Marika Domanski Lyfors om dödsrädslan och fotbollslivet

Marika Domanski Lyfors lever med en elakartad hjärntumör som inte går att operera bort helt. Den tidigare förbundskaptenen har genomgått flera behandlingar och fortsätter att arbeta inom svensk fotboll. Nu berättar 66-åringen om sin rädsla för döden, den svåra sjukdomstiden och målet att få följa Sveriges landslag under VM i Brasilien 2027.

Under hösten 2026 har Marika Domanski Lyfors valt att för första gången göra en längre intervju om sin sjukdom och hur den förändrat hennes tillvaro. Hon har tidigare tackat nej till sådana samtal och vill bara genomföra en omfattande intervju. Trots att både minnet och talförmågan periodvis sviktar är hon beredd att besvara frågor om sin situation.

Ett villkor är att berättelsen inte ska publiceras förrän Sverige har avslutat sitt VM-playoff mot Litauen. Hon vill inte att uppmärksamheten kring sjukdomen ska hamna i vägen för spelarna eller skapa ytterligare frågor under landslagssamlingen.

Vid ett möte på en innergård i centrala Stockholm beskriver hon både sin fortsatta livsglädje och oron inför framtiden. Hon berättar också att hon vill ha en begravning med livlig musik och champagne, där hennes liv uppmärksammas.

De första tydliga sjukdomstecknen kom under våren 2024. Vid den tiden hade hon börjat återfå glädjen efter maken Ulf Lyfors död två år tidigare. Sorgen fanns fortfarande kvar, men den mest intensiva perioden hade passerat.

Marika Domanski Lyfors hade levt med huvudvärk sedan födseln, men besvären hade då blivit mindre påtagliga. Samtidigt väntade Sveriges EM-kvalmatcher mot England och Frankrike.

Eftersom det saknades flicklag spelade hon fotboll tillsammans med pojkar under somrarna. På vintern var hon målvakt i ett ishockeylag, där klubbens enda uppsättning skydd tilldelades den andra målvakten, en pojke, men Marika klagade inte.

Efter sin första fotbollssäsong i Nödinge SK utsågs anfallaren till årets spelare. I pris fick hon sitt livs första par fotbollsskor. 1975 flyttade hon till Surte IS och värvades därifrån till storlaget Jitex. Successivt flyttade hon längre ner i banan, ut på vänsterbacken, i laget som dominerade svensk fotboll.

Hon var kortast, men den enda som rådde på en framstormande Pia Sundhage, som 1982–83 spelade för Östers IF. Hon gjorde det med ivriga fötter och flaxande armar.

Ett Jitexminne av många: Domanski lät armbågarna tala och vann bollen på sin vänsterkant. Motståndarna klagade, men domaren blåste till Marikas fördel.

– Hon är så liten och kan inte hjälpa det, ska han ha sagt.

– Hon var väldigt bra i Jitex, men hade ett jävla humör. Därför fick hon ibland inte ut allt som hon hade inom sig, säger Anette Börjesson, libero i Jitex som vann två SM-guld och tre cuptitlar mellan 1981 och 1984.

Hur märktes hennes humör?

– Vid ett tillfälle spelade vi cupfinal i Stockholm. Det var dyngsurt, blött och dåligt. Marika blev inbytt i slutet av andra halvlek och i förlängningen slog hon en felpassning. Hon började veva med armarna för att få bli utbytt. Hon tyckte att hon var så jävla dålig. Jag skällde på henne då, sa att hon fick skärpa sig.

Hur var hon som vänsterback?

– Absolut inget rundningsmärke, utan hon visste vad hon gjorde. Hyfsat bra teknik. Hon har alltid haft inställningen, vilket jag kan terra henne för, att hon hatar fega spelare. Det har gjort att hon själv har behövt ställa upp och visa mod, som när folk har uppmanat henne att sjunga.

Hur bedömer du hennes gärning för svensk fotboll?

