Per Kenttäs mamma dog efter historiska premiärsegern

Björklövens sportchef Per Kenttä upplevde en av sitt livs mest omvälvande kvällar när klubben återvände till SHL efter 25 års frånvaro. Samma kväll som laget besegrade Djurgårdens IF med 3–0 gick hans mamma Eva Kenttä bort, 83 år gammal. Nu berättar han om förlusten, familjens sista tid tillsammans och det stöd han fick från människor inom föreningen.

Den 19 september 2026 spelade Björklöven sin första match i högsta serien på ett kvarts sekel. Inför 14 100 åskådare i Avicii Arena i Stockholm vann nykomlingen med 3–0. Per Kenttä följde dock inte premiären på plats. Han befann sig på en palliativ vårdavdelning i Kalix, där familjen samlats kring hans svårt sjuka mamma.

Sportchefen har länge övervägt om han skulle berätta offentligt om händelserna. Han ville inte att familjens situation skulle ta uppmärksamhet från spelarna och ledarna under den historiska premiärveckan. Till slut valde han ändå att dela sin upplevelse, framför allt för att hedra sin mamma och beskriva vilken betydelse omgivningens stöd kan ha under en period av sorg.

Eva Kenttä beskrivs av sonen som en omtänksam och generös person som alltid försökte hjälpa andra. Hon hade fem söner och 14 barnbarn, och familjens gemenskap var central i hennes liv. Hemmet stod öppet för både släktingar och andra besökare, och enligt sportchefen fanns det alltid plats för ytterligare en person vid matbordet.

Beskedet om mammans försämrade tillstånd kom när Per Kenttä var på Arlanda efter SHL:s upptaktsträff i Stockholm. Hans tvillingbror Hans Kenttä ringde och berättade att deras mamma hade flyttats till avdelningen för vård i livets slutskede i Kalix. Brodern uppmanade honom att komma hem så snart som möjligt.

Samtalet blev överväldigande för sportchefen, som bröt ihop på flygplatsen. Spelare, tränare och personal från Björklöven som befann sig i närheten gav honom omedelbart stöd. Även om han inte minns alla samtal från den stunden beskriver han hur tydligt det var att människorna omkring honom brydde sig.

Redan på Arlanda ringde Per Kenttä sin kollega Oskar Hägglund och berättade vad som hade hänt. När han landade och tog sig till hallen hade han redan ordnat allt. Han hade berättat för sin son Alexander och sin brorson Viggo om situationen, sett till att de fått mat efter träningen och laddat bilen så att de kunde köra direkt till Kalix.

Bilresan tog ungefär fyra–fem timmar. Jag minns faktiskt väldigt lite av den resan. Jag antar att man hamnar i något slags autopilotläge när sådant här händer. Man gör det man måste göra och tar sig framåt, men mentalt befinner man sig någon helt annanstans.

Vi anlände strax efter midnatt. Mamma var inte ensam. Mina bröder Hans och Jonas fanns redan där och dagen efter anslöt även min bror Marcus från USA. Under den här tiden fanns också våra fruar, sambos, släktingar och barnbarnen omkring oss.

Det är en fruktansvärd känsla. En bottenlös sorg och maktlöshet som är väldigt svår att beskriva.

Att komma in i rummet och se mamma ligga där, så hjälplös, orkeslös och kraftlös, var hjärtskärande. Det var ju hon som alltid hade funnits där för oss. Hon som alltid hjälpt, stöttat och hittat lösningar. Nu låg hon där och vi kunde inte göra någonting för att förändra situationen.

Vi vakade över henne dygnet runt.

Vi gjorde scheman, turades om att hämta mat och kläder åt varandra i Haparanda och sov på alla möjliga platser på avdelningen tills hon så småningom flyttades till ett större rum.

Vi försökte ta hand om mamma och samtidigt ta hand om varandra. Ingen skulle behöva gå igenom det här ensam.

