Klimatmanifestation samlade över 50 000 i Stockholm

Mer än 50 000 personer från över 280 organisationer deltog den 23 augusti i en klimatdemonstration genom centrala Stockholm. Deltagarna samlades i Vasaparken från klockan 12.00 och marschen startade klockan 13.00. Tåget avslutades vid Gustav Adolfs torg. Arrangörerna beskrev demonstrationen som partipolitiskt obunden och uppmanade deltagarna att avstå från partipolitiska symboler och nationsflaggor.

Demonstrationen var avslutningen på manifestationen 24 timmar för klimatet, som Rebellmammorna, Rebellpapporna och Researchers’ Desk hade inlett på Sergels torg den 22 augusti klockan 13.00. Manifestationen pågick i ett dygn innan deltagarna anslöt till samlingen i Vasaparken. Naturskyddsföreningen var också en av initiativtagarna till demonstrationen.

Magnus Wennerhag, professor i sociologi vid Södertörns högskola, beskriver deltagarantalet som mycket stort med svenska mått. Han jämför omfattningen med klimatdemonstrationen i Stockholm i september 2019 och konstaterar att endast Stockholm Pride har nått liknande deltagarsiffror under senare årtionden. Magnus Wennerhag bedömer att mobiliseringen av många organisationer från centrala delar av civilsamhället visar för politikerna att klimatfrågan engagerar många människor.

TCO:s ordförande Therese Svanström sade i samband med demonstrationen att politiken hade underskattat omfattningen av klimatengagemanget. Therese Svanström efterlyste också ett tydligare politiskt ledarskap i klimatfrågan.

Svenskt klimatengagemang har enligt Magnus Wennerhag utvecklats i återkommande vågor och ofta stärkts under valår. Klimatfrågan började uppmärksammas under slutet av 1970-talet, medan en bredare mobilisering i Sverige tog fart först i början av 1990-talet. Efter en period med minskad aktivitet växte engagemanget på nytt under 2000-talet, bland annat i samband med klimattoppmötet i Köpenhamn.

Valet 1988 hör till de svenska riksdagsval där klimat- och miljöfrågor haft en särskilt tydlig politisk roll, då Miljöpartiet tog plats i riksdagen. Inför riksdagsvalet 2022 uppgav omkring var femte väljare att miljö- och klimatfrågan låg bakom partivalet, enligt en rapport från Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet.

Det största uppsvinget för den svenska klimatrörelsen kom i samband med Greta Thunbergs skolstrejk inför valet 2018. Rörelsen fick därefter ett stort internationellt genomslag under 2019. Magnus Wennerhag pekar på att ungdomars centrala roll bidrog till mobiliseringen, eftersom yngre generationer kommer att leva längre med följderna av klimatförändringarna.

Per Adman, lektor vid Uppsala universitet och forskare om klimatengagemang, beskriver de dåvarande demonstrationerna med omkring 50 000 deltagare i Stockholm som något som saknade tidigare motsvarighet i klimatfrågan. När rörelsen växte ökade också trycket på vuxenvärlden och politiken att förhålla sig till den, enligt Per Adman.

Coronapandemin gjorde det senare omöjligt att samla stora demonstrationer. När restriktionerna hade försvunnit hade många från den generation som deltagit i skolstrejkerna lämnat skolan, och därmed hade delar av det sociala nätverk som burit rörelsen försvagats. Under senare år har i stället aktioner där aktivister exempelvis blockerat trafik eller stört tv-sändningar fått stor uppmärksamhet.

Per Adman bedömer att demonstrationen den 23 augusti kan vara början på en ny våg av klimatengagemang. Han pekar på att andra grupper nu står mer i centrum, bland annat vuxenorganisationer som Rebellmammorna, snarare än skolungdomar. Han anser också att det är möjligt att den nya mobiliseringen kommer närmare den föregående vågen än vad som tidigare varit vanligt, bland annat mot bakgrund av mer synliga klimatförändringar och kritik mot klimatpolitiken under senare år.

Naturvårdsverket meddelade den 17 juni 2026 att Sveriges territoriella utsläpp av växthusgaser preliminärt uppgick till cirka 46,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter under 2025. Det var omkring tre procent, eller 1,3 miljoner ton, mindre än året före. Naturvårdsverket bedömde samtidigt att nuvarande styrmedel inte är tillräckliga för att nå de nationella klimatmålen. Myndigheten beräknade också ett sammanlagt underskott på 13,1 miljoner ton gentemot Sveriges åtagande enligt EU:s ansvarsfördelningsförordning fram till 2030.

Bland deltagarna i demonstrationen fanns 88-åriga Åsa Sohlman. Hennes engagemang började med frågor om vilken värld hennes barnbarn och barnbarnsbarn ska leva i. Åsa Sohlman gick med i organisationen Grand Panthers för tolv år sedan och beskriver omsorgen om yngre generationer som en viktig drivkraft även för andra äldre klimatengagerade.

Ida Edling, 26 år och talesperson för Aurora, framhåller att klimatengagemang kan ta många olika former. Hon beskriver civil olydnad som en liten del av den svenska klimatrörelsen och pekar på andra sätt att engagera sig, bland annat konst, juridiskt arbete och traditionella demonstrationer. Ida Edling anslöt sig till Aurora 2021 efter ett långvarigt intresse för miljöfrågor.

Aurora väckte 2022 talan mot staten med anledning av Sveriges klimatpolitik. Högsta domstolen fastställde den 19 februari 2025 i mål Ö 7177-23 att den första klimattalan inte kunde prövas i den form den hade väckts. Högsta domstolen uteslöt samtidigt inte att en annorlunda utformad talan från en förening kan prövas av svensk domstol.

Den 6 februari 2026 lämnade Aurora in en ny stämningsansökan till Stockholms tingsrätt efter en manifestation på Mynttorget. I den nya processen vill Ida Edling att domstolen ska pröva om staten genom sin klimatpolitik har kränkt ungas mänskliga rättigheter. Staten accepterade i sitt svar den 23 juni att det nya målet prövas i sak, men bestrider Auroras uppfattning att Sveriges klimatarbete är otillräckligt för att skydda mänskliga rättigheter.

Magnus Wennerhag framhåller att Sverige inte har samma demonstrationskultur som flera länder i Sydeuropa. Klimatengagemang tar därför också andra former, exempelvis medlemskap i organisationer eller ekonomiskt stöd till deras verksamhet.

Per Adman pekar samtidigt på att många människor känner oro för klimatet utan att själva bli aktiva. Forskningen visar enligt honom att det bland annat kan bero på en upplevelse av att frågan är för omfattande och global för att enskilda personer ska kunna påverka, men också på sociala normer kring vilka som förväntas delta i aktivism. Han bedömer att den stora demonstrationen visar att ett omfattande engagemang kan omsättas i politisk aktivitet när människor upplever att deltagandet är socialt accepterat och kan få betydelse.