– Enorm! När vi släppte av henne i Örebro, där hon pluggade på GIH på 80-talet, var hon så noga med allt. Plugget, fotbollen, allt. Det känns som att hon redan då hade en plan som vi andra inte kände till. Vi tänkte att hon skulle bli gymnastiklärare, men hon blev så mycket mer. Hon har också bidragit med massor på SvFF:s kansli. Hon är så kunnig i allt hon gör.

Så hur summerar vi det här, Anette Börjesson?

– Hon är envis som en åsna. En åsna som har nått sina högt satta mål.

Under 80-talets första år pluggade Marika Domanski till idrottslärare på GIH i Örebro. Ett tag var hon den enda i Jitex startelva som stod utanför landslaget, trots att relationen med förbundskaptenen Ulf Lyfors var god.

1989 gifte de sig i Mölndal. En effektiv borgerlig vigsel där finkläderna knappast dolde att hon var höggravid.

– Jag hade ingen snygg klänning. Jag var bara tjock och rund, säger Marika och skjuter in stolen mot metallbordet.

På innergården har solen smugit bakom hustaken. Någon barmhärtig själ har stängt av musiken. Jag föreslår att vi ska gå inomhus, men Marika propsar på att vara kvar härute, hon låter rentav jackan hänga oanvänd på en stol.

Skalpen är täckt av blåmärken, sår och operationsärr.

– De öppnade från örat och framåt. Tog bort allt de kunde. Men den sitter i hjärnstammen också och går inte att ta bort, så nu handlar det om att den inte ska växa.

Efter operationen på våren 2024 följde strålning. Men såret sprack och ett nytt ingrepp planerades till sommaren. Därefter följde sex veckors strålning och cellgifter i 1,5 år.

Nu har hon pausat den nedbrytande behandlingen och låter kroppen återhämta sig. För att hålla cancern stången har hon fyra elektroder fastsatta på hjässan större delen av dygnet. De svaga elektriska fälten som plattorna avger bromsar tumörens tillväxt. Därtill tar hon en studiemedicin som förhoppningsvis hjälper.

– Man sa till mig att man brukar leva ungefär sju till tolv månader med en sådan här tumör, säger Marika.

– Jättesvårt. I början tänkte jag ta tag i saker och ting för att jag snart skulle dö. Nu gör läkaren magnetröntgen var tredje månad och varje gång hittills har det gått bra. Då blir jag jätteglad. Det varar i en och en halv månad, sedan börjar jag tänka på nästa gång och blir nervös. Den tiden är hemsk.

Så ditt liv utgörs av en slags cykler på tre månader?

– Ja. Det är samma sak varje gång.

– Jag ska magnetröntga i november.

Du fick sju till tolv månader. Nu har två och ett halvt år gått. Hur ser du på det?

– Jag är jätterädd för döden. Inte för att det ska göra ont, utan att jag inte ska finnas längre.

– Jag är jätterädd för det. Så rädd att jag nästan inte kan prata om det. Det är en hemsk känsla att leva med.

Vad säger läkaren till dig när ni ses?

– Jag säger till honom att hålla mig vid liv. Han svarar att han gör sitt bästa. När han förstod att jag skulle jobba heltid sa han att ingen med min sjukdom har gjort det förut. Men jag har ju ett bra jobb, jag får jobba med fotboll. Han är schweizare och visste inte så mycket om fotboll, men nu har han lärt sig en del.

Om läkaren har läst på så vet han numera att Marika Domanski Lyfers är en av svensk fotbolls viktigaste personer det senaste halvseklet.

1989 var spelarkarriären avrundad och ledarbanan i sin vagga. Marika och maken Ulf flyttade till Stockholm där hon snabbt klättrade i rang: från flicklandslaget, via U20 till posten som assisterande förbundskapten bakom Bengt Simonsson.

1995 floppade Sverige i VM. Trots hemmaplan rök laget i kvarten mot Kina och förändring var nödvändig. Marika Domanski Lyfors hade inget behov av att klamra sig fast vid jobbet för sakens skull, utan skissade fram en skarp kursändring.

