Lars Lidén håller liv i kolningstraditionen för tolvte året

I Glommersträsk utanför Arvidsjaur har Lars Lidén återigen tänt sin kolmila. Det är tolvte året i följd som han arbetar med det traditionella hantverket. Tillsammans med tre andra kolare ansvarar han för en process som kräver övervakning dygnet runt under nästan fem dygn.

Arbetet utförs numera med hjälp av bröderna Martin och Bengt Nilsson samt Martin Sjöstedt. De fyra turas om att bevaka milan och använder en intilliggande koja för måltider och vila. När kolningen är avslutad måste milan svalna innan grillkolet kan tas ut.

Lars Lidén fick sina första kunskaper om kolning under studierna vid Skogsbruksskolan i början av 1970-talet. Hans lärare i det praktiska arbetet var Eugen Andersson från Järvträsk, som visade honom hur en kolmila skulle byggas. När Lidén återupptog verksamheten för tolv år sedan upptäckte han att han fortfarande behärskade tekniken.

Att sköta kolningen på egen hand har tidigare inneburit besvärliga situationer. Lars Lidén berättar att elden under en varm och torr sommar spred sig så snabbt att flera meter höga eldflammor slog upp från milan. Vid den tidpunkten ansvarade han ensam för bevakningen. Han beskriver hantverket som intressant och tidvis spännande.

En kolmila används för att framställa träkol av ved genom torrdestillation, där upphettningen sker med begränsad syretillförsel. Enligt Siljansfors skogsmuseum kan en traditionell mila av normal storlek rymma mellan 120 och 150 kubikmeter travad ved. Konstruktionen täcks med granris och därefter ett omkring 25 centimeter tjockt lager jord, kallat stybb, som begränsar tillgången på syre.

Kolningens historia i Sverige sträcker sig minst 2 000 år tillbaka. Träkol var länge en viktig råvara för landets järnbruk och metallproduktion, där stora mängder ved från skogen behövdes.

Under andra halvan av 1800-talet gick omkring 15 procent av landets virkesförbrukning till träkol. Produktionen nådde sin topp under andra världskriget, då behovet av gengaskol ökade.

Kolningen utfördes främst av män under höst och vinter, då brandrisken var lägre. Kolaren behövde vaka över milan och bodde därför ofta i en enkel koja intill. Från att främst ha varit ett säsongsarbete för torpare och arrendebönder utvecklades kolning med tiden till ett yrke inom skogsindustrin.

Publicerad23 oktober 2026 kl 05:30 SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet.Läs mer om hur vi arbetar.EXTRA VERIFIERADE FAKTA ATT ANVÄNDA VID OMSKRIVNING: - Institutet för språk och folkminnen har tagit upp kolning i mila i Sveriges nationella förteckning över levande immateriella kulturarv, Levande traditioner. Förteckningen ingår i Sveriges arbete med Unescos konvention om tryggandet av det immateriella kulturarvet. Beskrivningen av kolning i mila uppdaterades den 22 maj 2026. - Riksantikvarieämbetet beskriver att Sverige sedan 2011 har gett Institutet för språk och folkminnen ansvaret för arbetet med Unescos konvention om immateriellt kulturarv. Arbetet omfattar bland annat att dokumentera traditionella kunskaper och hantverk som fortfarande överförs mellan människor. - Siljansfors skogsmuseum beskriver att en normalstor traditionell kolmila kan innehålla mellan 120 och 150 kubikmeter travad ved. Veden täcks först med granris och därefter med ett ungefär 25 centimeter tjockt jordlager, kallat stybb, som begränsar syretillförseln. - Siljansfors skogsmuseum uppger även att Gammelkroppa kolarskola utvecklade den traditionella resmilan under 1930-talet genom att leda ut den heta milgasen via en separat skorsten. Konstruktionen gjorde att gasen passerade genom okolad ved, vilket förbättrade torkningen och kunde halvera kolningstiden. - Föreningen Skogen beskriver i Skogsencyklopedin att kolaren reglerar lufttillförseln genom öppningar i milans täckande jordlager, så kallade fotrymningar. Om kolningen inte kontrolleras kan håligheter bildas inne i milan, vilket kan leda till att konstruktionen rasar samman och kolet brinner upp. - Nationalencyklopedin anger att traditionell kolning i kolmila har ett energiutbyte på omkring 40–50 procent. Till skillnad från kolning i särskilda ugnar tas de flyktiga ämnen som frigörs under processen inte till vara vid traditionell milkolning. - Skogsstyrelsen meddelade den 18 februari 2026 att myndigheten lanserat nya digitala kartunderlag som med hjälp av artificiell intelligens identifierar platser där det kan finnas kolbottnar och andra kulturhistoriska lämningar. Kartorna är avsedda att underlätta skogsägarnas planering och minska skador på kulturmiljöer vid skogsbruksåtgärder. - Skogsstyrelsen anger att kolbottnar som klassificeras som övriga kulturhistoriska lämningar omfattas av hänsynsreglerna i 30 § skogsvårdslagen. Myndigheten ansvarar för tillsynen av sådana lämningar på skogsmark. - Länsmuseet Gävleborg beskriver att gamla kolbottnar efter resmilor vanligen är runda och kan vara upp till 15 meter i diameter. Lämningarna framträder ofta som ringformade upphöjningar i skogsmarken, med rester av träkol under markytan. Äldre liggmilor lämnar i stället ofta rektangulära eller kvadratiska spår. - Sveriges lantbruksuniversitet redovisar i publikationen Träkolsframställning i kolmila att särskilda kolarskolor började grundas i Sverige under 1850-talet. Skolorna utbildade kolare och fungerade även som förberedelse inför vidare skogsutbildning. Kolarskolorna försvann under 1950-talet. - Sveriges lantbruksuniversitet beskriver i samma historiska genomgång att Jernkontoret grundade ett kolningslaboratorium 1902. Där utvecklades bland annat effektivare kolningsmetoder och den så kallade skorstensmilan.