Miljontals valrester bildar unikt ekosystem i djuphavet

Ett omfattande område med valrester har upptäckts i Diamantinagraven utanför Australiens sydvästra kust. Fynden ligger på mellan 4 616 och 7 001 meters djup och är utspridda längs omkring 1 200 kilometer av havsbottnen. Forskarna uppskattar att området kan innehålla fler än tio miljoner valrester.

Expeditionen genomfördes 2023 från forskningsfartyget Tansuo-1 med den bemannade djuphavsfarkosten Fendouzhe. Enligt Chinese Academy of Sciences var det ursprungliga syftet att undersöka Diamantinazonens geologi, men farkostens kameror registrerade oväntat de första valresterna. Forskargruppen genomförde totalt 32 dykningar och undersökte 485 platser.

Forskarna registrerade 476 fossila valfynd och fem moderna valkadaver där aktiva ekosystem fortfarande fanns kvar. På vissa platser uppmättes en täthet på upp till 759,5 valrester per kvadratkilometer. Den höga koncentrationen låg till grund för beräkningen att hela området kan rymma mer än tio miljoner rester.

De flesta fynden kom från näbbvalar, som kan dyka till stora djup för att jaga bland annat bläckfiskar och hajfiskar. Bland resterna fanns ett omkring fem meter långt kadaver av en antarktisk vikval samt fossil från Andrews näbbval och Layards näbbval. Fynden visar enligt forskarna att området innehåller kvarlevor från både utdöda och nu levande utvecklingslinjer.

Tre ovanligt välbevarade fossila kranier tillhörde de utdöda näbbvalssläktena Pterocetus och Izikoziphius, som tidigare har beskrivits genom fossil från havsbottnen utanför Sydafrika. Ett skelett från arten Pterocetus benguelae daterades till omkring 5,3 miljoner år. Forskarna identifierade även den tidigare okända arten Pterocetus diamantinae, som fick sitt namn efter fyndplatsen.

De fossila benen hade på vissa ställen täckts av hårda avlagringar med järn- och manganföreningar. Forskarna bedömde att dessa lager fungerat som ett skyddande hölje. Även den låga sedimentationshastigheten och havsbottens trattformade topografi kan enligt forskargruppen ha bidragit till att valresterna samlats och bevarats under lång tid.

Björn Källström, marinbiolog och forskare vid Sjöfartsmuseet Akvariet, beskriver upptäckten som exceptionell. Han uppger att Diamantinagraven är en djup sprickzon där havsbottnens form kan leda till att döda eller döende valar förs längre ned. Näbbvalar kan dyka till omkring 3 000 meters djup och stanna under vatten i ungefär en timme, men de är luftandande däggdjur och kan enligt Björn Källström dö om de inte når ytan.

Valkropparna skapar samtidigt livsmiljöer på en havsbotten där solljus saknas och tillgången på näring normalt är låg. Asätare börjar med att konsumera vävnad och späck. Därefter tar mindre djur och bakterier över och utnyttjar den näringsrika oljan i valbenen.

Ett aktivt ekosystem dokumenterades på 6 789 meters djup. Det var mer än 2 500 meter djupare än den tidigare kända gränsen för sådana samhällen. På en av platserna registrerades omkring 2 840 djur per kvadratmeter, däribland ormstjärnor, blötdjur och maskar som levde på eller i närheten av benen.

Forskarna uppgav att de aktiva samhällena främst bestod av ormstjärnor, benborrande maskar av släktet Osedax och musslor som får energi genom samspel med kemosyntetiska bakterier. Björn Källström beskriver valkadavren som näringsrika oaser i en annars näringsfattig djuphavsmiljö och uppger att forskning har visat en hög biologisk mångfald på stora djup.

Smithsonian Ocean uppgav att valresterna kan bilda en sammanhängande spridningskorridor. Arter som är beroende av valkadaver skulle därmed kunna förflytta sig mellan olika skelett och kroppar på havsbottnen. Forskargruppen beskriver samtidigt området som ett fossilarkiv som kan användas för att undersöka näbbvalarnas evolution, ekologi och populationsförändringar från pliocen fram till nutid.

Valar är däggdjur och omfattar omkring 90 nu levande arter inom grupperna bardvalar och tandvalar. De finns i samtliga världshav och vissa arter förekommer även i stora floder. Kroppen är strömlinjeformad och skyddas mot kyla av ett tjockt späcklager. Valar använder också ljud för kommunikation och ekolokalisering.