Inför fotbollsförbundets styrelse framförde hon sina radikala idéer:

För det första ville hon halvera antalet lägerdagar. Det var otaktiskt, dyrt och påfrestande att fjättra fast spelarna i landslagets regi 120 dagar om året. Rimligen skulle de utvecklas bättre i klubbmiljön. Därför ville Marika knyta närmare samarbete med topplagen Umeå, Malmö och Älvsjö, så att de alla drog åt samma håll.

Som en följd kunde träningsdosen höjas markant, från tre-fyra pass i veckan till tolv. Det var nödvändigt för att spelarna skulle klara av Marikas krävande spelfilosofi.

Lika viktigt var urvalet av spelare. Marika ville bara se de modigaste kvinnorna i landslaget, de som inte fruktade dueller utan sökte upp dem. De som kunde misslyckas med att kliva förbi sin motståndare två gånger men försöka en tredje. För att ingjuta mer kämpaglöd skulle landslaget hädanefter möta fysiskt starkare pojklag. Skit samma om de skulle torska, det var utmaningen och tuffheten som Marika var ute efter.

Slutligen behövde stjärnorna bättre förutsättningar. Kunde de inte bli heltidsproffs så behövde de nya träningsprogrammen åtminstone märkas i plånboken. Till Sveriges Olympiska Kommitté föreslog Marika Domanski Lyfors strypta stipendier till enstaka spelare till förmån för mindre summor spridda över hela truppen.

Målet var att Sverige skulle kunna konkurrera om VM-titeln 2003. Svenska Fotbollförbundet gav henne ett tioårigt kontrakt som förbundskapten.

Domanski Lyfors hittade sitt spelarmaterial i de tidigare flicklandlagen. Där fanns de hårdaste, djärvaste och skickligaste lirarna. Cecilia Sandell, Jane Törnqvist och Kicki Bengtsson var som huggna ur urberget. Victoria Svensson och Hanna Ljungberg var korta i rockarna men sylvassa framför mål. Sista pusselbiten kom på tips från Umeå, där en särskilt lovande mittfältare hade börjat hävda sig.

Marika drog dit och såg en träning. Sedan var Malin Moström självskriven i hennes långsiktiga VM-projekt.

Det tog några år för förändringarna att bära frukt. Sverige rök i EM-semin 1997, VM-kvarten 1999 och OS-gruppspelet 2000. Resan mot världsherravälde hade nått drygt halvvägs när Sverige gick till EM-final 2001, men där avgjorde tyskan Claudia Müller i förlängningen.

Vid tidpunkten var laget sammansvetsat. Några nya namn tillkom, som virvelstormen Josefine Öqvist, men kärnan var intakt. Gruppen var disparat och brokig, men alla utstrålade samma mod, samma vinnarinstinkt.

Det krävdes en stark ledare för att hålla hetsporrarna tyglade. Till och med den lekfulla fotbollstennisen på uppvärmningarna blev med tiden för infekterad, så förbundskaptenen nödgades att stryka den.

– Vi hade teambuilding med landslaget på Hisingen och skulle boxas på skoj, med stora handskar. Före matchen skulle man hälsa med handsken, men Marika missförstod det. Hon slog till hårt direkt. Fysion Annica Näsmark förstod ingenting, men snart blev det värsta fajten. Det var helt fantastiskt, säger Victoria Sandell Svensson, anfallaren som debuterade i landslaget 1996 och sedan var en av stjärnorna bakom VM-silvret 2003.

– Skicklig. I början var det för mycket fokus på startelvan, men ganska snabbt växte hennes ledarskap och alla kände sig lika viktiga. 2003 hade vi världens bästa avbytarbänk.

Men det var hetsigt ibland, verkar det som, inte bara på boxningen. Varför kunde ni inte ens spela fotbollstennis på uppvärmningarna?

– Det smällde på alla aktiviteter. Vi körde gokart som dårar, en massa krockade och fick lårkakor, så vi fick sluta med det. Men vi var tävlingsmänniskor och Marika var det mest av alla.

Hennes krav på intervjun var att den inte publicerades samtidigt som landslaget var samlat. Är du förvånad?

