NFC vill utöka dna-släktforskning

Nationellt forensiskt centrum (NFC) vill att dna-släktforskning i framtiden även ska kunna användas för att identifiera okända avlidna personer. Enligt Siri Aili Fagerholm, verksamhetsexpert vid NFC, lämpar sig metoden minst lika väl för identifieringsärenden som för brottsutredningar. Hon uppger att det finns anhöriga även i dessa fall och att det förekommer gravar utan identifierade personer.

Metoden fick nyligen stor uppmärksamhet efter att ha bidragit till att identifiera en misstänkt i dubbelmordet på Tor Öberg och Gerd Wiklund. De två hittades döda på en gård i Brattås utanför Härnösand i juni 2005. Den 8 april i år meddelade Åklagarmyndigheten att en man anhållits misstänkt för morden efter att ett dna-spår från brottsplatsen kunnat kopplas till honom genom dna-släktforskning.

Siri Aili Fagerholm säger att NFC var nöjda med resultatet eftersom metoden fungerade som avsett och ledde fram till en person som enligt henne åtminstone har lämnat det aktuella dna-spåret. Mannen, som nu är häktad, nekar till brott. Enligt hans försvarare har han lämnat en förklaring till varför hans dna fanns på platsen.

Gripandet är det första som skett med stöd av metoden sedan den blev tillåten sommaren 2025. Dna-släktforskning användes tidigare inom ett pilotprojekt för att lösa dubbelmordet i Linköping 2004. Efter det konstaterade Integritetsskyddsmyndigheten att lagstiftningen behövde ändras innan metoden kunde användas mer generellt.

NFC arbetar samtidigt med flera ärenden där dna-släktforskning kan bli aktuell. För att metoden ska få användas krävs dock dna-spår av tillräckligt hög kvalitet och omfattning. Polisregionerna kan föreslå ärenden, men beslut fattas i slutänden av åklagare. NFC lämnar då bedömningar utifrån sina kriterier, där kvaliteten och mängden dna-material väger tungt.

Enligt Siri Aili Fagerholm innebär avslag på ansökningar ofta en besvikelse för utredare. Hon säger samtidigt att bedömningar kan förändras över tid eftersom den tekniska utvecklingen går snabbt framåt.

Regelverket tillåter i dag användning av dna-släktforskning endast vid utredningar om mord eller grov våldtäkt. Siri Aili Fagerholm uppger att flera våldtäktsärenden har fått avslag eftersom brotten inte klassificerats som grova.

Metoden används ännu inte i Sverige för att identifiera okända avlidna, men Polismyndigheten ser över möjligheterna att införa ett sådant användningsområde. Enligt Siri Aili Fagerholm finns det ofta bakomliggande brott även i identifieringsärenden, och hon säger att det blir betydligt svårare att hitta en gärningsperson om offrets identitet är okänd.

Arbetet med dna-släktforskning inleds med en utvidgad analys av det biologiska spåret. Resultatet anpassas för jämförelser mot släktforskningsdatabaser. Därefter förs uppgifterna över till databaserna samtidigt som Integritetsskyddsmyndigheten informeras. Hanteringen sker separat så att inga andra sökningar kan göras mot det aktuella dna-spåret.

När databassökningen är genomförd får polisen en träfflista. Utifrån den genomförs släktforskning för att identifiera vem som lämnat dna-spåret. Om en person därefter kan bedömas som skäligen misstänkt kan polisen ta ett dna-prov genom topsning för jämförelse med spåret. En sådan provtagning kan också ske frivilligt och ge en träff.