När man sitter tillsammans och väntar på att en människa man älskar ska gå bort kan tystnaden ibland bli nästan outhärdlig. Men hos oss var det faktiskt inte särskilt ofta tyst. Och det hade vi framför allt min storebror Jonas att tacka för. Han höll låda nästan hela tiden. Berättade historier om mamma, om vår uppväxt och om allt möjligt vi hade upplevt tillsammans som familj. Vi skrattade och vi grät. Ibland nästan samtidigt. Mitt i all sorg lyckades han skapa stunder där vi kunde minnas mamma med både värme och glädje samtidigt som jag tror hon hörde varje ord. Jag vet inte var han hittade kraften och energin, men hans engagemang under de där dagarna var helt fantastiskt. Jag har sett många imponerande prestationer inom hockeyn genom åren, men det Jonas gjorde under den här tiden var bättre än den bästa backcheck jag någonsin sett. Han var vår MVP. Utan konkurrens. Jag kommer alltid att vara tacksam för vad han gjorde för mamma och för oss andra under de där dagarna.

Samtidigt som vi befann oss på avdelningen i Kalix förberedde sig laget för den historiska SHL-premiären borta mot Djurgården. Det ligger oerhört mycket arbete bakom en sådan vecka, inte minst alla praktiska detaljer. Normalt är det mycket av det jag ansvarar för. Att säkerställa att mat är beställd, flyg och hotell bokade, värmningstider ordnade och att allting runt laget fungerar. Men den här gången kunde jag inte vara där. Oskar Hägglund tog hand om allt det där, samtidigt som han skötte sitt vanliga arbete inom juniorverksamheten. Han gjorde ett riktigt hästjobb. Jag behövde aldrig oroa mig för att saker inte skulle fungera. Han tog ansvar och såg till att allt löste sig. Det gav mig möjligheten att vara där jag behövdes allra mest – hos mamma och familjen. Oskar förtjänar verkligen all uppskattning han kan få för det arbete han gjorde under den veckan. Jag kommer aldrig att glömma det.

En dag som skulle bli en av de mest känslosamma i hela mitt liv.

Vi hade arbetat så oerhört hårt för att ta Björklöven tillbaka till SHL. Nu skulle vi äntligen spela vår första match i högsta serien på 25 år. Det var en dag jag hade sett fram emot väldigt länge. Men jag befann mig i ett rum på den palliativa avdelningen i Kalix, tillsammans med min mamma och min familj.

Lucas Wallmark skrev till mig att de skulle vinna för min skull. Inför matchen skickade jag ett meddelande till vår gruppchatt med spelarna och ledarna. Jag berättade hur gärna jag hade velat vara där tillsammans med dem och få uppleva den här historiska dagen. Jag skrev också att alla hade förtjänat sin plats vid bordet. Att de hade arbetat hårt för att få den här möjligheten och att de nu skulle ta vara på den.

Responsen jag fick var helt otrolig. Det kom många fina meddelanden och styrkande ord från både spelare och ledare. Men ett meddelande fastnade lite extra. Lucas Wallmark skrev till mig att de skulle vinna för min skull.

Det är svårt att beskriva hur mycket sådana ord betyder när man befinner sig i en sådan situation. Vi såg matchen tillsammans med familjen inne på mammas rum. Jag ska erkänna att jag inte minns särskilt mycket av själva matchen. Det var väl det där autopilotläget igen. Man försökte följa det som hände på isen samtidigt som man satt där med alla känslor och visste vad som väntade. Men en sak minns jag väldigt tydligt. Hur killarna kämpade för varandra. De gav verkligen allt ute på isen. De tog varje duell, täckte upp för varandra och visade en fantastisk vilja och sammanhållning. Det var ett lag som verkligen gjorde jobbet tillsammans. Jag var oerhört stolt över dem. Och att de dessutom lyckades vinna matchen gjorde prestationen ännu större.

Mamma fanns kvar hos oss under hela matchen. Men under matchen hände också något annat. I pausen mellan andra och tredje perioden kom sjuksköterskorna in för att titta till mamma. Efter en stund berättade de för oss att det inte var mycket tid kvar. Då förstod vi att slutet var väldigt nära.

Mamma fanns kvar hos oss under hela matchen. Och strax efter klockan 22, samma kväll som Björklöven hade vunnit sin historiska SHL-premiär mot Djurgården, somnade hon stilla in. Det är väldigt svårt att beskriva den kvällen. En av de största sportsliga dagarna i mitt liv blev samtidigt dagen då jag förlorade min mamma. Två fullständigt olika känslor som för alltid kommer att vara sammanflätade.