– Nej. Marikas fina sida är att inget handlar om henne, allt handlar om fotbollen. Det är hon som har drivit de tuffaste frågorna på SvFF, Uefa och Fifa. Hon har varit både min tränare och mentor och det är synd att ingen i dag driver frågorna så som hon gjorde.

Hur är hon på jobbet på förbundet?

– Hon är otroligt noga med att alltid gå runt och hälsa på alla. Se alla. Det spelar ingen roll vilken position eller roll man har på förbundet. Och ändå är Marika tystlåten. Hon vill inte ta plats, säger Victoria Sandell Svensson.

2003 stod Marika Domanski Lyfors elddop. I kvartsfinalen skickade Sverige ut Martas Brasilien. I semifinalen ledde Kanada med 1–0 med 20 minuter kvar, de kontrollerade tillställningen, så den svenska tränaren behövde ett irrationellt element.

Hon bytte in Josefine Öqvist och i ett trollslag förändrades spelbilden. Först kvitterade Moström – jo, det var en pärla som Marika hade funnit i den västerbottniska dyn – och sedan skickade Öqvist laget till final.

3,8 miljoner svenskar såg drabbningen mot Tyskland sluta 1–1 efter 90 minuter. Svor över den billiga frisparken i förlängningen. Suckade åt den tidigare höjdhopparen Nia Künzers guldmål på nick.

Och trodde du att Marika Domanski Lyfors har försonats med händelseutvecklingen 23 år senare så har du fel. Målet var att vinna VM, inte att bli tvåa.

På innergården sjunker temperaturen, men Marikas ansikte glöder när hon minns finalen.

– Jag rusade ut mot domaren och skulle kunna klappa till henne. Hon räckte fram handen men jag ville inte ta den. ”Det var ingen frispark”, sa jag och sprang tillbaka till bänken. Fifa-presidenten Sepp Blatter skulle dela ut priser och jag sparkade till en vattenflaska som flög rakt över huvudet på honom.

– Ja, men hade jag slagit till domaren och sparkat flaskan på Blatter så hade jag inte suttit här.

Ni vann ändå VM-silver. Släppte besvikelsen under kvällen?

– Nej. Jag försökte skärpa mig när vi hade middag och drack några glas vin. Jag tänkte att det skulle smälta isbiten i magen. Men det gick inte.

Vid hemkomsten strömmade stockholmarna ur sina lägenheter för att hylla laget och dess knipsluga tränare. Gamla damer vinkade från sina balkonger. En bilist stirrade så storögt på spelarbussen att han kolliderade med en polismotorcykel.

I Kungsträdgården hyllade 15 000 åskådare sina nya idoler och om man kunde fästa en mikrofon mot Marikas bröstkorg skulle man höra ljudet av droppande vatten.

– Där smälte isbiten. Fy fan, vi hade gjort det bra. Men jag önskar ändå att jag hade firat mer än vad jag gjorde.

Har du glömt frisparken nu?

– Det är många som frågar mig det, men hur skulle det gå till? Det går så klart inte.

När tänkte du på den senast?

– Hon ville aldrig ha beröm för framgångarna. Hon sa alltid att det var spelarna som hade gjort allt. Men nu får hon faktiskt backa och bara ta emot berömmet. För hon är en grym ledare, säger Kicki Bengtsson, backklippa i Marika Domanski Lyfors landslag.

Vad kännetecknar henne som ledare?

– Att hon har fotbollskunskapen, men också låter alla bli sedda och inkluderade. Det var inga krusiduller, utan hon sa rakt ut att jag behövde skärpa mig. Vara mer koncentrerad. Sedan var hon den första att berömma mig när jag spelade bra. Hon gjorde mig till en bättre spelare.

Efter VM-sommaren 2003 följde en torskad bronsmatch i OS 2004 och sedan rann tioårskontraktet ut. Marika Domanski Lyfors tog över ett krisande Kina, som hade 13 raka förluster och skulle arrangera VM 2007.

Uppdraget lämnade inte utrymme för drakoniska förändringar, men med tolkars hjälp framförde hon snart sitt budskap. Laget behövde spela rakare och kvickare. Han Duan, Bi Yan och Pu Wei var tekniska, men de sölade med bollen.

