joakim Gunnarsson arbetar, skrev bland annat att de skulle hålla ordning på skolan tills han kom tillbaka. Han har nu återgått till arbetet på deltid.

Efter dödsfallet har familjen valt att låta vardagen fortsätta. Hugos lillebror har tagit över hans rum och systern har ärvt den Mercedes som efter dödsfallet fylldes med blommor på framrutan. Joakim Gunnarsson säger att familjen inte ville att hemmet skulle förvandlas till ett museum.

Begravningen i början av maj samlade ett stort antal människor. Kyrkogården fylldes av fotbollsspelare, hockeyvänner, klasskamrater och kollegor, och många fick stå utanför kyrkans område eftersom alla inte fick plats. Joakim Gunnarsson beskriver ceremonin som värdig men mycket svår att genomleva.

Han säger att sorgen inte har blivit lättare efter begravningen. Till skillnad från tidigare förluster inom familjen upplever han att vardagen nu innebär nya påminnelser om sonens frånvaro. Inför dotterns kommande studentfirande har familjen beslutat att inte ta någon familjebild eftersom frånvaron blir så tydlig.

Joakim Gunnarsson beskriver sorgen som att försöka lära sig leva vidare utan en av sina armar. Han säger att det känns som om högerarmen försvunnit och att livet nu handlar om att anpassa sig till den förlusten.

I BK Forward lever minnet av Hugo Mosshagen vidare. I omklädningsrummet hänger fortfarande hans röda matchtröja med nummer 22 tillsammans med ett silverkors. Under tröjan står en bukett liljor. Tränaren Rickard Nilsson berättar att klubbens beslut är att ingen annan spelare ska bära tröjnumret.

Rickard Nilsson beskriver Hugo Mosshagen som positiv, artig och omtyckt. Han arbetade med däckbyten och kom ofta sent till träningarna, men tränaren säger att han alltid bad om ursäkt trots att alla kände till orsaken.

Lagkamraterna fortsätter att träna på planen intill platsen där Hugo Mosshagen dödades. Josef Ibrahim berättar att målvakten utvecklades snabbt och gjorde allt starkare insatser under säsongen. Han hade sagt till Hugo att året kunde bli hans stora genombrott, något som spelaren själv instämde i.

Även lagkamraten Benjamin Brkanic minns stödet han fick av Hugo inför matcher när han kände sig nervös. Numera lägger han ofta handen på Hugos hylla i omklädningsrummet före avspark. Benjamin Brkanic säger att förlusten av både en lagkamrat och vän känns tung, men att minnet av Hugo samtidigt ger laget styrka att fortsätta kämpa.