Det var en historisk dag för Björklöven. Men för mig kommer det alltid framför allt att vara dagen då min mamma gick bort.

När jag kom tillbaka till laget veckan efter, några dagar innan vi skulle åka till Örebro, fick jag ett väldigt varmt mottagande. Många av spelarna och ledarna kom fram och gav mig styrkekramar och beklagade sorgen. De sa kanske inte så mycket. Men det behövde de inte heller. Jag kände att killarna fanns där för mig. Att de brydde sig på riktigt. Och ibland behöver man inte säga särskilt mycket. Det räcker att visa att man finns där. Det betydde oerhört mycket.

Det var framför allt en händelse när jag kom tillbaka som stack ut. Phil Di Giuseppe kom fram till mig och överlämnade matchpucken från premiärsegern mot Djurgårdens IF. Han tyckte att jag skulle ha den, som ett minne av min och klubbens första seger i SHL på 25 år. Den gesten betydde oerhört mycket för mig. Och det är faktiskt något jag har tänkt på en hel del efteråt. Jag ångrar att jag inte lyckades visa Phil hur mycket den gesten betydde just där och då. Kanske förstod han det ändå. Vi har faktiskt inte hunnit prata ordentligt om det efteråt, men jag hoppas verkligen att han förstår hur mycket den gesten betydde för mig. För mig blev den där matchpucken något väldigt mycket större än ett minne av en hockeyseger. Den blev också ett minne av mamma Eva och den sista kvällen vi fick tillsammans.

Inom ishockeyn pratar vi väldigt mycket om sammanhållning, att ställa upp för varandra och att vara en familj. Det är lätt att säga de orden när allting går bra, när man vinner matcher och när livet rullar på. Under den här perioden fick jag uppleva en sida av Björklöven som jag aldrig kommer att glömma. Från Oskar som ordnade allt det praktiska så att vi kunde skynda oss till Kalix, till alla meddelanden från spelare och ledare, styrkekramarna när jag kom tillbaka och Phil Di Giuseppe gest med matchpucken. Det handlar egentligen inte om hockey. Det handlar om människor som bryr sig om varandra. När jag befann mig i en av de svåraste perioderna i mitt liv fanns det människor omkring mig som verkligen ställde upp. Det har betytt mer än de kanske själva förstår. Och jag hoppas att det också säger något om vilken kultur och vilka värderingar vi har byggt upp tillsammans i föreningen.

Jag tror inte att man fullt ut kan förstå hur det känns att förlora sin mamma förrän man själv står där. Det är en människa som har funnits där under hela ens liv. Någon man alltid har kunnat ringa, prata med, fråga om råd eller bara dela vardagliga saker med. Och plötsligt finns inte den möjligheten längre. Det blir en enorm tomhet. Man kommer kunna lära sig att leva med sorgen, det är saknaden som kommer att vara värst. Samtidigt försöker jag tänka på allt mamma har gett oss. Alla minnen, all kärlek och allt hon lärt oss. Det går inte att ersätta en mamma. Men man kan försöka leva vidare med allt det fina hon lämnat efter sig.

Om det finns något jag hoppas att människor tar med sig från min berättelse så är det hur viktigt det är att finnas där för varandra. Man behöver inte alltid ha de rätta orden. Man behöver inte komma med några stora lösningar. Ibland kan det räcka med att skicka ett meddelande, ge någon en kram, fixa något praktiskt eller bara visa att man bryr sig. För den som befinner sig mitt i sorgen kan sådana saker betyda oerhört mycket.

Jag är otroligt tacksam för det stöd jag fått från min familj, mina vänner och alla människor inom Björklöven. Och jag hoppas att den här berättelsen också kan hjälpa någon annan som går igenom något liknande. Framför allt vill jag att människor ska förstå vilken fantastisk människa min mamma Eva var och att jag är tacksam – att hon just var min mamma.

Eva Kenttä dog vid 83 års ålder. Hon begravdes i Haparanda kyrka. Sonen betonar att hans främsta anledning till att berätta är att uppmärksamma vilken betydelse hon hade för honom och hela familjen.