Först misstog spelarna instruktionerna och trodde att svenskan uppmuntrade till långbollar, men lagom till mästerskapet satte sig det nya, rappare djupledsspelet. Den sommaren radade landslaget upp sex raka segrar innan de föll mot Norge i kvartsfinal.

Marika Domanski Lyfors förärades smeknamnet Den Lilla Chauffören. Det var hon som styrde Kina mot framtiden. Framgången gjorde att hon behövde förklä sig, gömma sig under kragar och huvudbonader när hon vistades i offentligheten.

Trots ett sockrat anbud avböjde hon en förlängning och tog jobbet som landslagschef hemma i Sverige.

I dag ångrar hon det tidiga klivet bort från sidlinjen. 48 år är ingen ålder för en tränarpension.

– Jag har alltid känt att jag slutade för tidigt som coach. I den nya rollen fick jag planera och fundera på hur vi skulle utveckla svensk fotboll. Jag hade all tränarutbildning och ungdomslandslagen. Jag fick jobba internationellt för Fifa. Men jag har hela tiden längtat tillbaka till att vara tränare.

Hon skrattar åt en tanke som kan låta förminskande mot sitt eget skrå, men som likförbannat är sann.

– Det är inte så svårt att vara ledare. Du måste tro på dig själv, veta vad du vill, sätta upp mål och nå dem. Det ska vara modigt och roligt. Många tränare svävar ut och vill få det att verka mer komplicerat än vad det är.

”För kort” är ett återkommande tema i Marikas liv. Hon var en kortvuxen vänsterback, hennes silverfirande och tränarkarriär var för korta, men det var också hennes äktenskap.

För i halvtid mot Italien i Algarve cup 2022 dog Ulf Lyfors av en blodpropp som stoppade flödet till lungorna. Och två år senare hade hon tappat talet och kunde inte svara när läkaren gav henne ett alldeles för kort livsspann.

Ibland smyger låga tankar fram under vanliga promenader.

– När Uffe gick bort tittade jag mer runt omkring mig. På vilka som lever och vad de gör om dagarna. Jag tänkte att Uffe aldrig kommer att komma dit. Och nu kommer jag inte heller det. Det är... det är... fan.

En rynkad panna, en knuten hand.

– Jag kommer inte att bli en grå gumma. Jag blir avundsjuk på dem som får fortsätta leva. Men det hjälper inte att bli förbannad.

2025 återvände du till jobbet på heltid, som senior rådgivare på förbundet. Var det självklart?

– Ja. Det var livsnödvändigt.

– Jag värderar Marika väldigt högt. Hon var den person som fick mig att förstå vad det innebar att vara på elitnivå. Vad jag behövde göra för att bli så bra som jag kunde bli. Hon har alltid haft så kloka saker att säga. Saker som jag direkt har kunnat ta till mig och sedan omvandla. Jag litar blint på Marika och hon är ofta den person jag rådfrågar om saker, än i dag. Hon betyder allt för mig och min karriär, säger Manchester Citys fotbollschef Therese Sjögran, som debuterade i landslaget 1997.

Du hade kunnat ta pengarna som du har kvar och levt ett stilla liv på Maldiverna.

– Ja, men vad är livet, liksom? Det är kärlek. Den finns i fotbollen. Det är inte spelet i sig, utan dem som man jobbar med. Spelarna. Kunde jag överleva enbart av kärlek så hade jag definitivt gjort det.

– Nej. Men på något sätt tror jag att det finns någonting efter det här.

Jag såg en kort SVT-intervju med dig från 2025. Där bromsar du dig i slutet av meningarna. ”Jag har en tumör som sitter i skallen och den kan ju…”. Sedan inget mer. Är det dödsrädslan som hörs där?

– Ja. Jag lär mig att prata om döden, men det är inte lätt. Nu kan jag säga att jag kommer att dö. Alla säger det, men för mig... äh, vad pratade vi om?

Att du vet att du ska dö.

– Ja. Därför lever jag fyra dagar per dag. Jag fikar, går ut och käkar, går på teater. Senast var det ”Torka aldrig tårar utan handskar”, innan dess ”Romeo och Julia”.

Tänker du ofta på tumören?

– Nej. Den är rund och det är förjävligt att den sitter där. Jag måste leva med den på något sätt. Jag hoppas bara att den vill leva med mig.

– Om du får chansen så ta den. Var modig. Du kommer inte att ångra det.

Under intervjun vet inte Marika att Sverige snart kommer att krossa Litauen med totalt 15–0 i playoffet och ta ett kliv mot VM i Brasilien nästa sommar. Men hon räknar med avancemang till den grad att hon planerar livet utifrån mästerskapet.

Det är sju månader dit. Två-tre ångestcykler med magnetröntgen. Tvåhundra dagar som ska levas som om de vore åttahundra.

– Nu ska jag till Brasilien. Det är mitt mål, säger hon.

– Jag har haft huvudvärk hela livet. Fem procent av människorna har de problemen. Det har fått mig att tänka att huvudet i alla fall inte kommer att ta kål på mig.

Hon misströstar i en sekund.

– Men det kommer det tyvärr att göra.

Har du kommit till ro med döden?

Det skymmer över Stockholm, eftermiddagen är råkall och tyst. På en metallstol på en innergård skakar en av svensk fotbolls största ledare på huvudet.

– Jag kommer aldrig att komma till ro med döden. Aldrig.

– Marikas betydelse för svensk fotboll är närmast omöjlig att sätta ord på. Hon är en av de mest professionella människor jag haft förmånen att lära känna och arbeta med. Hennes storhet ligger inte bara i vad hon har gjort utan i vem hon är. Hon ser människor, får dem att växa och har en sällsynt kombination av integritet, empati och genuint goda värderingar. Det finns människor som gör avtryck genom det de presterar och så finns det människor som gör avtryck genom hur de får andra att känna sig. Marika har båda delarna, säger Håkan Sjöstrand, generalsekreterare i SvFF mellan 2014 och 2023.

– Hon ställer höga krav, men hon gör det för hon tror på människors förmåga och vill att de ska lyckas. Hon är själv beredd att stå bakom dem hon tror på. Hennes lojalitet märks inte minst i handling och hon står verkligen bakom dem hon tror på när det behövs som mest, vilket jag själv har fått uppleva. Hon har alltid stått för ”fair play” både på och vid sidan av planen. Därför gör det ont att se henne spela den djupt orättvisa match som hon nu gör, utan några schyssta villkor. Marika har min största respekt.

Den 21 december 2024 meddelade Svenska Fotbollförbundet att hon valts in i svensk fotbolls Hall of Fame som medlem nummer 89.

Vid galan Damallsvenskans Bästa den 23 november 2025 tilldelades hon Sportbladetpriset. Bland de övriga pristagarna fanns Felicia Schröder, Jennifer Falk och Mak Lind.

Den 21 januari 2026 fick hon Sportspegelpriset vid Idrottsgalan. Mats Nyström överlämnade utmärkelsen i Avicii Arena, där publiken gav henne stående ovationer.

Samtidigt har den personliga sorgen varit en återkommande del av hennes senaste år.

Under Algarve cup 2022 avled maken Ulf Lyfors efter en blodpropp som stoppade blodflödet till lungorna. Dödsfallet inträffade under halvtid i en match mot Italien.

De hade gift sig 1989 och delat stora delar av sina liv inom fotbollen.

När makens bortgång började Marika Domanski Lyfors fundera mer över livets begränsningar. Hon kunde se människor i sin omgivning fortsätta med vardagliga aktiviteter och samtidigt tänka på allt som hennes make aldrig skulle få uppleva.

När hon själv fick sin cancerdiagnos två år senare blev dessa tankar ännu mer personliga.

Hon beskriver en sorg över att inte få bli gammal och över att andra människor får fortsätta sina liv. Samtidigt konstaterar hon att ilska över situationen inte förändrar sjukdomen.

Arbetet har varit ett viktigt sätt att behålla mening och gemenskap i vardagen.

Under 2025 återvände hon till heltidstjänst inom Svenska Fotbollförbundet som senior rådgivare.

Den 15 oktober samma år meddelade förbundets fotbollschef Kim Källström att hon skulle lämna de operativa delarna av landslagschefens arbete och i stället koncentrera sig på ledarskap och rådgivning.

Magnus Andersson fick samtidigt större ansvar som team manager, med utökat beslutsmandat och personalansvar. Förändringen genomfördes inför Nations League-semifinalerna mot Spanien under nye förbundskaptenen Tony Gustavsson.

För Marika Domanski Lyfors har möjligheten att fortsätta arbeta varit särskilt betydelsefull. Hon beskriver fotbollsmiljön som en plats där hon får vara nära människor som hon tycker om.

Det är framför allt relationerna med spelare och kollegor, snarare än själva sporten, som hon framhåller som det viktigaste.

Hon har också försökt fylla livet utanför arbetet med aktiviteter. Under den senaste tiden har hon träffat vänner, gått på restaurang och besökt teatern.

Bland föreställningarna hon sett finns Torka aldrig tårar utan handskar och Romeo och Julia.

Marika Domanski Lyfors beskriver sin inställning som att hon försöker hinna med flera dagars upplevelser under ett enda dygn.

Samtidigt fortsätter samtalen om döden att vara svåra. Hon har börjat kunna säga att hon kommer att dö, men berättar att tanken fortfarande kan bli så överväldigande att hon tappar orden.

Hon hoppas att det finns någon form av tillvaro efter livet, utan att veta vad den i så fall skulle innebära.

Trots sjukdomen har hon ett konkret mål framför sig. Hon vill följa det svenska damlandslaget under VM i Brasilien sommaren 2027.

När intervjun genomförs återstår fortfarande Sveriges playoff mot Litauen. Marika Domanski Lyfors känner då inte till att Sverige kommer att vinna dubbelmötet med sammanlagt 15–0.

Hon planerar ändå sin framtid med utgångspunkt i att landslaget ska ta sig vidare.

Det återstår ungefär sju månader till mästerskapet och under den perioden väntar ytterligare två eller tre undersökningar med magnetkamera.

Att få resa till Brasilien har blivit ett tydligt personligt mål, även om hon är medveten om att sjukdomen kan förändra förutsättningarna.

Hon tänker också på den huvudvärk som följt henne genom livet. Tidigare hade hon föreställt sig att besvären åtminstone inte skulle bli orsaken till hennes död. Nu vet hon att tumaran i hjärnan är livshotande.

Trots den svåra situationen vill hon fortsätta leva aktivt. Hon uppmanar andra att våga ta möjligheter när de uppstår och inte låta rädsla hindra dem.

Hon beskriver själva tumören som något hon tvingas leva med och uttrycker en förhoppning om att kroppen och sjukdomen ska kunna samexistera så länge som möjligt.

Håkan Sjöstrand, som var generalsekreterare i Svenska Fotbollförbundet mellan 2014 och 2023, ger henne ett omfattande erkännande för arbetet inom svensk fotboll.

Enligt Sjöstrand har hennes betydelse byggt på både de sportsliga resultaten och förmågan att utveckla människor. Han framhåller hennes professionalism, integritet, empati och lojalitet.

Han beskriver en ledare som ställer höga krav eftersom hon tror på människors möjligheter, men som också ställer upp för dem hon arbetar med när situationen är svår.

Sjöstrand anser att hon genom hela karriären stått för rent spel och uttrycker stor respekt för hur hon hanterar sjukdomen.

När samtalet på innergården i Stockholm närmar sig sitt slut har eftermiddagen blivit kallare och dagsljuset börjat försvinna.

Marika Domanski Lyfors har berättat om sina framgångar, sin familj, sin behandling och sina framtidsplaner. Men på frågan om hon har kunnat acceptera att livet kommer att ta slut är hennes besked tydligt.

Hon säger att hon aldrig kommer att förlika sig med döden.